Vederbörlig kallelse

Det allmänna prästadömet är naturligt för mig, men Augustana inspirerar mig att se över några bekännelser i frågan om vederbörlig kallelse till att "predika offentligen eller förvalta sakramenten."

Jag läser i Augsburska bekännelsen:

"XIV. Om det andliga ståndet

"Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten."

I den tidiga baptismen i Borekulla med den Tyska bekännelsen från 1847 som förlaga:

"Embeten uti Församlingen.
Blott Herren Jesus Christus sjelf är densammas öfwerhufwud; synbara öfwerhufwuden på jorden känner den icke. Församlingen utwäljer utaf medlemmarnas antal sina Äldste, Lärare och Tjenare, hwilka genom ordination beklädas med detta embete.
Med ordination mena wi det bruk, hwilket den Heliga Skrift lärer ass, att personer af församlingen, till tjenst utwalda af deras eller en annan församlings äldste, avskiljas med händers påläggande och genom bön till detta kall.
Med afseende på lefnadswandelen blifwa de, såsom hwarje Församlingens medlem, underkastade kyrkotuckten, dock med iakttagelse af 1. Tim. ,5, 19."

1861 talar man om att:

"att under den Heliga Andas ledning utwälja ibland sig sjelfwa h e r d a r eller t i l l s y n i n g s m ä n, och t j e n a r e;"


Och i European Baptist Federations Statement of Identity 2005:

"14. Declare that God gives spiritual gifts to believers who are called to live a life of worship, service and mission. These gifts are discerned and confirmed by the believing community together;"

Så, vad är då vederbörlig kallelse i baptistisk tradition? Min slutsats är att församlingen och den vidare troende gemenskapen väljer och bekräftar gåvor för tjänst. Särskilt gäller det då den som uppgiften att "predika offentligen eller förvalta sakramenten".