Medlemeskap II

Svenska Baptisters bekännelse 1861 punkt 9:

"9. Wi tro, att en ordentlig Christi Församling är ett samfund af troende och döpta christna, som hafwa med hwarandra öfwerenskommit att söka hålla allt hwad Han hafwer befallt: att uppehålla offentlig gudsdyrkan; att under den Heliga Andas ledning utwälja ibland sig sjelfwa h e r d a r eller t i l l s y n i n g s m ä n, och t j e n a r e; att iakttaga Dopet och Herrans Nattward; att utöfwa christlig församlingstuckt; att befrämja gudsfruktan och broderlig kärlek; och att bidraga till evangelii allmänna utbredande; — samt att hwar och en sådan församling är ett oberoende samfund, fritt uti sitt förhållande till alla andra christna församlingar, och erkännande Christus allena såsom sitt Öfwerhufwud."

David Willgren frågade vad jag tycker om hans inlägg "Att vara medlem". Hans sammafattar den så här:

"En lokal församling kan inte vara allt, ska inte var allt, den ska utforma sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag utifrån medlemmarna, inte välja medlemmar utifrån sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag. Det är min huvudpoäng. Men den funkar bara om man inser att församling inte är ett komplement till frälsningen utan en följd av den. Församlingen är oundviklig för den som vill följa Jesus! "

Det är verkligen så att församlingen är oundviklig för den som vill följa Jesus. Jag har svårt att se kristen tro som inte leder till en längtan att delta i en kristen gemenskap.

Sedan är det en avgörande fråga var församlingen är. Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor förklarar att "de är kyrkor så till vida att Jesus Kristus är närvarande genom hans Ord och Ande, och samlar och vägleder dem, och att de erkänner att alla troende och endast de troende är medlemmar i kyrkan. Om principen att församlingen är en gemenskap av troende så ger det en annan medemsskapssyn än om man tänker någon form av folkkyrka.

Sedan är ju frågan om tro och frälsning avgörande. Om man har någon slags barthiansk universalism får man ju en annan syn på tro och frälsning. Nu vet jag att Barth nog inte ville företräda apokatastatisläran, men i praktiken är det inte en ovanlig syn i vissa frikyrkor.

Det finns mycket som skiljer mellan kristna idag. Synen på Bibel, synen på musik, synen på andens gåvor, viljan till socialt arbete, frågan om hur man bäst evangeliserar, synen på frälsning, hur mycket en medlem ska engagera sig och så vidare. I detta läge när det finns så mycket skillnader och olika synsätt, då finns det en poäng i att en församling har en klar och tydlig vision om hur just den församlingen vill verka där den är. Då minskar risken för besvikelser och konflikter som härrör ur grundfrågor i den kristna tron.

Om man inte gillar att en församling har visioner och en tydlig plan för vad församlingen vill göra i sitt uppdrag, då kanske man kan trivas i en församling där ledningen tydligt säger att de inte har några visioner och inte har några planer för hur församlingen ska arbeta. Kanske kan en sådan församling ha en mycket vag definition av frälsning och medlemskap också. Den stora visionen kan vara en trevlig, harmlös och kravlös församling, men det är också en slags vision. I en sådan kravlös församling kan många trivas, och jag vill inte döma.

Min poäng är att jag tror att en församling mår bra av att vara tydlig med vad man vill, så att man kan dra åt samma håll. Stridigheter som beror på att man vill olika saker i församlingen är vanliga. På en liten ort kanske man inte har mycket att välja på, där har man kanske en frikyrkoförsamling och en luthersk församling, då får man göra det bästa av det man har. Men, på en större ort kan det finnas en poäng i att de som vill olika saker är med i församlingar med olika visioner. Som jag skriver ovan kan skillnaderna vara mer än teologiska spetsfundigheter, det kan handla om bibelsyn, läran om frälsning och synen på vad en församling är.

Och bara så att någon inte missförstår. Församlingar som har krav för att fortsätta vara medlem är ofta ganska vettiga på det sättet att de ser ålderdom, sjukdom, militärtjänst, jordenruntresor och liknande som goda skäl till att man inte kan vara i församlingen så ofta (eller aldrig), men att längtan efter gemenskapen finns och att man gör det bästa utifrån de förutsättningar man har.