Gränslöst obaptistiskt - uteslutningen av Filadelfia

Andreas Möller gjorde på sin blogg en översikt över beslut i den tidiga baptismen, i det första inlägget tog han upp beslutet om nattvard 1858 och hur man sedan ignorerade detta vid uteslutningen av Filadelfia 1913. Det gällde kommunionen med kristna av annan bekännelse.

Sändebud som representerade de tyska baptisterna stod före den strängare åsikten och sändebud från england försvarade den mildare åsikten. På grund av de nordamerikanska baptisternas inflytande stod större delen av de svenska församlingarna för den strängare åsikten. Den andra årskonferensens ställde sig så här till frågan:

Man kom till det beslutet, att varje församling i denna sak borde anses berättigad att handla efter bästa övertygelse utan att olikheten i praxis skulle medföra någon schism och tvedräkt.

Man kan sedan se hur sedan 1861 års bekännelse i paragraf 8 utrycker sin tro:

8. `Wi tro, att Dopet bör meddelas endast åt sådana, som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum; att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward.

I borekullabekännelsen kan vi läsa att:

Den Heliga Nattwarden är uteslutande för sådana, som, omwända genom Guds nåd, hafwa blifwit hans egendom och undfått den Heliga Döpelsen.

Ruben Janarv gör i Artikeln "Två baptistiska trosbekännelser", Tro & Liv nummer 3 2009, följande notering om de två trosbekännelserna:

"Ingen av de två bekännelserna ger skäl för att man måste tillhöra en baptistförsamling för att få ta mot nattvarden, det talas bara om att den som deltar skall vara döpt. Den övertolkning som har gjorts, helt säkert beroende på att baptisterna var de enda som praktiserade dop av troende, ledde till den strid som medförde att Stockholms sjunde Baptistförsamling, Filadelfia uteslöts ur samfundet 1913."

Vad var det då som var den formella orsaken till uteslutningen? John Wahlborg berättar:

"Det var år 1913, som Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, uteslöts ur Stockholms D F. av baptistförsamlingar. Anledning uppgavs vara, att församlingen tillåtit ett par eller tre personer, sinnesändrade och döpta men icke tillhörande Svenska Baptistsamfundet, att deltaga med henne i firandet av Herrens Heliga Nattvard."

I en artikel i Ungdomens Veckopost hade formulerade John Wahlborg sin oro över vad det blivit av distrikten:

"Att Herrens Heliga Nattvard skulle vara till endast för distriktindelta baptister är den mest platta och mest oapostoliska tolkning av denna underbara stiftelses innebörd. Det är mera än sorgligt, att denna vår distriktinstitution, tillkommen för att möjliggöra ett mera planmässigt missionsarbete, skulle utveckla sig därhän, att en församling nu mera får sin karaktär av baptistförsamling med rätt till nattvardsfirande endast medels anslutning till distriktföreningen. Kunde de gamle ha anat en sådan utveckling"

I Levi Pethrus självbiografi, Ett Sagolikt Liv, kan man läsa om hur Br Engzell på Filadelfias församlingsmöte 23 december 1912 anfört:

"att han varit baptist sedan han var 13 år (1861) och under denna tid hade det alltid praktisterats att troende och döpta fick delta i brödbrytelsen, även om de ej var inskrivna i någon baptistförsamling."

John Wahlborg hade vid ett möjligheten att fråga K.O Broady, Betelseminariets första rektor, om vad han hade att säga i frågan:

»Jag förstår ej», sade han, och skakade sitt vördnadsbjudande huvud, huru detta tillgått (d. v. s. att endast medlemmar av reguliära baptistförsamlingar böra bryta brödet och skifta kalken) det måste vara en uppfattning, som trängt sig in ibland oss, sedan jag dragit mig tillbaka».

John Wahlborg sammanfatter vad många tänker 1924:

"Jag tror mig t. o. m. kunna säga, att det i närvarande stund växer fram en stark känsla mot att distriktsårsmöten och konferenser alls blanda sig i enskilda församlingars nattvardsangelägenheter. Detta är nämligen så gränslöst obaptistiskt."

När man läst om hela den här historien är det ganska uppfriskande att läsa ett blogginlägg från Europeiska Baptistfederationens seminarium, Meditation from Spurgeon for a Eucharist at IBTS:

"For Spurgeon diversity in unity at the Lord’s Table was important. A volume of Spurgeon’s communion addresses, Till He Come, has a preface which notes that a number of the addresses were delivered to ‘the little companies of Christians,-of different denominations, and of various nationalities,-who gathered around the communion table in Mr. Spurgeon’s sitting room at Mentone’."

"Similarly, preaching at the Metropolitan Tabernacle in 1877, Spurgeon affirmed: ‘We are all one in Christ Jesus; we do not come to this table as Baptists, or Episcopalians, or Methodists, or Presbyterians; we come here simply as those who form one body in Christ.’"

Kanske hade Svenska Baptistsamfundet varit annorlunda om man ibland blickat mer mot England och Spurgeon.