söndag 31 januari 2010

John Piper

Det är lite av ett mysterium för mig. Varför är inte John Piper mer omtalad i Sverige?

Man ser svenska webbsidor med undervisning av Paul Washer med svensk textremsa. Men fungerar verkligen Paul Washers sätt att utrycka sig i Sverige? Måste man vara arg för att få tala om teologi?

Då trivs jag bättre med John Piper. I det här klippet talar han om turordning mellan tro och pånyttfödelse. Jag tror att han har en del poänger.

Den lilla gruppen

Jag ser det här klippet med Stefan Swärd. Han här talar han bland annat om husförsamlingar och cellgrupper. Att finnas där människor är.



Själv är jag med i en liten grupp som samlas regelbundet. Vi äter smörgås, delar tankar om tiden som varit och det vi har framför oss, ber och diskuterar ett kapitel i någon bok. Just nu läser vi Emmanuel Bäckryds "Tillsammans". På förlagets sida kan man läsa om boken:

"I nitton korta och fristående kapitel tar författaren upp vad kristna gör när de möts. Dop, kollekt, förbön, lovprisning och så vidare, är gemensamma handlingar som uttrycker och förstärker den kristnes identitet."

Nästa gång ska vi tala om kapitel 11 som handlar om ledarskap. Något jag tänker på en del är punkt 14 i Europiska Baptistfederationens Statement of identity:

"14. Declare that God gives spiritual gifts to believers who are called to live a life of worship, service and mission. These gifts are discerned and confirmed by the believing community together;"

Att gåvor i att leda är något som bekräftas av församlingen. Att det inte är särskilda skolor eller inre övertygelse som slutgiltigt avgör, även om sådant är viktigt. Det är gemenskapen av de troende som urskiljer vilka gåvor som finns och sedan bekräftar dem.

Jag tror vi får en bra gemenskap och att vi lär av varandra. Det är gott med smörgås och gott att be tillsammans.

lördag 30 januari 2010

iPad

När jag såg Apples nya iPad tänkte jag direkt att det kunde bli en riktigt bra plattform för bibelsstudier. Rubén Gómez gör en översikt över möjligheterna i inlägget Bible Software on the iPad. Han skriver bland annat:

"It seems to me that the new iPad is much more than a “glorified” iPhone, and while I regret the fact that it will not be able to do multitasking (just yet!), I’m sure that it will be able to offer an ever better user experience in the field of Biblical studies."

För mig är det naturligt kristenheten följer den tekniska utvecklingen och utnyttjar de möjligheter som finns. Jag längtar efter iPad med en riktigt bra bibelmjukvara. Klicka för att få upp en karta som visar platsen som jag läser om. Klicka igen för få upp en förklaring till kulturen i Korinth. Klicka igen för att få en studie av grundordet Bema. Fortsätta läsa och suga in. Allt i ett smidigt arbetsflöde. Jag hoppas att det blir riktigt bra.

fredag 29 januari 2010

Apologia

Konferensen ”Tro & Vetenskap” anordnas av Apologia i Betlehemskyrkan i Stockholm den 26-28 mars! De har bland annat bjudit in en professor från Oxford – John Lennox – känd debattör, författare och föreläsare

Här är ett klipp från en tidigare konferens.

Hur kommunicerar vi kristen tro på ett intellektuellt trovärdigt sätt? Panelsamtal, Apologetisk konferens den 27-28 mars 2009, med (fr. v.):

Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro Medieinstitut
Stefan Lindholm, L’Abri England
Stefan Gustavsson, CredoAkademin
Lars Johansson, NOD/Örebro Missionsskola


Apologia: "Hur kommunicerar vi kristen tro på ett intellektuellt trovärdigt sätt?" from Apologia on Vimeo.

torsdag 28 januari 2010

Dopet

Hur ska man tänka om dop 2010? Det är svårt att veta exakt. Något jag vet är att Peringe Pihlström har skrivit en riktigt bra debattartikel i Dagen, "En dopsyn för framtidens kyrka". Bland annat skriver han om de ekumeniska samtalen:

"Missionskyrkan och Metodistkyrkan har avtalat med Svenska kyrkan om en samsyn på olika områden. Som en grundförutsättning har man då förbundit sig att inte "omdöpa", det vill säga inte förmedla baptistiskt troendedop till redan barndöpta."

Jag har en del vänner som är övertygade om att ekumeniska samarbeten i längden tenderar att ge kompromisser. Att den fria och oberoende församlingen är den grund som man ska bygga på. Nog finns det en vishet i det. Men, jag vill ändå tro att vi kan göra något bra av samarbetet mellan tre samfunden som man planerar idag.

Jag har ibland en tendens att grotta ner mig i hur det varit. Hur man tänkte 1527, 1689 eller 1861. Det går att göra det på ett annat sätt. Peringe talar samtidens språk, med argument som är av idag. Han argumenterar övertygande för att det tänkande som ligger bakom barndöpandet spelat ut sin roll och att en baptistisk dopsyn är den rätta för framtidens församlingar. Hans skriver bland annat:

"Ska vi nu välja väg för en ny kyrka, i ett pluralismens och individualismens Västeuropa, som hävdar barndopet som det enda accepterade, undantagslöst tvingande dopet för alla, och därmed ytterligare avlägsna oss från vår samtid som har svårt nog att förstå sig på våra redan trånga regelverk?

Den människosyn som ligger bakom det baptistiska dopet och hävdar ett personligt valt medlemskap i församlingen är djupt förenlig med den kultur som råder i ett postmodernt samhälle. I intentionerna från "Gemensam Framtid" konstateras att en kyrka för framtiden ska vara öppen, lyssnande, ödmjuk, mångfaldig. Det är ju just detta som ligger i det baptistiska dopets grundsyn. Människosynen ger uttryck för stor respekt för individens val och beslut. Den uppfattning som kommer till uttryck i barndopet är en "imperialistisk kyrkosyn". Dess grundhållning byggde ursprungligen på "kristnandet av en nation", och därmed ett tvingande kyrkomedlemskap, en syn som är utdöd i dag.
"

Så var står jag då? Står jag för hela paragraf 8 i 1861 års bekännelse?

"8 Wi tro, att Dopet bör meddelas endast åt sådana, som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum; att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward."

Jag konstaterar att jag står får punkt 10 i Europeiska Baptistfederationens Statement of Identity från 2005:

"10. Affirm that Believers’ Baptism by immersion is the biblical way to publicly declare discipleship for those who have repented of sin and come to personal faith in Jesus Christ as Lord and Saviour;"

Jag tror nog att Bibeln i grunden lär att dopet är för de "som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum". Vidare att det finns biblisk grund för ""att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten".

Sedan konstaterar jag att de argument man har 1861 för att troendedoppet bör "föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward" förmodligen är lika giltiga idag som de var då. Å andra sidan kanske argumenten egentligen inte var så avgörande starka då heller.

Så, jag vill vara generös. Öppet medlemskap och öppet nattvardsbord är nog den väg vi har att gå i den tid som är idag och för det samfund jag är en del av. Men, jag är övertygad om att den baptistiska dopsynen har framtiden för sig. Jag är också övertygad om att individen i det nya samfundet bör ha rätt att få det bibliska dopet om hon önskar, oavsett om hennes föräldrar en gång tog sin bebis till Svenska kyrkans barndop.

Tankar som finns att förbjuda så kallade omdop gör mig orolig. En del argumenterar som om den lutherska kyrkan är den norm som vi alla till slut måste följa. Som om de första baptisterna var bönder på landet som inte riktigt förstått hur det går till i den sofistikerade världen, bland de fina lutheranerna.

För mig kan respekt för individen betyda ett öppet medlemskap, att man kan respektera den som vill leva i sitt barndop. Men då betyder det också respekt för den individ som vill få det bibliska dopet, även om det för någon skulle uppfattas som omdop. För mig betyder att sätta individen i centrum verkligen att sätta individen i centrum, inte att sätta ekumeniska relationer i centrum.

När vi talar om en teologi för framtiden, talar vi framtid då, eller är vi mest bundna vid de tankar som funnits under 1900-talet? Ibland tror jag att vissa drivs av ett uppror mot en trångsynthet som en gång fanns i frikyrkorörelserna. I upproret mot sin egen uppväxt glömmer man att se att det ändå fanns en hel del gott. På något sätt känns det som pendeln lätt slår över åt andra hållet. Min övertygelse är att det i den baptistiska traditionen finns något djupt bibliskt och att det finns en grundsyn som sätter individen i centrum.

Får jag välja mellan ett samfund som sätter Bibeln och individen främst och ett samfund som sätter historia och ekumeniska relationer främst. Då vet jag vad jag väljer. Visst är det något vackert med respekt för "fädernas tro", men för mig är individens kamp med tro och Bibel det jag vill respektera.

Att kommentera från läktaren

Ibland förstår jag verkligen hur det måste vara att vara idrottsman. Man kämpar på plan, och de misstag man gör syns för alla på läktaren. På läktaren sitter experterna, de som vet hur allt ska vara. De kan analysera allt och se vad som skulle gjorts istället. Det är ganska praktiskt att sitta på läktaren, för man behöver inte vara på plan och faktiskt göra något, man behöver aldrig stå till svars för vad man verkligen gjort. Den analys man gjort på läktaren behöver inte prövas, den behöver inte genomföras, den kan vara brilliant ändå. Jag tänker på det idag.

Jag har valt att vara ute på planen, och jag får ta konsekvenserna ibland. Ibland blir jag lite trött. Ibland känner jag mig rätt desillusionerad. Men, en dag får jag möta Jesus vid Bema. Det ska känns bra att berätta att jag försökt. Att jag velat. Att jag provat. Att det blev fel ibland, men att jag varit ute på planen och spelat.

Ibland vore det lättare att sitta på läktaren, och ibland gör jag det. Men när det är tydligt att laget behöver mig, då är jag på plan. En dag ska det kännas bra att berätta. Jag är inte oroad för något, allt kommer att bli bra. Men, en extra klapp på axeln kan jag tänka mig, det skulle kännas gott.

Wi påminna oss war Herras Jesu Christi ord: Si jag kommer snart! och med Andan och bruden, såsom hwars wäsentliga lem wi betrakta oss, ropa wi amen. Ja, kom, Herre Jesus!

