Leta i den här bloggen

Läser in...

måndag 19 april 2010

Postmodernism - rädslan att binda sig

Jag tror att vi ofta överdriver det här med relativism i vår kultur. När människor tror att något är sant och på riktigt så är de sällan särskilt relativistiska, se till exempel på sport och bevis för dopning. Postmodernistisk relativism blir ibland en ursäkt för att tro på något som man anar att det inte är sant (som en del kristna). Ibland är postmodern relativism ett sätt att krångla sig undan vissa etiska ställningstaganden som man tycker är jobbiga.

Jag tror inte att postmodernistisk relativism är så djupt rotad i vår kultur. Jag tror nog att vi snarare lever i ett senmodernt samhälle än ett postmodernt.

En halvt senmodern eller postmodern attityd hos mig visar sig att jag just nu läser Theodor Zahns bok i Nya Testamentets isagogik, istället för det som påbjuds från etablissemangets Teologiska Högskola. Nog har vi en lite annan attityd till etablissemang och auktoritet än för en tid sedan. Hela samfundsgrejen har förändrats och lokalförsamlingen får alltmer en självständig roll.

Något som jag tror är verkligt i vår tid, är en postmodern rädsla för att binda sig, att vara beroende, att våga behöva varandra. Det kan märkas i parrelationer, men också i relationen till församlingen. Man vill ha alla vägar öppna och vara fri. Amanda Palmer ger ett mycket vackert uttryck i sången "I want you but i don't need you"

"I want you, and I want you to want me to want you
But I don’t need you
Don’t need you to need me to need you
That’s just me
So take me or leave me
But please don’t need me
Don’t need me to need you to need me
Cos we’re here one minute, the next we’re dead
So love me and leave me
But try not to need me
Enough said
I want you, but I don’t need you"

Texten har kanske vissa ord som inte passar i kristna sammanhang, men jag ger ändå videon, se med urskiljning.



Jag tror det här får konsekvenser för vår syn på medlemskap och olika former av åtaganden. Vi märker redan nu att det är svårare att för medlemmar att gå in i åtaganden som sträcker sig över lång tid. Hur det påverkar relationen till Gud vet jag inte, men jag gissar att det påverkar i någon form för eller senare. Det jag vet är att Amanda Palmers sång väcker många tankar hos mig kring framtiden för församlingslivet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar