Rob Bell - Är den evangelikala rörelsen på väg att splittras?

Kevin DeYoung gör en recension "God Is Still Holy and What You Learned in Sunday School Is Still True: A Review of “Love Wins”" av Rob Bells senaste bok. DeYoung skriver verkligen läsvärt, både tydligt och nyanserat.

DeYoung ger sin bild av vilka som är publiken för "Love Wins":

"Love Wins is for those who have heard a version of the gospel that now makes their stomachs churn and their pulses rise, and makes them cry out, “I would never be a part of that” (viii). This is a book for people like Bell, people who grew up in an evangelical environment and don’t want to leave it completely, but want to change it, grow up out of it, and transcend it. The emerging church is not an evangelistic strategy. It is the last rung for evangelicals falling off the ladder into liberalism or unbelief."

Sedan ger han sin förklaring över varför debatter i sådana här frågor blir så heta, jämför gärna med motsvarande debatt i Sverige:

"Love Wins has ignited such a firestorm of controversy because it’s the current fissure point for a larger fault-line. As younger generations come up against an increasingly hostile cultural environment, they are breaking in one of two directions—back to robust orthodoxy (often Reformed) or back to liberalism. The neo-evangelical consensus is cracking up. Love Wins is simply one of many tremors."

Kanske ser vi den evangelikala rörelsen sakta bryta samman och splittras i flera rörelser. Kanske är det därför man talar om dåligt samtalsklimat i vissa rörelser, för att man sakta börjar glida ifrån varandra.

Universalism är förresten inget nytt och spännande i missionsförbundet. En av Missionsförbunders ledande teologer var under slutet av 1900-talet Lars Lindberg "Sveriges enda Barthian". Jag erkänner att jag inte läst Lars Lindbergs troslära "Ny skapelse" från pärm till pärm och att jag känner mig tveksam till en del av den teologi den ger uttryck för. Otvivelaktigt är dock att boken ger en inblick om ett viktig strömning i svenska missionsförbundet vid den tiden. På sidan 205 skriver Lindberg:

"Nya testamentet talar om förtappelsens risk och kyrkan har har inte i uppdrag att förkunna att allt står väl till eller att alla kommer att bli frälsta. Med det finns heller inget uppdrag att utesluta allas frälsning som en gudomlig möjlighet, eftersom det heter att Gud vill att alla ska bli räddade."

Så Lindberg säger i praktiken att det kanske är så att alla kommer till himlen. Barths otydlighet i frågan finns också hos Lindberg. Ett resonemang som leder fram till en slags universalism. Jag har hört en antal predikningar på det här temat, där slutsatsen alltid är att apokatastasis är det kärleksfulla alternativet. De flesta universalister jag känner är trötta pensionärer som längtar tillbaka till Lars Lindbergs tid. Jag har faktiskt väldigt svårt att se något ungt, modigt och revolutionärt med Rob Bell och hans variant av universalism. Det har predikats många gånger i min församling och många av de gamla tror på det. I missionsförbundet är det gammalt, vi har provat. Jag vill inte döma i det här fallet, men jag kan säga att den frukt jag sett av universalism i olika varianter inte varit imponerande. Jag är övertygad om att varken Lars Lindberg eller Rob Bell är framtidsvägen för den evangelikala rörelsen.

När man i Dagen skriver att Rob Bells bok rör upp känslor, så konstaterar jag att i vår församling är det här ingen ny och revolutionerande teologi, det är gammal missionförbundarteologi i ny förpackning. Inget att uppröras över. Kanske mer att fundera över vart den svenska evangelikala rörelsen är på väg, är den på väg mot Lars Lindberg och Rob Bell? Eller finns det andra vägar att ta? Personligen tror jag att det alltid kommer att finnas en klassiskt kristen evangelikal rörelse, jag tror att det är där framtiden finns.