Döparrörelsen och treenigheten

Jonas Melin har skrivit en inlägg om Menno Simons och treenigheten där han visar hur viktig läran om treenigheten var för Menno Simons. Jag är övertygad om att läran om treenigheten är central för kristen tro. Min övertygelse är också att den har varit och är så också inom döparrörelsen, ända från anabaptisterna till idag. Se gärna David Nyströms inlägg "Vad handlar Treenighetsläran om?".

Bibeln och XBOX

Först trodde jag det var ett skämt med Bibeln på XBOX. Sedan insåg jag att det var på riktigt och att det kanske har sina poänger för målgruppen. Kanske är Bible Navigator X något för dig?

onsdag 27 januari 2010

Danmark

I det här inlägget gör jag några reflektioner över tidig dansk baptisthistoria. En intressant artikel i ämnet är Bent Hyllebergs "Julius Købner - Onckens superintendent i Danmark". Jag är särskilt intresserad av J.G. Oncken och det inflytande på de danska baptisterna som kom från baptistförsamlingen i Hamburg.

1. Toppstyre
Det fanns en ambition hos J.G. Oncken att hålla ordning och reda i baptismen genom en förhållandevis detaljerad bekännelse och genom en tydlig organisation. Man kan se att för den europeiska baptismen är inte samfundsstyre och en given bekännelse något helt främmande, det fanns redan när baptismen introducerades genom J.G. Oncken. Sedan är faktum att alla inte gillade det här och att det inte alltid lyckades så bra.

2. Spänningen mellan kalvinsk och luthersk teologi
J.G. Oncken och församlingen i Hamburg stod för en starkt reformert präglad teologi. Det danska folket var präglade av år med luthersk skolning. Här fanns en spänning. Vi kan se att den tyska baptistbekännelsen från 1847 som Hamburgförsamlingen vill hålla som normerande kom att finnas i två danska översättningar. Dels den officiella som troget följer den tyska förlagan och som är kalvinistiskt präglad, dels den som utgavs av församlingen i Ålborg där man gjorde en del justeringar vid översättningen som gav en luthersk prägel.

3. Frihetslängtan
Det fanns ett uppenbart missnöje med försöken till toppstyre från Hamburg. Förmodligen fanns det en stark revoltlust mot den lutherska överheten och man ville inte ha nya herrar. Glädjen att fritt få följa det Bibeln säger var något man ville vara rädd om.

4. Skörhet
Flera i de nya baptistförsamlingarna lämnade för att bli mormoner. Det fanns något starkt och hängivet hos de första baptisterna, men också något mycket skört. Allt var inte så stabilt och starkt. Kanske var detta som drev Oncken till att försöka ge organisation och stadga år de tidiga baptisterna. Kanske var det helt enkelt bitter erfarenhet som ledde till längtan efter en samlad och bekännande baptiströrelse.

måndag 25 januari 2010

Ofelbara böcker i en felbar kanon

Varför räknar man i Borekullabekännelsen upp var och en av bibelböckerna? Var det för att man ansåg at de män och kvinnor som valde böckerna var inspirerade och därför ofelbara?

Jag vet inte, men jag tror inte det var för att man såg kanon som ofelbar. Jag tror snarare att det är som R.C. Sproul säger, att det ofelbara böcker i en felbar kanon. Sproul skriver:

I will say that there are some Protestants who believe that there was a special work of divine providence and a special work of the Holy Spirit that protected the Canon and the sorting process from mistakes. I don’t hold that position myself. I think it’s possible that wrong books could have been selected, but I don’t believe for a minute that that’s the case. I think that the task the church faced and did was remarkably well done and that we have every book that should be in the New Testament.

Jag tror det man ville säga i Borekulla (och i Westminsterbekännelsen) var att den bästa forskning man hade tillgång till kom fram till att det här var de 66 inspirerade böckerna. Att det här är den grund man bygger sin teologi på. Att man inte har några nya vidunderliga eller tveksamma böcker som man blandar in i undervisningen. Att man kan lita på baptisterna i Borekulla, att de står på samma grund som reformatorerna. Jag vet inte, men det här är vad jag tror.

Bibelmjukvara för iPhone

Andy Naselli jämför Olive Tree Softwares och Logos bibelprogram för iPhone och iPod Touch.

Hans slutsats är följande:
  1. The Olive Tree app is currently better than the Logos app for most things you would use biblical resources on your iPhone for: reading the Bible and very basic Bible study.
  2. The Olive Tree app is probably a better choice for people who don’t use Logos 4.
  3. The Logos app is a better choice for people who use Logos 4.
Jag har Olive trees app på min iPod Touch, jag använder inte den så mycket, men det är riktigt bra att ha tillgång till på resa. Jag har både Folkbibeln och Bibel 2000, men oftast använder jag ESV. Kanske blir det mer använt om man har Bibeln på den telefon man har med sig hela tiden.

Oxford Bibel Dictionary använder jag en del för att kolla upp smått och gott. Jag har vänner som gillar Bible Shaker, det är en app för att ta fram bibelverser i olika ämnen.

söndag 24 januari 2010

Borekullabekännelsen

Borekullabekännelsen

Skriven av F.O. Nilsson till den första Svenska Baptistförsamlingen. En tysk baptistisk bekännelse låg till grund. F.O. Nilsson grundläggande skolning i baptistisk teologi kom från J.G. Oncken, det är något som syns i denna bekännelse. Onckens teologi beskrivs kortfattat här.

Enligt N.J Nordström En Kulturbild 1926. Någon korrektur återstår innan bekännelsen är i fullt publicerbart skick.

TROSBEKÄNNELSE.

1 ARTIKELEN. Om Guds ord.
Wi tro, att de Heliga Skrifter af Gamla Testamentet, nemligen de fem Mose Böckerna Josua bok, Domareboken, Ruths bok, de tvenne Samuels böckerna, de tvenne Chrö¬nike böckerna, Esra bok, de tvenne Konungaböckerna, Nehemia bok, Esters bok, Jobs bok, Psalmerna, Salomins Ord-språk, Salomons Predikare, Salomons Höga Visa, Profe¬terna, Esaias, Jeremias, Jeremie Klagovisor, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Micha, Nahum, Habakuk, Zephanja, Haggai, Zacharias och Malachia, — likaså de Heliga Skrifter af Nya Testamentet, nemligen Mathei, Marci, Lukas och Johannes Evangelium, Apostlarnas historia af Lukas, Pauli bref till Romarna, Pauli tvenne bref till Chorintherna, Pauli bref till Galaterna, Ephesierna, Philipperna och Colosserna, Pauli tvenne bref till Thessalonikerna, Pauli tvenne bref till Timotheus, Pauli bref till Titum, Pauli bref till Philemon, Petri tvenne bref, Johannes trenne bref, Brefwet till Ebreerna, Jacobs bref, Judas bref, Johannes Uppenbarelse — verkligen äro ingifna af den Heliga Anda, så att dessa böcker alla tillsammans måste utgöra den Gudomliga uppenbarelsen för mennisko¬slägtet och den enda källan till Guds kännedom såsom den enda regel och rättesnöre för tro och lefnad.

2 ARTIKELEN.
Om Gud.
Wi tro, att blott en lefwande sannfärdig, och ewig Gud är: Fadren, Sonen och den Heliga Anda. Till sin natur och sina egenskaper äro de fullkomliga, ewiga lika och oskiljbara, så att Fadren är sann och ewig Gud, Sonen sann, ewig Gud och den Heliga Anda sann, ewig Gud. Wi tro dock icke på tre gudar utan blott på en ewig, allsmäktig, allwis, allwetande, allestädes närwarande Gud. Till kunskap om denne Gud kan människan komma allenast genom den Heliga Skrifts och den Heliga Andas gudomeliga uppenbarelse.

3 ARTIKELEN.
Om synden.
Wi tro, att Gud skapade den första menniskan efter sin afbild, en upprigtig, helig och oskyldig varelse, i stånd till att förhärliga sin Gud och i förening med Honom lefwa salig. Genom Satans list föll människan i synd, afföll från Gud och förlorade Guds beläte och råkade då till kropp och själ i dödens tillstånd. Då nu alla menniskor hafwa framsprungit ur Adams säd, så hafwa de desslikes blifwit delaktiga af samma fallna och helt fördärfwade natur, så att de, aflade och födde i synd, äro wredens barn, helt oförmögna och owilliga till allt gott, men förmögna och benägna till allt ont.

4 ARTIKELEN.
Om återlösningen.
Wi tro, att Gud icke på annat sätt kunde återlösa menniskan ifrån de förskräckliga följder af sitt fall, än igenom en fullgiltig tillfyllestgörelse och tillfridsställelse af sin Heliga rättfärdighet; fördenskull liar han af ewighet be-stämt sin enfödde Son, Jesum Christum, till syndoffer. Christus lefwande Guds Son, utwald af Gud, infann sig på behörig tid uti syndelig kötts liknelse på jorden, och för-enade uti densamma sin Gudommelighet med den menskliga naturen, med en werkelig menniskosjäl och mennisko¬kropp, som likwäl war och blef fullkomligt ren och obefläckad, så att det aldrig förekom någon synd, hwarken uti Jesu hjerta eller uti hans yttre lefnad. Alltså bewisade han i gärning lydnad, i det han för oss uppfyllde hela den Gudommeliga lagen, och i lidande, i det han öfwerlemnade sin kropp och själ såsom ett offer för oss. Han war en förbannelse för oss, då han bar Guds wrede, wåra synders straff.
Wi tro, att denna ewigt fullgiltiga återlösning af Guds Son, är den enda grund för war salighet, och att utaf densamma tillgift för alla wåra synder och öfwerträdelser, Rättfärdiggörelse, en ewig rättfärdighet, befrielse från död, djewul och helfwete, och det ewiga lifwet skall blifwa vår lott, såsom och att wi derigenom få magt att hata synden, döda henne, och wilja ,att göra det goda. Sedan Christus fulländat återlösningen genom sin död, har han på tredje dagen uppstått ifrån de döda, uppfarit till Himmelen, satt sig på Majestätets högra hand i höjden, och sändt oss sin Heliga Anda, samt giör oss williga att genom tron emot-taga wälsignelsen av denna härliga återlösning. Såsom öfwerste-prest går han för oss till Faderen, är hos oss alla dagar till werldens ända, och skall sluteligen införa oss uti himmelen, hwarest han har beredt oss rum.

5 ARTIKELEN.
Om Utkorelsen till Saligheten.
Wi tro, att det af ewighet har warit det fria, af intet utom sig sjelf lcdsagade wälbehaget, som bestämde Guds föresats att återlösa syndare. Derföre, såsom det före Werl¬dens grundläggning beslöts af den outgrundeliga förbarmande kärleken i Gudommeligheten .att Jehowa, den smorde, genom sitt menniskoblifwande och sin död skulle blifwa frälsare, så blefwo personer av det förlorade menniskoslägtet, åt hwilka den werkliga återlösningen under tidernas lopp skulle blifwa tillegnad, äfwen utwalda af Fadern, deras namn uppskrifna i Himmelen, de sjelfwa öfwerlemnade åt återlösarens händer såsom hans folk, såsom hans hjords får, för hwilka han will låta sitt lif, såsom hans arf, såsom hans dödskamps byte, och såsom hans brud. Pet ewiga lifwet i Christo beskäres åt dessa personer. Tillika förordnades alla medel som skulle bringa dem till tro på Christum, till helighet och sluteligen till ewig salighet. Sådant Guds oföränderliga och ewigt fastställda rådslut, så att de, hwilka det träffade, de utwalda, kunna icke ryckas ur Christi händer; långt mer blifwa de bevarade genom Guds magt i tro och kärlek på Christo, tills de hafwa blifwit medarfwingar af hans härlighet.

6 ARTIKELEN.
Om Nådemedelen och deras ordning.
Wi tro, att Gud har stiftat Nådemedelen, genom hwilka han drager syndare till sig och tillegnar dem den wälfärd, som Christus förwärfwat. Gud har träffat en öfwerwägd bestämd ordning för desamma, hwilken icke, utan öfwerträdelse af Guds wilja, af oss far ändras. Guds ord bör först användas. De som derigenom, under .den Heliga Andas werkningar, blifwa omwända öfwerlemna sig då åt Christi församling genom dopet, och medlemmarne af denna för-samling fire uti densamma Nattwarden, till förkunnande af Christi död och till förtroligaste gemenskap med honom. Helgonens gemenskap finner tillika sitt högsta uttryck i densamma. Dock är bönen själen i dessa nådemedel, och i nådaståndet öfwerhufwud. Den begynner med det första moment till det nya lifwet och upphörer icke.

7 ARTIKELEN.
Om Syndarens omwändelse genom Guds Ord.
Salighetens wäg är, att menniskan genom Guds ord, som är lefwande och kraftigt, blifwer uppwäckt ur sin djupa syndasömn, erkänner hjerteligen sina synder och sin skuld. Uti känsla af sin fara tager hon sin tillflygt till Christum, såsom sin enda Frälsare och saliggörare, och emottager genom tro på honom sina synders eftergift, och det vittneshörd i sitt hjerta, att hon är Guds barn och arfwinge till det ewiga lifwet. Denna, stora. förändring i syndarens hjerta oeh hans kännedom är den Helige Andes uteslutande werk, som efter Guds Nådiga wilja beledsagar ordet med sin Allsmäktiga och kraftiga werkan, derigenom åstadkommer han den köttsligt sinnade syndarens nya födelse, öppnar hans hjerta, upplyser hans själ. och frambringar den lefwande tron på Christum.

8 ARTIKELN.
Om den Heliga Döpelsen.
Wi tro, att den Heliga Döpelsen, som är förordnad af Christus och efter Nya Testamentets bestämda uttalande, skall stå fast i. kyrkan till hans återkomst, deruti består. att den som döpes skall af en dertill förordnad herrans tjenare i Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn neddoppas under vattnet och åter ur detsamma upplyftas. Endast på detta sätt blifwer den Gudommeliga befallningen uppfylld, och den djupa ursprungliga betydelsen av denna Christi ordning bibehållen. Äfwen så hafwa personerna noga blifwit betecknade i den Heliga Skrift, som skola underkasta sig denna anordning och med tacksamma hjertan antaga detta Nådemedel, nemligen blott sådana menniskor, lika mycket hwilket folk de tillhöra, som förut genom Ewangelium och Guds fria nåd hafwa blifwit omvända ifrån sina synder till Christum, och tro på honom af allt hjerta såsom deras Återlösare. Döpelsen är förstlings frukten af tro och kärlek till Christum, inträdet till tro och lydnad emot Herran och hans församling. Den är den högtideliga förklaring, syndarens bekännelse, som har erkänt syndens förskräckelse och hela sitt wäsendes fördömelse: att han sätter allt sitt hopp allenast på Jesu Christi, sin frälsares, död och uppståndelse och tror på honom såsom återlösare ifrån förbannelsen och syndens lön, att han öfwerlemnar sig med kropp och själ åt Christus, och antager honom såsom sin rättfärdighet och styrka, att han dödar sin gamla menniska och önskar att wandra med Christo i ett nytt lif.
Men döpelsen är äfwen Guds högtideliga förkunnande och försäkran till den trogne, som blifwit döpt, att han har blifwit nedsänkt i Christo Jesu, och alltså dött, blifwit beegrafwen och uppstånden med honom; att hans synder äro aftwagna, och att han är ett kjärt Guds barn, till hwilket Faderen hafwer wälbehag. Döpelsen skall framkalla uti den döpte ett bestämt och kraftigt medvetande om hans frälsning och salighet, och sådant will Gud tillwägabringa genom en besegling med den Heliga Anda, likwäl blott då, om han förut genom denna Anda har werkat den sanna tron på Guds Son, på hans döds kraft och på hans uppståndelse.
Döpelsen har det egendomliga, att den blott en gång skall werkställas, då deremot de andra nådemedlen under hela en Christens lefnad blifwa upprepade oeh förnyade, der-före är det i synnerhet nödigt att denna handling sker rätt.

9 ARTIKELEN.
Om den Heliga Nattwarden.
Denna af Herran åt församlingen förlänade nådefullo stiftelse, hwilken wi betrakta såsom ett oskattbart Nådemedel, som ofta bör anwändas, består deruti, att brödet, brutit af den dertill i församlingen förordnade, under afkunnandet af instiftelseorden, och efter högtidelig bön, skall anammas af församlingens medlemmar, och likaledes äfwen winet ur kalken.
De återlösta af Herran skola genom denna måltid, efter den gifna heliga och saliga befallning åt dem, förkunna hans död till dess han kommer, såsom den enda grund för deras lif och wälfärd. Genom detta förkunnande blifwer Guds Sons åminnelse lefwande uti deras hjertan, han wisar sig ånyo för själen uti sin blodiga skönhet.
Wi tro, att Christus uti dessa heliga tecken gifwer på ett andligt sätt åt de rättrogna sin Lekamen och Blod till att äta och dricka. Christi Lekamens och blods gemenskap uti åtnjutandet af den Heliga Nattwarden skall wara en gudommelig underpant för den rättrogne, hwarigenom medwetandet af hans andel i Christo och i hans offer ökas och stärkes, och hwarigenom syndernas förlåtelse alltid åter blir den rättrogne förnyad och förwissad.
Den Heliga Nattwarden är uteslutande för sådana, som, omwända genom Guds nåd, hafwa blifwit hans egendom och undfått den Heliga Döpelsen.


10 ARTIKELEN.
Om Herrans Församling.
Genom döpelsen blifwa wi upptagna uti Christi Församling på jorden, och Herren har förordnat den till ett Nådemedel för oss. Öfwerensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars befallning, likasom med den Apostoliska tidens exempel, och för att kunna bringa alla Nya Testamentets anordningar i utöfning, är det hwarje till Gud omwänd troendes pligt, att icke stå der allena för sig sjelf utan att förena sig med andra herrans Lärjungar, såsom lemmar af en lekamen och såsom ett Gudshusets lefwande stenar för att uppbygga sig inbördes, att trösta och fortbringa på salighetens wäg, för att framhärda i Apostlarnas lära, i gemenskap, i bröds brytande, i bön. En sådan förening af Christi Lärjungar, ordnad efter Guds ord, är en Christlig Församling. Nya Testamentet förblifwer församlingens oföränderliga regel och rättesnöre.
Embeten uti Församlingen.
Blott Herren Jesus Christus sjelf är densammas öfwerhufwud; synbara öfwerhufwuden på jorden känner den icke. Församlingen utwäljer utaf medlemmarnas antal sina Äldste, Lärare och Tjenare, hwilka genom ordination beklädas med detta embete.
Med ordination mena wi det bruk, hwilket den Heliga Skrift lärer ass, att personer af församlingen, till tjenst utwalda af deras eller en annan församlings äldste, avskiljas med händers påläggande och genom bön till detta kall.
Med afseende på lefnadswandelen blifwa de, såsom hwarje Församlingens medlem, underkastade kyrkotuckten, dock med iakttagelse af 1. Tim. ,5, 19.
äldsta, och Lärare.
Någon rangordning emellan de Äldste och Lärare är-känna vi icke, utan hålla före, att den Heliga Skrifts benämningar: Biskop, Presbyter o. s. w. icke beteckna några rangsteg.
Lärdom och kunskaper hålla wi för önskvärda för detta embete, dock icke oumbärliga, mena framförallt böra de betingelser finnas, som nämnas i Job. 21, 1.5-17 och der egenskaper och den skicklighet, som i Pauli bref fordras.
De äldsta före Presidium uti församlingens sammanträden, hwilkas ledning de öfwertaga; de äro dermed beordrade att bringa församlingens beslut i utöfning. Dess-utom äro de förpligtade till en trogen och specie' själawård.
Lärarne äro berättigade och förpligtade att predika uti församlingen.
I hänseende till den Evangeliska renheten af deras föredrag, stå de under hela Församlingens uppsigt, som, i den händelsen en predikant aflägsnar sig från Evangeliska läran, såsom den blifwit uppfattad uti denna trosbekännelse, och framhärdar, oaktat all förmaning, wid sin afwikelse, kan skilja dem ifrån deras embete.
Den heliga döpelsen och den heliga Nattwarden förvaltas såwäl af de Äldste såsom ock af Lärarne.
Embetet för en Äldste och det för en Lärare hafwa ofta blifwit förenade på en person.
Det förlikar sig ganska wäl med hans embete, att en äldste eller Lärare öfwar ett werldsligt kall, dock är det under wissa förhållanden önskwärdt, att han uppoffrar sig uteslutande åt sitt andeliga embete. I denna händelsen församlingen önskar detta, är den, enligt Guds befallning, förpligtad att gifwa honom ett anständigt underhåll, efter sin förmögenhet.

Tjenarne.
Diaconerne eller Tjenarne måste äga de i Skriften antydde egenskaper. De understödja de Äldste och Lärarne uti deras embeten, och äro dem behjelpelige, i synnerhet uti församlingens werldsliga angelägenheter.
Medlemmarnas Pligter.
Församlingsmedlemmarnes pligter bestå uti en ömsesidig hjertelig kärlek, uti ett lifligt, werksamt deltagande såväl till andeliga wälfärden, såsom ock i allt lekamligt godt och uti ett samwetsgrant begagnande af Nådemedelen och föreskrifternas efterföljd, som Herren, såsom Församlingens hufwud, sjelf gifwit hafwer. I synnerhet är det hwarje medlems pligt att infinna sig wid den Heliga Nattwardens firande regelmässigt och bewista de af församlingen bestämda sammankomster på söndagen såväl som på en veckodag.
Blott genom den högsta nödwändighet eller för påkommande sjukdoms skull får en församlingens medlem afhålla sig från den heliga Nattwardsfästen och gudstjenstens besök.
Röstning.
På församlingens anförda möten skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafwa alla medlemmarna lika röster, och afgörandet sker genom de härwid anförda rösternas pluralitet. Ett sådant afgörande har sig då det mindre antalet att willigt underkasta, då frihet och ordning i Guds hus blott på detta sätt kan bibehållas.
Intagning.
En ny medlems intagande kan endast efter föregående bekantskap om hans själstillstånd och efter personlig aflagd bekännelse genom röstning ske. Wid en sådan omröstning är det på det högsta önskanswärdt, att enhällighet af rösterna finner rum.
Kyrkotukt.
Christi förordning i Matth. 18 Capitel från 15 till och med 17 wersen skall hwarje medlem utan undantag strängt följa. Det är hwarje medlems pligt att emottaga en för-maning i kärlek, utan att låta något det ringaste deraf komma till den tredjes kunskap. En broder eller syster af medlemmarna bör efter uteslutandet ur församlingen icke behandlas eller betracktas såsom Guds folk.
Uteslutning.
Församlingen är enligt dess stiftares regel berättigad och förpligtad att genom ordentlig omröstning utesluta sådana medlemmar, hwars lefnadswandel motsäger deras bekännelse, som öfwerträda något af Guds bud och sig genom de på dem ricktade förmaningar icke Wilja föra sig till hjertelig, öppen ådagalagd ånger och till föresats af upprigtig bättring och som alltså framhärda i synden. Äfwen böra de beröfwas medlemmarnas rättigheter. Medlemmar, som göra sig skyldiga till swår offentelig åstadkommen förargelse eller förnyade synder, och hwars blotta ord icke förtjenar någon tro, blifwa utan afseende på försäkran om bättring på samma sätt uteslutna.
En uteslutens återupptagande sker, såsom med hwarje annans upptagande, efter säker pröfning och aflagd syndabekännelse inför församlingen, genom omröstning.

11 ARTIKELEN.
Om Helgelsen.
Wi tro, att ingen menniska kan se Herran utan helgelse. Den är en följd af syndarens rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesum Christum och står med densamma i oåtskiljelig förbindelse. Den består deruti, att, sedan syndens herrawälde i den pånyttföddas hjerta är afskaffadt, han nu, genom den Heliga Andas oafbrutna inflytelse, anwänder all flit att döda synden, som ännu alltid widlåder honom, att uppfylla sin Guds lag, och frambringa sin själ och kropp till ett lefwande och Gud wälbehageligt offer, genom hwilket Gud blir förhärligad. Men wid detta sträfwande kan han ännu af mycken swaghet och synd blifwa öfwerraskad, som han aldrig skall undskyla, utan desto djupare ångra, emedan han derigenom förtörnat sin nådige Gud och stört sin frid med honom. Han skall i sådant fall icke finna någon ro, tills han erhållit ny förlåtelse, och skall för framtiden wandra så mycket försigtigare.
En helig barnslig kärlek till Gud och hans bud är det wäsenteliga i helgelsen, och genom denna kärlek, som allstrad i hjertat underhålles och näres af den Helige Ande, omskapas menniskan småningom till Guds beläte. Wi anse, att helgelsen skall utbreda sig genom hela wart lif, och att wi äfwen wid den heligaste wandel alltid behöva Guds genom Christi blod gifna nåd.

12 ARTIKELEN.

Om Guds Lag. Öfwerhufwud om Lagen.
Wi tro, att fastän wi lefwa under det nya förbundets nådes hushållning, likwäl den Gudommeliga lagen, såsom den gafs redan i Paradiset, yttermera på Sinai förklarades, och af Herran Jesus på det härligaste blef förklarad, icke är satt utan kraft och verkan, utan hädanefter som tillföret har sin nytta och rätta anwändande. Men den samma är trefalldig:
a) Den skall lägga ett bet och bettsel i munnen på menniskornas wilda och obändiga böjelser och upehålla Guds helighet och rättfärdighet på jorden.
b) Den skall gifwa kännedom om synden och blifwa en tucktomästare till Christum, i det den uti sin helighet och rättfärdighet, i sitt stora omfång och i sin andeliga innebörd wisar den syndiga menniskan omöjeligheten att hålla den, och derutaf uppwäcker behof af nåd och förlåtelse.
e) Den skall wara ett ljus för den pånyttfödda, när han har sådan lust till Guds lag efter den inwertes menniskan, att han icke förfelar om den rätta wägen, icke faller på sjelfwald rättfärdighet, och alltid behåller det heliga mål för ögonen, till hwilket han är bestämd, att blifwa helt och hållet förnyad till Guds beläte, detta allt för sitt kötts swaghets skull, som alltid ännu widlåder honom på jorden.
Hwad den ceremoniela delen af lagen beträffar, så tro wi, att den samma till alla delar är uppfylld af Christus, och då uti honom wäsendet är uppenbarat för skuggan, så är denna satt å sido, och uti Jesu offer, med tron uppfattadt, ligger fullkomnandet af denna del af lagen. Men hwad den sedelärande, Moraliska delen af Iagen beträffar, som är framstäld uti de tio budorden, så tro wi, att deruti är uttryckt Guds wäsen och wilja för alla tider, och att himmel och jord förgås, förrän en prick af lagen förfaller.

Om Sabbaten förnämligast.
Alla Guds bud ibland de tio äro alltså af lika wärde och helighet, och wi tro det uttryckligen af fjerde budet rörande Sabbaten. Wi anse oss förpligtade, efter dess innehåll, att arbeta i sex dagar med oafbruten flit och stor samwetsgrannhet uti wåra borgerliga kalls angelägenheter, att använda wåra kropps och själs krafter till werldens nytta. Men icke dess mindre förpligtar oss budet att helga en av de sju weckans dagar helt och hållet åt Herran och att på densamma hwila ifrån arbete; det bjuder att owillkorligen underlåta hwarje sysselsättning, som har afseende på wårts bröds samling (timliga) såsom ock hwarje annat werldsligt arbete, som icke är nödvändigt, eller af kärlek fordras efter Christi exempel. Herrans dag skall efter den första Christna kyrkans exempel firas såsom de Christnas Sabbat, till befordran af Guds kännedom och sann Gudsfruktan, till hjertelig förbindelse med Christi lemmar, såsom till arbete för Guds rike. Derföre anse wi, att hwar ock en på denna dag bör flitigt läsa den Heliga Skrift, att barnen då böra underwisas, och att man bör regelmässigt besöka Gudstjensten. Wi akta denna dag såsom en kostelig gåfwa af Gud och för en Christen församlings bestånd helt och hållet nödwändig.


13 ARTIKELEN.
Om äktenskap.
Wi tro, att äktenskapet är stiftat af Gud till ömsesidig hjelp emellan man och qvinna, till menniskoslägtets förökelse och till otuckts förmenande, såsom ock att mannen blott får taga en qwinna till hustru, och qwinnan blott en man till äkta make under det båda ännu äro wid lif. Wi hålla före, att Christna böra inträda i äktenskap i Herranom blott med troende. Såsom en gudommelig och borgerlig anordning bör äktenskapet hafwa bekräftelse af båda: Den sednare rättar sig efter landets lagar, den förra sker genom Guds ord och bönen uti Herrans församling. Wi anse äktenskapsskillnad, om den sker af anledningar, som icke öfwerensstämma med Guds ord, för otillbörlig, äfwensom att sådana skilda åter ingå i äktenskap. Men händer, att äktenskapsbrott och öfwergifning af illwilja inträffa, då må skillnad äga rum, och den oskyldige kan åter inträda i äktenskap. Wid äktenskaps-skillnad måste såsom vid giftermål den borgerliga lagens bestämningar upprätthållas.

14 ARTIKELEN.
Om den borgerliga öfwerheten.
Wi tro, att öfwerheten är förordnad af Gud, och att han är beklädd med magt till de anständigas skydd och till missdådares bestraffning. Wi anse oss förpligtade att bewisa en owillkorlig lydnad för alla dess förordningar, om dessa icke inskränka den fria utöfwningen af wår Christeliga trosbekännelse, och genom ett stilla och lugnt lefwerne i all Gudsfrucktan lätta för den dess tunga arbetsbörda. Äfwen anse wi oss pligtiga efter Guds befallning att bedja för öfwerheten, att den efter Guds wilja och hans nådiga skydd så måga handhafwa sin anförtrodda magt, att frid och rättwisa derigenom widmagt hålles.
Derföre anse wi, att edens missbruk är en Christen för-bjudet, men att eden — nemligen det wördnadsfulla, högtideliga wår Guds anropan såsom wittne af sanningen — Lagligen affordrad och afgifwen, blott är en bön af en owanlig form.
Wi tro, att öfwerheten, hwilken äfwen under Nya Testamentet icke bär swärdet förgäfwes, har rättighet och skyldighet att straffa med döden, äfwen att bruka swärdet emot landets fiender till sina anförtrodda undersåtars skydd, och wi anse oss derföre pligtige, om wi blifwa uppfordrade af öfwerheten, att göra krigstjenst. Icke destomindre kunna wi äfwen uppricktigt förena oss med sådana, som i hänseende till eden och krigstjensten icke dela wår öfwertygelse.
Wi se oss genom wår troslära icke hindrade att bekläda ett Öfwerhetsembete.

15 ARTIKELEN.

Om Herrans återkomst, de dödas uppståndelse och den
yttersta Dommen.
Wi tro på Herrans Jesu Christi återkomst i magt och härlighet. Wi anse hans uppenbarelses dag för återlösningsverkets krona, ty på den samma skola alla werldens ögon skåda hans sanning och underbara härlighet; de skola se den krönte ärones Konung, och med honom hans brud Församlingen; ty de afsomnade i Christo skola kroppsligen uppstå uti oförgänglig härlighet, de skola se honom såsom han är, tillika wara med honom och regera med honom.
Wi tro äfwen på de ogudaktigas uppståndelse och på werldsransakningen, då alla människor måste uppenbaras för Christi domstol, att undfå efter deras handlingssätt under lifstiden. 1)å skall Guds Son gifwa åt en och hwar, som i tro tjent och efterföljt honom, ewig salighet, äfwen så skall han fälla öfwer alla ogudaktiga den ewiga fördömelsens dom. Wi tro fast på den Heliga Skrifts bestämda och klara förkunnande, hwilken avmålar menniskans salighet och osalighet efter detta lifwet såsom oföränderligt, och tro, att båda tillstånden äro ewiga, alltså att ingen öfwergång ifrån det ena tillståndet till det andra äger rum, och att ingen frälsning efter döden är möjlig.
Wi påminna oss war Herras Jesu Christi ord: Si jag kommer snart! och med Andan och bruden, såsom hwars wäsentliga lem wi betrakta oss, ropa wi amen. Ja, kom, Herre Jesus!

Att nå ut till medelklassungdom

Här sitter jag efter en gudstjänst och tänker på hur man når ut med evangelium idag. Man talar om olika grupper som man särskilt vill nå. Man talar gärna om livskriser. Man talar om ungdomsarbete. Diakoni och människor som har det svårt.

Allt det vill jag. Men, jag vill också nå de som lever ett gott liv. De som lever stabilt. Kanske jobbar de på fabrik, kanske på kontor. Livet är gott, men något saknas. Kanske vet de inte av vad som saknas. Någon har kanske snuddat vid tanken på Gud och kyrka, men inte känt att de hört hemma. Kanske har vi inte talat deras språk. Någon har känt att församlingen bara är till för de starka och lyckade. En annan har tänkt att församlingen bara är till för de svaga.

När tanken på evighetsfrågan smyger sig på. Funderingar om att det kanske finns något mer. Tankar om döden och vad som händer sedan. Finns vi där då?

Just nu har jag inga svar, bara frågor. Men den här videon gör min eftermiddag lite gladare. Det är från Lifecenter Asia, en svensk församlingsplantering i Bangkok. Det går att starta en församling mitt i en storstad. Det går att nå ut med evangelium till lycklig medelklassungdom. I alla fall går det i Bangkok. Undrar vad J.G. Oncken skulle tänkt.

lördag 23 januari 2010

100 dagar med Jesus

Jag läser den här artikeln i Dagen om hur Filadelfias satsning på 100 dagar med Jesus sprider sig ut över landet. Det gläder mig. Kanske är det något av en ny start för Sveriges frikyrkor när det gäller att nå ut med evangelium.

Vittnesbörd - 100 dagar med Jesus. from Filadelfia Stockholm on Vimeo.

torsdag 21 januari 2010

The Zondervan Encyclopedia of the Bible

Jag fick hem The Zondervan Encyclopedia of the Bible idag. Den reviderade utgåvan gavs ut i höstas. Det är fem band med illustrationer i färg och med uppdaterade artiklar.

Efter någon timmes bläddrande ser det riktigt bra ut. Jag känner mig bekväm med den evangelikala tonen. Illustrationerna gör att det är blir mer spännande att läsa en artikel. Det är ett ganska allmänt uppslagsverk som är användbart både för lekman och pastor. Jag gillar det. Så värt.

onsdag 20 januari 2010

Spurgeons eskatologi

Charles Spurgeon var en viktig person i den tidiga svenska baptismen. Ett exempel på en predikant som hämtade mycket inspiration från Spurgeon var Theodor Truvé. Det var också relativt vanligt att man tillsammans läste någon av Spurgeons predikningar översatta till svenska om man inte hade tillgång till en predikant vid en samling.

Utifrån en artikel av Dennis Michael Swanson, "Charles H. Spurgeon and Eschatology: Did He Have a Discernible Millennial Position?", skriver jag några sammanfattande punkter om Spurgeons eskatologi. Eskatologi är läran om de yttersta tingen, om när Jesus kommer tillbaka.

1. Spurgeons eskatologi är omdiskuterad. Det är många som just deras uppfattning i frågan delades av Spurgeon.

2. Huvuddragen i de eskatologiska alternativ som står inför oss idag fanns också tillgängliga på Spurgeons tid. Spurgeon var väl beläst och hade kommit kontakt med litteratur och personer som stod för de olika riktningarna.

3. Spurgeon menade att eskatologi inte skulle vara i centrum. Iställer var evangelium med predikan om frälsning genom tro det som skulle vara det centrala. Han menade att flera uppfattningar var rimliga i eskatologin och Spurgeon hade nära samarbete med personer med olika uppfattningar i eskatologiska frågor. Han lät inte förhindra fruktbara samarbeten i spridandet av evangelium förhindras av olika uppfattningar om eskatologi.

4. Ändå menar artikelns författare att Spurgeon har en genomgående klar uppfattning i frågan. Spurgeons uppfattning i eskatologi liknar mest historisk premillenialism. Den mest framträdande förespråkaren för denna syn under 1900-talet var George Eldon Ladd vars eskatologi beskrivs här.

Några slutsatser:

a. Bland baptister finns olika syner på eskatologi och millenium. Vid sidan av amillenialism är olika former av premillenialism vanliga. Utifrån det amerikanska inflytandet och genom Spurgeons inflytande bör amillenialism och historisk premillenialism ha varit eskatologiska alternativ som fanns representerade i den tidiga svenska baptismen.

b. Spurgeon gör skillnad mellan olika doktriner. För honom är det centralt att predika om frälsning och frälsning är också en fråga där han menar att Bibeln är klar och tydlig. Eskatologiska detaljer har ingen framträdande plats Spurgeons undervisning.

c. Spurgeon låter inte skilda uppfattningar i frågor som han uppfattade perifera hindra fruktbara samarbeten för att sprida evangelium.

d. Det är en vikigt fråga att tänka över vilka frågor som är central idag och vilka frågor som är perifiera. För mig är det självklart att frågan om ett rent och klart evangelium om frälsning är en central fråga. En viss hjälp för att diskutera vilka frågor som är perifiera finns i inlägget " Essentials and Non-Essentials: How to Choose Your Battles Carefully" på bloggen Parchament och Pen.

tisdag 19 januari 2010

Genuint postmoderna tider

I dessa postmoderna tider är saker inte alltid som förr. Kyrkorna är ofte väldigt medvetna. Man har tagit inspiration från Willow Creek och andra. En kristendom som är relevant och samtida är viktig. Det finns inspirationsdagar och man hämtar många tankar från de senaste växande församlingarna.

Man är så medveten att man det nästan märks när man besöker. När man lägger kraft på att vara relevanta är det risk att man blir lite stylad. Som ett hem bara inrett med Ikea eller ett hem bara inrett med Mio, det är vackert och samtida. Men man undrar om någon verkligen bor där och var deras personlighet är. Har de verkligen någon egen levande personlighet vid sidan av Ikeakatalogen.

Därför känns den här videon med Southern View Chapel Vocalists så bra. Sången är mycket vacker, något av det vackraste jag hör. Men det som fångar mig är hur genuint det är. Det är totalt ostylat. En direkt inblick i genuint gudstjänstliv. Inga baktankar. Ingen manipulation av känslor. Mest tydligt är det med männen i bakgrunden, man tycker väl att de kunde se lite mer intresserade ut när det ska ut på youtube och allt.

Jag kan inte låta bli att se videon om och om igen. Det påminner mig om risken att bli så sökarvänlig att besökaren ser rakt igenom allt. Jag vill verkligen kunna stå för det vi gör i kyrkan, må det vara tråkigt och töntigt, men hellre äkta än oäkta. Jag vill att det ska vara vår kärlek till Jesus och till människor som blir det bestående intrycket för en ny besökare, inte att vi följer de senaste trenderna.

Jag älskar min församling och jag tror att vi är på rätt väg. Men, just nu tänker jag på hur man kan vara genuint genuin i en postmodern värld. Hur man är äkta på riktigt. Genuina livsberättelser och genuina utryck för en tro på Gud.

måndag 18 januari 2010

iPhone och iPod Touch

Andy Naselli tipsar om apps för iPhone och iPod Touch.

Jag vill gärna rekommendera Olive Tree Software och deras Bibelappar.

söndag 17 januari 2010

J.G. Onckens teologi

Vi vet att J.G. Oncken hade betydelse när Anders Wiberg kom att ändra sin syn på barndopet och att han senare betraktade Oncken som en vän.

Vi vet också om F.O. Nilsson att ”Sin viktigaste undervisning i baptismens grundsatser hade F.O. Nilsson fått av pastor J.G. Oncken i Hamburg" samt att F.O. Nilsson menade att ”de svenska baptisterna i tro och lära överensstämmer med de tyska baptisterna.”.

Hur så då Onckens teologi ut? Följande dokument är viktiga:

1. Glaubensbekenntnis der evangelisch-taufgesinnten Gemeinde in Hamburg 1837.
Skriven av J.G. Oncken, med Julius Köbner som medförfattare. Bekännelsen finns att läsa här.

2. GLAUBENSBEKENNTNIS DER DEUTSCHEN BAPTISTEN 1847
Skriven av Johann Gerhard Oncken, Julius Köbner und Gottfried Wilhelm Lehmann. Dessa tre räknas baptistmens grundare i Tyskland. Lehman gav ett Lutherskt inflytande i bekännelsen. Bekännelsen finns att läsa här.

I Dictionary of European Baptist Life and Thought 2009 kan man läsa om Onckes teologi 1847 års bekännelse att:

"besides articles on baptism and on the church which has a clear baptist profile, the text is thoroughly reformed and calvinistic."

Vi läser vidare att:

"Devotion to Jesus and a zeal to convert souls clearly demonstrated the influence of the Anglo-Saxon revival on Oncken and on the Baptist churches he established on continental europe".

