Om det borgerliga livet - Augustana

I genomläsningen av Augsburska Trosbekännelsen med Leif Granes kommentar har jag kommit till kapitlet om det borgerliga livet.

"XVI. Om det borgerliga livet

1] Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds verk, 2] att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.

3] De fördöma vederdöparna, som förbjuda de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.

4] De fördöma även dem , som icke anse den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; 5] evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat och familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skola vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. 6] Därför böra de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, 7] ty då böra de mera lyda Gud än människor. Apg. 5."

Om man jämför med motsvarande delar i den anabaptistiska Schleitheimbekännelsen är kontrasten betydande.

I den församlingsgemenskap jag lever i så tänker vi nog många gånger mycket mer som Augsburg än som Schleitheim. Även om det finns många som inte gjort militärtjänst så är engagemanget i och för samhället stort och ett antal har "iklätt sig överhetsämbeten". För oss känns det naturligt att vara ett salt i samhället genom att vara en del av samhället och engagera oss i politik, kultur och samhällsliv.

Samtidigt är det intressant att se Anabaptist Networks Core Convictions. Särskilt punkten 3:

"3. Western culture is slowly emerging from the Christendom era when church and state jointly presided over a society in which almost all were assumed to be Christian. Whatever its positive contributions on values and institutions, Christendom seriously distorted the gospel, marginalised Jesus and has left the churches ill-equipped for mission in a post-Christendom culture. As we reflect on this, we are committed to learning from the experience and perspectives of movements such as Anabaptism that rejected standard Christendom assumptions and pursued alternative ways of thinking and behaving."

Ligger det något i den kritiken? Har samhället ändrats på det sättet? Förändrar det villkoren för en missions- eller baptistförsamling?

Min läsning av boken "Deep Church: A Third Way Beyond Emerging and Traditional" har övertygat mig om att församlingens delaktighet i politik, kultur och samhällsliv är synnerligen relevant även i vår tid. Men, kanske med vinklingen att det är församlingens medlemmar som gör det med stöd från församlingen, inte församlingen som organisation som gör det i första hand..