Dopet

Hur ska man tänka om dop 2010? Det är svårt att veta exakt. Något jag vet är att Peringe Pihlström har skrivit en riktigt bra debattartikel i Dagen, "En dopsyn för framtidens kyrka". Bland annat skriver han om de ekumeniska samtalen:

"Missionskyrkan och Metodistkyrkan har avtalat med Svenska kyrkan om en samsyn på olika områden. Som en grundförutsättning har man då förbundit sig att inte "omdöpa", det vill säga inte förmedla baptistiskt troendedop till redan barndöpta."

Jag har en del vänner som är övertygade om att ekumeniska samarbeten i längden tenderar att ge kompromisser. Att den fria och oberoende församlingen är den grund som man ska bygga på. Nog finns det en vishet i det. Men, jag vill ändå tro att vi kan göra något bra av samarbetet mellan tre samfunden som man planerar idag.

Jag har ibland en tendens att grotta ner mig i hur det varit. Hur man tänkte 1527, 1689 eller 1861. Det går att göra det på ett annat sätt. Peringe talar samtidens språk, med argument som är av idag. Han argumenterar övertygande för att det tänkande som ligger bakom barndöpandet spelat ut sin roll och att en baptistisk dopsyn är den rätta för framtidens församlingar. Hans skriver bland annat:

"Ska vi nu välja väg för en ny kyrka, i ett pluralismens och individualismens Västeuropa, som hävdar barndopet som det enda accepterade, undantagslöst tvingande dopet för alla, och därmed ytterligare avlägsna oss från vår samtid som har svårt nog att förstå sig på våra redan trånga regelverk?

Den människosyn som ligger bakom det baptistiska dopet och hävdar ett personligt valt medlemskap i församlingen är djupt förenlig med den kultur som råder i ett postmodernt samhälle. I intentionerna från "Gemensam Framtid" konstateras att en kyrka för framtiden ska vara öppen, lyssnande, ödmjuk, mångfaldig. Det är ju just detta som ligger i det baptistiska dopets grundsyn. Människosynen ger uttryck för stor respekt för individens val och beslut. Den uppfattning som kommer till uttryck i barndopet är en "imperialistisk kyrkosyn". Dess grundhållning byggde ursprungligen på "kristnandet av en nation", och därmed ett tvingande kyrkomedlemskap, en syn som är utdöd i dag. "

Så var står jag då? Står jag för hela paragraf 8 i 1861 års bekännelse?

"8 Wi tro, att Dopet bör meddelas endast åt sådana, som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum; att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward."

Jag konstaterar att jag står får punkt 10 i Europeiska Baptistfederationens Statement of Identity från 2005:

"10. Affirm that Believers’ Baptism by immersion is the biblical way to publicly declare discipleship for those who have repented of sin and come to personal faith in Jesus Christ as Lord and Saviour;"

Jag tror nog att Bibeln i grunden lär att dopet är för de "som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum". Vidare att det finns biblisk grund för ""att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten".

Sedan konstaterar jag att de argument man har 1861 för att troendedoppet bör "föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward" förmodligen är lika giltiga idag som de var då. Å andra sidan kanske argumenten egentligen inte var så avgörande starka då heller.

Så, jag vill vara generös. Öppet medlemskap och öppet nattvardsbord är nog den väg vi har att gå i den tid som är idag och för det samfund jag är en del av. Men, jag är övertygad om att den baptistiska dopsynen har framtiden för sig. Jag är också övertygad om att individen i det nya samfundet bör ha rätt att få det bibliska dopet om hon önskar, oavsett om hennes föräldrar en gång tog sin bebis till Svenska kyrkans barndop.

Tankar som finns att förbjuda så kallade omdop gör mig orolig. En del argumenterar som om den lutherska kyrkan är den norm som vi alla till slut måste följa. Som om de första baptisterna var bönder på landet som inte riktigt förstått hur det går till i den sofistikerade världen, bland de fina lutheranerna.

För mig kan respekt för individen betyda ett öppet medlemskap, att man kan respektera den som vill leva i sitt barndop. Men då betyder det också respekt för den individ som vill få det bibliska dopet, även om det för någon skulle uppfattas som omdop. För mig betyder att sätta individen i centrum verkligen att sätta individen i centrum, inte att sätta ekumeniska relationer i centrum.

När vi talar om en teologi för framtiden, talar vi framtid då, eller är vi mest bundna vid de tankar som funnits under 1900-talet? Ibland tror jag att vissa drivs av ett uppror mot en trångsynthet som en gång fanns i frikyrkorörelserna. I upproret mot sin egen uppväxt glömmer man att se att det ändå fanns en hel del gott. På något sätt känns det som pendeln lätt slår över åt andra hållet. Min övertygelse är att det i den baptistiska traditionen finns något djupt bibliskt och att det finns en grundsyn som sätter individen i centrum.

Får jag välja mellan ett samfund som sätter Bibeln och individen främst och ett samfund som sätter historia och ekumeniska relationer främst. Då vet jag vad jag väljer. Visst är det något vackert med respekt för "fädernas tro", men för mig är individens kamp med tro och Bibel det jag vill respektera.