Vi kan se att det tyska inflytande som fanns på den svenska baptismen innebar en baptistisk reformert teologi med lutherska inslag samt en stark vilja att vinna själar för Jesus.

Plural eldership

I punkt 9 i Svenska Baptisters bekännelse 1861 kan vi läsa:

"9 Wi tro, att en ordentlig Christi Församling är ett samfund af troende och döpta christna, som hafwa med hwarandra öfwerenskommit att söka hålla allt hwad Han hafwer befallt: att uppehålla offentlig gudsdyrkan; att under den Heliga Andas ledning utwälja ibland sig sjelfwa h e r d a r eller t i l l s y n i n g s m ä n, och t j e n a r e; "

Här i den här predikan av Duncan Ross, pastor i Mount of Olives Baptist Church i Duluth Minnesota, kan se hur denna punkt i bekännelsen används som argument för multipla äldste i församlingen.

" In
The Second London Confession of 1677 and 1688 we read, “...the Officers appointed by Christ to be chosen and set apart by the Church...for the peculiar Administration of Ordinances and Execution of power, or duty which he entrusts them with, or calls them to, to be continued to the end of the world, are BISHOPS or ELDERS [plural] and DEACONS.” This is the pattern we see throughout the New Testament. Finally, let me cite a document that represents the specific heritage of the denomination to which this church belongs. The Swedish Baptist Confession of Faith (Stockholm) of 1861 which dates from much later than the first two documents says in article nine, “We believe that a true Christian church is a union of believing and baptized Christians, who have covenanted together to strive to keep all that Christ has commanded, to sustain public worship, under the guidance of the Holy Spirit to choose among themselves [not imported, paid professionals] SHEPHERDS or OVERSEERS [plural] and DEACONS...” I hesitate to spend time reading sections of Baptist confessions, but I think it is important to know that although those of us here TODAY may not associate a plural eldership with Baptist churches, for much of the history of the Baptist movement, a plural eldership was not thought to be unusual and was even included in the confessions of Baptist denominations."

Jag kan inte säga att det avgör frågan för mig. Men, visst är det så att det historiskt har funnits baptistförsamlingar med flera äldste. Det här blogginlägget ger några exempel från England.

J. G. Oncken och Sverige

I Biografin Anders ”Wibergs Lif och Verksamhet, andra genomsedda och tillökade utgåvan”, kan man läsa att Wiberg redan 1851 på en resa i Hamburg kom i beröring med ”baptistpredikanterna Köbner och Oncken”. De diskuterade barndopet och Wiberg försvarade barndopet. Köbner gav honom vid avresan skriften ”Vägvisare till dopet” av Pingelly i tysk översättning. Denna skrift läste han på tåget hem, särskilt den J.L. Daggs utläggning av 1 Kor 7:14 som fanns med i skriften. Han kom då att tvivla på barndopets skriftenlighet. 1874 är Wiberg i London och träffar då ”sin gamle vän Oncken från Hamburg”.

I N.J. Nordströms ”En kulturbild” kan man läsa om hur F.O. Nilsson fått hjälp av Schröder studera Bibeln och hur det lett vidare till att han korresponderade med J.G. Oncken rörande baptisternas åskådning. Han fick också skrifter från Oncken. Detta bör ha varit circa 1845. Den 1 augusti 1847 döptes F.O. Nilsson av Oncken i Elbefloden.

När F.O. Nilsson den 8 maj 1849 ordinerades till äldste och lärare för den nya församlingen var det J.G. Oncken, J. Köbner och Alb. Schauffler som skrivit under ordinationsbrevet. Bland annat framgår det av brevet att ”dessa svenska bröders lära fullkomligt överensstämmer med den, tros och predikas av baptisterna eller de döpta kristna i Tyskland, England och Amerika.”

Senare i ”En kulturbild” kan man läsa att ”Sin viktigaste undervisning i baptismens grundsatser hade F.O. Nilsson fått av pastor J.G. Oncken i Hamburg”. När Nilsson deltar i en tysk konferens i Hamburg 1860 håller han ett tal där han berättat att den baptismen om till Sverige genom baptistförsamlingen i Hamburg och att ”de svenska baptisterna i tro och lära överensstämmer med de tyska baptisterna.”

På de Svenska baptistförsamlingarnas andra konferens 11-15 juni 1858 deltog ”predikanterna J.G. Oncken och J. Köbner”.

För mig är det tydligt att Oncken och Köbner var viktiga personligheter för de första svenska baptisterna. Genom personliga relationer och genom undervisning hade betydelse för läror och läroutveckling i den tidiga svenska baptismen.

lördag 16 januari 2010

Shai Linne delger evangelium

I det här klippet delger Shai Linne evangelium ganska rättframt till en en kultur som är allt annat än slätstruken svensk frikyrkokultur.

I slutet av klippet säger han upp något viktigt. Att varje rappare predikar, att varje gång man greppar mikrofonen är man en slags predikant. Frågan är bara vad man predikar. Är det sex eller droger man predikar? Eller är det frälsning genom Jesus?

shai linne - the Gospel (Philly's Finest) from kyle otto on Vimeo.

R.C. Sproul om Romarbrevet

Ibland är det nyttigt att läsa något från en annan tradition än den man tillhör. För mig är presbyterianerna särskilt intressanta att följa just nu. Till våren ska jag nog läsa R.C. Sprouls kommentar till Romarbrevet.

fredag 15 januari 2010

Haiti

På Baptistsamfundets webbsida kan man läsa:

Alla baptistförsamlingar som vill göra insamlingar till offren efter jordbävningen på Haiti kan sända pengar via Svenska Baptistsamfundet. Vi förmedlar pengarna via Baptisternas Världsallians hjälporganisation BWAid, som har kanaler via Haiti Baptist Mission och Haitis baptistsamfund. Två representanter för BWA:s särskilda insatsgrupp är på plats på Haiti.

Man berättar vidare om hur man gör för att sätta över gåva. Det går att följa arbetet här.

torsdag 14 januari 2010

Schleitheimbekännelsen

Den anabaptistiska Schleitheimbekännelsen 1527 är intressant av flera skäl, inte minst genom att det är en av döparrörelsens första skrivna trosbekännelser.

Svensk version

Engelsk version

Baptismen som vi känner den har rötter i anabaptismen, även om det är omdebatterat om hur hur djupa dessa rötter är. Engelska separatister och puritaner är den på 1600-talet är på många sätt ursprunget till baptismen. Samtidigt talar en hel del för att inspiration och kontakter fanns i någon form genom anabaptistiska rörelser. Roger Hayden skriver i boken "English Baptist History and Heritage" (2005) att "It has been a constant matter for discussion between Baptist historians as to just how far Baptist roots are in the Anabaptist movement".

Tony Lane förklarar i "A Concise History of Christian Thought, Revised Edition" att anabaptisterna har troendedopet och avståndstagandet från statskyrkan gemensamt med baptisterna, men också att det finns skillnader. Lane skriver om baptisterna:

"But there are other matters in which they differ from the anabaptists - in allowing for Christians to become magistrates and to swear oats, and in accepting war."

Att acceptera krig, att svära eder och vara överhetsperson är inte tillåtet i Schleitheimbekännelsen. Det kan man läsa om i punkterna 6 och 7.

Jag är inte särskilt inläst på anabaptisterna och deras läror. Men, jag tror att det kan finnas en hel del att lära av dem. Främst kanske om gemenskapen i församlingen, men också om etik och om att vara församling i förföljelser.

Kanske kan man också lära sig något om de misstag som begicks, jag tror att en del av Martin Luthers utfall mot anabaptisterna kunda ha fog för sig. Det var en ibland ganska desentraliserad rörelse där det verkar som en del udda bibeltolkningar kunde få fäste.

Jan Edströms artikel i om anabaptisterna, "Tro och liv inom anabaptismen", är läsvärd. Föreningen Dreems International har en del material om anabaptism.

Reaktion och motreaktion

Många är känsliga för olika etiketter på olika sätt att tro. Och, visst är det så att etiketter kan användas på fel sätt, ibland kanske mest för att på förhand döma någon åsikt. Men ibland kan det vara meningsfullt att ha en benämning på ett fenomen för att kunna diskutera och utforska det.

Senaste numret av 9Marks eJournal har som tema "Evangelical Liberalism". Thabiti Anyabwile ger en översikt över artiklarna här. Det finns flera intressanta artiklar, men det som verkligen väcker mitt intresse är artikeln "Notes from the Future: Evangelical Liberalism in the UK" av Mike Ovey. Man kan ha olika tankar om hans genomgång av läget på de brittiska öarna, i slutet skriver han dock något mycket tänkvärt:

"Lastly, the provocations of new-style evangelical liberalism can push one towards something else that is equally unhealthy. Thus against evangelical liberalism's individualism and anti-authoritarianism comes a new authoritarianism which can mistake obeying a guru for obeying the living God. Against evangelical liberalism's cultural conformism comes a culture-rejecting attitude that is ghettoizing and exclusivist. Against evangelical liberalism's antipathy to treating some things as of first importance comes an attitude that sees all things as of first importance."

Strax efter går jag in på tidningen Dagens webb och läser om nystarten för ett apostliskt nätverk. Man kan läsa om nätverket och debatten efter grundandet 2004:

"Utifrån grundandet gick debattens vågor höga, och nätverket kritiserades bland annat för att motverka demokratiska strukturer i församlingar och att bygga sitt synsätt på enskilda personers visioner."

Det är ett ansvar för församlingar att ge en sund bibelundervisning. Om man inte tar det ansvaret finns risk för att man missar att ge bibliska grundsanningar som är väsentliga för det kristna livet. Om Mike Ovey har rätt kan bristande biblisk undervisning också sluta i att församlingens medlemmar, som en motreaktion, söker sig till andra former av församlingar med en annan ledarskapssyn än den gängse i svensk frikyrklighet.

Att veta vad som är rätt och fel kan vara svårt många gånger. Men, jag vet var jag känner mig hemma.

onsdag 13 januari 2010

Bibelns ofelbara sanning 1689

I 1689 års baptistbekännelse skriver man i kapitel ett paragraf 5.

5. We may be moved and induced by the testimony of the church of God to an high and reverent esteem of the Holy Scriptures; and the heavenliness of the matter, the efficacy of the doctrine, and the majesty of the style, the consent of all the parts, the scope of the whole which is to give all glory to God, the full discovery it makes of the only way of man's salvation, and many other incomparable excellencies, and entire perfections thereof, are arguments whereby it doth abundantly evidence itself to be the Word of God;

yet not withstanding, our full persuasion and assurance of the infallible truth, and divine authority thereof, is from the inward work of the Holy Spirit bearing witness by and with the Word in our hearts.

