Leta i den här bloggen

Läser in...

lördag 2 januari 2010

Syndfrihetsläran

I minnesboken "Tro Frihet och Gemenskap - Svensk Baptism genom 150 år" berättar man att:

"Baptisternas historia ger lärorika exempel på både framgångsrikt motstånd mot uppenbart skadliga synsätt och mindre lyckat försvar för åskådningar som som i det långa loppet visat sig omöjligt att upprätthålla."

I samma bok kan vi läsa att Anders Wiberg hade vid första årsmötet i missionsföreningen i Örebro 1859 sagt:

"Det är min övertygelse, att alla troende kristna bör samverka för Kristi rike. Var och en, som har Kristi Ande, bör samverka med Kristus. En annan gränslinje kan ej uppdragas. Jag skulle tro, att det ej fanns två som, som som i alla stycken tänka lika, och man icke ur sin kärlek utesluta de olika tänkande."

Det fanns alltså en känsla av ny frihet att följe Bibeln och man ville ge den friheten till individen och församlingarna, även när det skilde i uppfattningar.

Men, man kan också läsa i minnesboken att:

"Den atmosfär av andlig längtan som alltfort vilade över 1800-talets andra hälft medförde stundom en okritisk öppenhet för läror som uppenbart var i konflikt med biblisk tro."

Det man kanske framför allt tänker på är syndfrihetsläran. Ett exempel på hur det kunde gå går att läsa i Stöde baptisförsamlings historieskrivning:

"Från början hade församlingen sina sammankomster i Matts Carlssons hem. Församlingen växte snabbt och man blev tvungna att hyra en lokal. Under de första 10 åren döptes 156 personer. Samtidigt pågick den s k Sundvallska striden om syndfrihetsläran. 1862 blev Sundvall utesluten ur Sundsvalls Baptistförsamling. Han for ändå omkring som om inget hade hänt. När striden kom till Stöde uteslöts 54 medlemmar och 20 flyttade. Det ledde till att medlemsantalet stannade på 89 personer år 1863. På församlingens 10 - årsfest hade antalet medlemmar stigit till 100."

Det var en lära som rev och slet i de unga församlingarna och ledde till stora problem. Det som predikades var att "den som tror är helt fri från synd och ingenting han gör kan längre bli synd".

I Evangelisten 1860 nr 22 kan man läsa:

"Syndfrihetsläran är så rakt stridande mot evangelii grundsanningar och så dödande för det andliga livet, att det blir en nödvändighet för en kristlig församling att utesluta varje enskild medlem och upphöva gemenskapen med hela den församling som olyckligtvis må omfatta denna dödande lära. Häri överensstämma hela skaran av de församlingar i av de församlingar i hela världen som fasthålla Skriften såsom rättesnöret för sin tro, sitt leverne, och sin församlingsordning."

På den allmänna tredje konferensen 1861 tog man upp flera frågor som relaterade till detta (från boken Svenska Baptism 1848-1948) bland dessa finns:

"Vad är syndfrihetsläran, vilka följde får den och hurur bör den församlingsmedlem, som hyllar och försvarar den, anses och behandlas?"

"Vad är orsaken till den slapphet och även mottaglighet för villfarelse, som äger rum ibland döpta kristna i vårt land?"

Ett av resultaten från konferensen var att man bildade sju distriktsföreningar. Kanske var ett av syftena att kunna ta i tu med församlingar som företrädde villoläror. På den sjätte konferensen 1872 tog man följande beslut:

"Om en person driver villfarande läror, bör den församling han tillhör föra honom tillrätta, om det ej lyckas, utesluta honom. Göre ej församlingen så, bör den uteslutas ur distriktsföreningen"

Min sammanfattning är att när det gällde skillnader i trosfrågor ville man vara öppen och lämna frihet åt individen och frihet år församlingen. Men, när det kom till läror som uppenbart stred mot Bibeln, som syndfrihetsläran, då reagerade man med kraft. Man hade med egna ögon sett hur villolärare kunde trasa sönder en församling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar