Vart är Europeiska Baptistfederationen på väg?

Ett kristen rörelse har inte tappat tron först när man börjar kompromissa med en trosbekännelse. Därför kan en bekännelse vara en dålig indikation på hur rörelsen mår. Men, Europeiska Baptistfederationens statement of identity är ganska färskt skrivet och färskt antaget. "Bekännelsen" ger uttryck för en stabil evangelikal kristen tro.

Vad man utbildar pastorer i på rörelsens ledande seminarium är kan vara den bästa indikatorn. Det jag gjort är att gå igenom ett kursunderlag för Pastorns tjänst ”The Practice of Ministry - An Introductory Handbook Author” redigerad av IBTS rektor Keith G Jones som utges och används vid IBTS, Internationella baptistseminariet i Prag. Anabaptism och mjuk evangelikalism det som präglar materialet. Man lägger ett fokus på den täta gemenskapen, något som ju är klassiskt baptistiskt. Skriften avslutas med en slags trosbekännelse.
Nedan är några reflektioner utifrån "The Practice of Ministry".

1. Jag ser inga referenser eller antydningar till Emergent-rörelsen i det material jag gått igenom. Trygga stabila författare rekommenderas. EBF-tycks inte drivas av någon upprorslust mot det befintliga, snarare är den kristna historien man speglar sig i och ser hur den historiska anabaptistiska och baptistiska tron kan tillämpas i vår tid.

2. Jag känner många som tror att den karismatiska rörelsen är räddningen och det är den enda riktiga kristna tron. Det är tydligt att EBF inte har samma syn. Beroende av Helig Ande, men inte fokuserad på Andens gåvor på något spektakulärt sett.

3. Spurgeon och jätte-församlingar fokuserade på predikanten dissar man ibland. EBF talar hellre om en församling på kanske 100 medlemmar där gemenskapen av troende är i centrum.

4. Jag ser inga tendenser till folkkyrka, det är den täta gemenskapen av troende som är centrum. Övertygelsen är att en tät, men porös gemenskap drar till sig människor. Vi fostras till Jesus lärljungar, det är målet, inte något annat.

5. Baptister i öst gör att akademiker från väst måste hålla sig ganska ödmjuka i vissa frågor. Skriften präglas av en öppenhet både för djupt konservativa baptister och mer mjuka riktningar. Vi har goda anledningar att tacka Gud för baptisterna i öst.

Min slutsats är att det känns hoppfullt för framtiden. Även om man ibland kan läsa sådant som jag kan fundera över, så är det på det hela en sund riktning. Kanske jag är mer positiv till Spurgeons riktning av baptiströrelsen, men jag tror det anabaptistiska perspektivet dels kommer ur en historiskt fungerande riktning i döparrörelsen, dels att anabaptismen kanske på ett särskilt sätt är anpassat till vår tid och vår kultur.