Poängen är, om jag förstår det rätt, att det finns många goda anledningar till att se Bibeln som ett ofelbart Guds ord. Men, den fulla övertygelsen och vissheten Bibelns ofelbarhet kommer inte genom mänskliga medel och bevis. Det är den helige Andes inre verk som vittnar genom och med ordet i våra hjärtan.

Det är inte bibelvetenskap, arkeologi eller kyrkans vittnesbörd som ger den slutgiltiga övertygelsen om
Bibelns ofelbara sanning och dess gudomliga auktoritet. Det är inte genom människors bevis Bibeln får sin fulla auktoritet. Istället är det genom Gud själv, genom den helige Andes verk inom den troende, som den djupa övertygelsen om Bibelns ofelbarhet kommer.

Det är på Guds auktoritet vi tryggt kan bygga en bibelsyn. Mänskliga studier och bevis är bra och nyttiga. Men i slutändan är det inte människors auktoritet vi vilar i, det är Guds auktoritet genom den helige Andes verk.

måndag 11 januari 2010

Den Werldsliga Regeringen

Ännu en skillnad mellan 1855 och 1861.

1855 ser punkt 11 ut så här (NJ Nordström Svenska Baptistsamfundets historia, I):

11. Wi tro, att den Werldsliga Regeringen är af Gud förordnad, och hålle oss förpligtade att ära och bedja för dess embetsmän, samt i allting lyda dess lagar, så framt de icke tydligen strida emot Christi lag.

När bekännelsen antas av konferensen 1861 ser punkt 11 ut så här (NJ Nordström En Kulturbild):

11. Wi tro, att den Werldsliga Regeringen är af Gud förordnad, och hållo oss förpligtade att ära och bedja för konung och öfwerhet, samt i allting lyda landets lagar, så framt de icke tydligen strida emot Christi lag.

Man har ändrat embetsmän till konung och öfwerhet. Istället för att lyda ämbetsmännens lagar ska man lyda landets lagar. Jag kan inte se att det i sak ändrar betydelsen, men det gör bekännelsen mindre generell och mer specifikt svensk.

Kanske var ett syfte med ändringen att ännu tydligare poängtera att man inte är en farlig anabaptistisk sekt. Till exempel var nog historien om Jan of Leiden och staden Münster känd bland prästerskapet. På Wikipedia kan man läsa:

År 1534 tog Anabaptister kontrollen över staden [Münster] under ledning av Jan of Leiden. När staden återtog 1535 avrättades upprorsledarna brutalt, och kropparna visades i burar upphängda i tornet på St. Lambertikyrkan. Dessa burar hänger där än.

Det fanns en olycklig revolutionär del bland anabaptisterna. Martin Luther fördömde ofta anabaptisterna och dess läror i ganska hårda ordalag. I det lutherska Sverige var detta känt bland präster och överhet. För många präster var det nog naturligt att koppla i hop den nya baptistiska rörelsen med de anabaptister som Luther så tydligt fördömde. Det kan vara en förklaring till de hårda förföljelserna. Det blev därför särskilt viktigt för de första baptisterna att i bekännelsen visa att man inte bara har en sund teologi, utan också att man är en fredlig rörelse som lyder lagar och ber för överheten.

1861 års baptistbekännelse är inte den enda som tar upp förhållandet till den världsliga regeringen, det var vanligt i den tidens baptistbekännelser. Vi kan se New Hampshire Confession 1833 som har lydelsen:

16 Of Civil Government

We believe that civil government is of divine appointment, for the interests and good order of human society; and that magistrates are to be prayed for, conscientiously honored and obeyed; except only in things opposed to the will of our Lord Jesus Christ who is the only Lord of the conscience, and the Prince of the kings of the earth.

söndag 10 januari 2010

"Apokryfiska Böckerna ej infattade"

Hur är det med apokryferna? I många versioner av Bibel 2000 är de med och det har kommit ett förnyat intresse för dem. Jag har även hört någon pastor nämna dem i predikan. 1861 års baptistbekännelse lyder:

1. Wi tro, att både det Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter (de wanligen så kallade Apokryfiska Böckerna ej infattade) äro af Gud ingifna samt utgöra den enda och fullkomliga regeln för wår christliga tro och wandel.

Vi kan jämföra med 1689 års baptistbekännelse kapitel 1 paragraf 3:

3. The books commonly called Apocrypha, not being of divine inspiration, are no part of the canon (or rule) of the Scripture, and, therefore, are of no authority to the church of God, nor to be any otherwise approved or made use of than other human writings.

Det man kan se att man år 1689 kapitel 1 paragraf 2 är noga med att räkna upp vilka böcker som är inspirerade och en del av Bibeln. Än idag, flera hundra år senare, finns det diskussioner om vilka böcker som är inspirerade. Man hittar nya skrifter som man menar är evangelier lika trovärdige, eller mera trovärdiga än de som finns i Nya Testamentet. En del av detta tar Per Beskow upp i boken Fynd och fusk : falsarier och mystifikationer omkring Jesus. Man kan också se att baptister genom historien beskyllts för villoläror och vidunderligheter. Att tydligt visa att man har samma skrifter som grund som övriga protestanter har av den anledningen varit viktigt. Det finns därför flera poänger i en bekännelse att ta upp vilka skrifter man finner som inspirerade och som man bygger sin teologi på.

1861 nöjer man sig med att bekänna att ”Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter … äro af Gud ingifna” utan att direkt lista upp vilka, tanken är nog att det är naturligt att veta vilka det är. Man är dock noga med att specificera ”de wanligen så kallade Apokryfiska Böckerna ej infattade”.

Det man säger är att apokryferna inte ”äro af Gud ingifna”. Det vill säga att man inte ser dem som inspirerade. Den slutsats man drar 1689 ligger nära tillhands, att apokryferna ”therefore, are of no authority to the church of God, nor to be any otherwise approved or made use of than other human writings”. Man menar att det är människors skrifter utan inspiration av Gud, som vilken skrift som helst. De är därför ingen grund för ”wår christliga tro och wandel”.

Men, även ur människors skrifter kan vi lära oss om historia och hur troende människor levde. Martin Luther menade att apokryferna trots att det inte var helig skrift ändå var ”god och nyttig läsning”:

"APOCRYPHA, Das sind Bücher, so der heiligen Schrift nicht gleich gehalten, und doch nützlich und gut zu lesen sind"

Fotnot - För yngre läsare vill jag passa på att berätta att wandel, eller vandel, betyder ungefär ”livstil” eller ”sätt att leva”.

Frälsning i två versioner av bekännelsen

Magnus Kronberg skriver i ett blogginlägg att ”Det är viktigt att låta tolkningar brytas mot varandra i församlingen”. Utan att vara helt insatt tror jag det var det som hände i Stockholm mellan 1855 och 1861 när det gäller punkten 6 i baptistbekännelsen.

1855 ser punkt 6 ut så här (NJ Nordström Svenska Baptistsamfundets historia, I):

6. Wi tro, att alla de som warda saliga hafwa af Fadern blifwit givna åt Sonen och i Honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd var; att utkorelsen, under det den står i full öfwerensstämmelse med menniskans frihet, omfattar alla medlen i förbindelse med ändamålet; att de trognas framhärdelse i tron på Christum är det utmärkande kännetecken som åtskiljer dem ifrån ytliga Christi bekännare; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse.

När bekännelsen antas av konferensen 1861 ser punkt 6 ut så här (NJ Nordström En Kulturbild):

6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse.

Vi kan jämföra med den översättning som gjordes av Erik Rudén på femtiotalet (William Lumpkin Baptist Confessions of Faith), Lumpkin berättar i inledningen att "This Confession is still acknowledged by the Union as "The Confession of Faith of the Swedish Baptists":

6. We believe that saving faith is a gift from God and entirely a fruit of the working of the Holy Spirit through the word; that all who are to be saved have been given by the Father to the Son and were chosen in him for salvation and sonship before the foundation of this world was laid; and that we ought with utmost diligence to seek to obtain assurance of our own election.

Vi kan se att versionen från 1855 har betydande skillnader jämfört den version som antogs 1861. Vi kan också se att den version som antogs 1861 stämmer mycket väl överens med den översättning som Erik Rudén gjorde på nittonhundrafemtiotalet.

För mig är det naturligt att tro att Anders Wiberg hade reformert tänkande med sig från sin resa i Amerika. När han kommer hem möts han av flera bröder och systrar som har den lutherska teologin mer levande. Efter diskussioner och studier av bibelord blir man överens att införa en ändring. Man mjukar upp den reformerta teologin i den ursprungliga formuleringen och får en bekännelse som flera med gott samvete kan följa. I den tidiga svenska baptismen fanns både luthersk och reformert teologi. Genom den här förändringen låter man dessa två traditioner leva sida vid sida.

Ruben Janarv gör i artikel Två baptistiska trosbekännelser, Tro & liv nummer 3 2009, följande analys:

Skillnaderna är i stort sett en fråga om reformert och lutherskt. Det reformerta inslaget mildras i den senare versionen.

Konstiga regler om musik

I det förra inlägget gick jag igenom ämnet helgelse och konstiga regler. Jag lovade också att "ifrågasätta konstiga beteenden som det inte finns förklaring till".

En regel som jag har svårt för är att man inte skulle få ha rap-artister i gudstjänsten. Visst finns det många argument hit och dit, men i slutändan handlar det nog mest om ovana. En gång var också orgeln något nytt misstänkt. Det fanns många argument mot den. Ur Chapmans biografi över Dwight Moodys liv kan vi läsa om samarbetet med sångaren Sankey:

"An innovation in Mr. Sankey's singing was the use of the parlor organ to accompany himself. Wherever he went this little instrument was placed upon the platform for his use, and it is doubtful if he could have found anything more effective for his accompaniment. Criticised it was, for, like "singing the Gospel," it was a novelty in religious work and, therefore, was frowned upon by those who felt that established methods should never be violated. It was even charged that he had been sent to England by a firm of organ makers who paid him a large salary on the condition that he use their organs in his services. This charge was denied both by the organ makers and by Mr. Sankey, and it does not seem likely that a man, who by agreement with Mr. Moody, turned over a fortune in royalties on books of song to charitable and religious purposes would stoop to accept such an unworthy tribut."

Nu har jag respekt för dem som följer Regulative principle of worship, men jag har aldrig hört sådan argument i Sverige.

Här är en sång med min favoritrappare:

shai linne // The Greatest Story Ever Told from The Lamp Lounge on Vimeo.

Konstiga regler?

Kevin T. Bauder vid Central Baptist Theological Seminary of Minneapolis ger ut ett nyhetsbrev varje vecka, In the Nick of Time. Under ett antal veckor har han undersökt olika aspekter av konservativ kristendom i 1900-talets början. Den här veckan var ämnet Personal Piety. Nedan gör jag några ganska fria reflektioner utifrån detta.

Bauder beskriver hur många kom att söka sig närmare Jesus och mer och mer längtade efter helgelse i sina liv. Att låta Jesus och den kristna tron inte bara vara en bekännelse och ett medlemskap, utan vara något som genomsyrar hela livet. Det fick naturligtvis många bra saker och många lät tron på Jesus få konsekvenser. Bön, bibelläsning och arbete i församlingen fick större betydelse. Många kände att en ny attityd till sådant som kortspel, bio och dans kom naturligt. Mycket av det här var bra saker som man tillsammans kom fram till genom diskussion över en öppen Bibel.

Men, Bauder visar hur det ledde till ett antal negativa konsekvenser som kom att skada den kristna rörelsen:

”One was that the codified list of prohibitions tended to be maintained as a given. Little attention was devoted to the examination and justification of these standards. Over time, their repetition resulted in a kind of legalism. Anyone who practiced the “dos” and avoided the “don’ts” was viewed as spiritual. In the long run, when a reaction set in against what were viewed as the “cultural taboos” of Fundamentalism, few people could articulate actual reasons for the prohibitions.”

Individers beslut som tagits i för att komma närmare Jesus ledde med tiden vidare till regler för hur en kristen skulle bete sig och vad man fick och inte fick göra. Många gånger glömde man bort orsaken till reglerna. Framför allt glömde man bort att förklara för ungdomen varför reglerna kommit till. Jag känner till exempel en dam som berättade för mig att hennes föräldrar gärna gick på svampplocknig på söndagar, men absolut inte tillät någon lingonplockning dessa dagar. Än idag undrar hon över varför man gjorde skillnad mellan två så lika saker. Det är inte lätt att följa regler man inte kan förstå.

Sedan finns risken att andlighet sammankopplas med regelföljande så att den som följer regler automatiskt anses som särskilt andlig. Att det inre livets växt ersätts med duktighet i att följa regler. Det blir lätt ett särskilt frikyrkoideal att följa. Istället för att låta längtan efter mer av Jesus reflekteras i livsval så låter man regelföljandet bli det som definierar dig som god kristen.

Kanske finns det en risk för att vi kan komma att likna det som Matteus beskriver i 23:27.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.”

Det finns en risk att det stelnar till i en församling eller ett samfund. Att man regler och utanpåverk blir viktigare än det inre livet. Att man glömmer bort ungdomsåren när tron brann och längtan efter mer av Jesus var stark. Kanske var det här något som delvis fanns när Stockholms sjunde baptistförsamling uteslöts av distriktsföreningen 1913. I alla fall är det något Levi Pethrus antyder i självbiografin Ett Sagolikt Liv.

Som läxa till mig själv ger jag:

1. Lämna tid för bön, bibelläsning och bara tid med Gud. Jag vill växa i det kristna livet och vill ge tid för det.

2. Presentera en Gud som är helig för församling och vänner. En Jesus som man vill ha mer av. En Jesus som naturligt leder till längtan efter helgelse.

3. Förklara varför vi gör olika saker i församlingen. Ifrågasätta konstiga beteenden som det inte finns förklaring till. Vittna om saker jag ändrat i mitt liv. Låta det vara naturligt att tala om val man gjort i livet och varför. Föra in ungdomar i diskussionen, låta dem föra fram sina tankar. Låta generationerna utbyta tankar om val i livet och lära av varandra.

4. Se på saker jag kan göra för att göra skillnad i det samhälle jag lever i. Personlig helgelse är viktigt. Men, att betyda något för människor staden jag bor i är också något som kommer naturligt ur att låta Jesus verka i mitt liv.

lördag 9 januari 2010

Miljöfrågor och rättvisefrågor

I en insändare i tidningen Dagen visar man på baptisters arbete med mänskliga rättigheter och sociala frågor. Det har varit en naturlig del av baptistiska rörelser under en lång tid. Själv följer jag särskilt det humanitära arbetet i Vitryssland och hjälp genom mikroekonomi i Thailand. Vi kan också se det arbetet med socialt utsatta i Sverige som strömmat ut från Stockholms sjunde baptistförsamling genom LP-verksamheten.

Många baptister engagerar sig också i miljöfrågor. Speciellt följer jag Stefan Swärds analys av det senaste i miljöforskning och miljöpolitik, ett av hans senaste blogginlägg har titeln "Jag gillar Greenpeace".

Av det här finns inte mycket specificerat i 1861 års baptistbekännelse. Vi kan läsa att Bibeln "utgöra den enda och fullkomliga regeln för wår christliga tro och wandel." och att en kristen församling "hafwa med hwarandra öfwerenskommit att söka hålla allt hwad Han hafwer befallt". Det vill säga att man följer Bibeln i tro och liv, vilket naturligt kan leda till engagemang i sociala frågor, rättvisefrågor och miljöfrågor efter var och ens gåvor. Man ska också notera att den personliga omvändelse man förespråkade i 1861 års baptistbekännelse kom att förändra livet till det bättre, både för evigheten och i livet på jorden, för många, många människor.

Vi kan se att Europeiska Baptistfederationens Statement of Identity från 2005 tar upp dessa frågor:

STEWARDSHIP OF GOD’S CREATION

13. Proclaim our love of God’s created world and affirm our commitment to the stewardship of God’s creation.

RELIGIOUS FREEDOM AND JUSTICE

16. Confess that faith in Christ entails a passionate commitment to religious liberty, freedom, peace and justice;

17. Affirm that in Jesus Christ all people are equal. We oppose all forms of slavery, racism, apartheid and ethnic cleansing and so will do all in our power to address and confront these sins;

Jag tror att det man väljer att lägga vikt på i en trosbekännelse speglar den teologi som ligger till grund för bekännelsen, men också den tid och det samhälle som omger de som skriver bekännelsen. Det finns nog skäl att tro 1861 års bekännelse om den skrivits idag, även med helt intakt grundläggande teologi, också skulle innehålla några punkter om rättvisefrågor och miljöfrågor. Inte för att teologin ändrats, utan för att vi lärt oss mer och för att dessa frågor blivit viktigare för församlingen och för samhället.

Ofta har baptistiska bekännelser kommit till delvis för att visa det omgivande samhället att man är bra, ortodoxt kristna och ordentliga människor som man kan lita på och inga galna extremister. I dagens samhälle kan det därför vara av vikt att vara tydliga i inte bara inåt i församlingen utan även utåt, mot samhället, var man står i rättvisefrågor och miljöansvar. Varför inte ta in en kort sammanfattning av detta i en bekännelse bland andra punkter som beskriver teologi.

Min personliga synpunkt är dock att detta inte får leda till att vi drar ned den kristna bekännelsen i övrigt och får någon slags avart på "Social Gospel", historien visar på sådana risker. Jag tror att vara trovärdig kristen i dag med fördel görs genom en evangelikal teologi förenad med ett engagemang i rättvisefrågor och miljöfrågor.

Mark Devers studierum

Jag gillar Mark Dever. Jag har inte läst mycket av honom, men hans kapitel om läran om kyrkan och dess organisation i "A Theology for the Church" var verkligen uppfriskande och väckte många tankar hos mig.

I det här klippet visar Mark Dever sitt studierum (som är enormt) och talar lite allmänt om studievanor.

Mark Dever - Study Video from Together for the Gospel (T4G) on Vimeo.

torsdag 7 januari 2010

Bibelsyn II - Die drei Chicago-Erklärungen

I det förra inlägget har jag argumenterat för att 1861 års baptistbekännelse är kompatibel med Lausannedeklarationen. Bland samfund och organisationer i Sverige som använder sig av Laussanedeklarationen finns Evangeliska Frikyrkan, som också är med i Europeiska Baptistfederationen.

En annan tolkning är att tänka sig att Anders Wiberg idag skulle hämtat inspiration från Bibelseminar Bonn (se gärna Wikipedias beskrivning). Det är en teologisk högskola som är känd för en konservativ bibelsyn.

Seminariets har en sammanfattning av dess tro, Glaubensgrundlage, om Bibeln skriver man:

dass die Heilige Schrift das inspirierte, unfehlbare und in jeder Hinsicht irrtumslose Wort Gottes sowie die verbindliche Autorität für Glauben und Leben ist;

Jag råkar veta av två böcker som man gärna använder i Bonn och som säger något om deras bibelsyn det är:

Vad jag kan förstå så undervisar man i de tre Chicagomanifesteten:

1. Chicago-Erklärung zur biblischen Irrtumslosigkeit, 1978. (Wikipedia)
2. Chicago-Erklärung zur biblischen Hermeneutik, 1982 (Wikipedia)
3. Chicago-Erklärung zur biblischen Anwendung, 1986.

En inledning och förklaring samt texterna på tyska finns att hämta här, under rubriken bekenntnisse. Ett utdrag ur inledningen:

In den drei Chicago-Erklärungen haben namhafte, bibeltreue Theologen aus aller Welt in übersichtlichen Artikeln des Bekennens und des Verwerfens im Detail erarbeitet,

1. was das Wesen der Schrift und ihrer Inspiration ist (Chicago-Erklärung zur biblischen Irrtumslosigkeit, 1978),

2. wie die Schrift dementsprechend im einzelnen auszulegen ist (Chicago-Erklärung zur biblischen Hermeneutik, 1982),

3. und welche Antworten sich bei einer solchen Auslegung für einige der brennenden Tagesprobleme unserer Zeit ergeben (Chicago-Erklärung zur biblischen Anwendung, 1986).

Kanske är det en utmaning för någon organisation som vill kämpa för Bibelns sanningar att översätta Chicagodeklarationerna till Svenska och göra dem tillgängliga på internet. En bra inledning är viktig. Varför inte fråga Thomas Schirrmacher om goda råd.