Det trötta etablissemangets teolog

Sista tiden har jag tänkt en del på Dietrich Bonhoeffer. Sakta kommer insikten att mycket av det som en gång var radikalt och spännande inte längre är radikalt och spännande. Det har blivit det trötta etablissemangets teologi.

När etablissemanget i missionsförbundet vill vara radikala, då låter det ofta som ett trött eko av Dietrich Bonhoeffer. Lite som mellanmjölk. I mina öron känns det inte längre så nytt, vi har talat om de här sakerna länge i samfundet och jag vet inte om vi ser så mycket frukt.

Nu hindrar det inte att det går att lära en del av Bonhoeffer. Min poäng är bara att det inte känns fräscht och radikalt längre när det blivit lite av det trötta etablissemangets teologi.

Vad är det då som känns radikalt idag?

1. Shane Claiborne är på något sätt radikal idag, även om han predikat på en kyrkokonferens för missionskyrkan och på något sätt börjar bli etablissemang.

2. Personligen hittar jag något radikalt hos R.C. Sproul som envist om och om igen talar om Guds helighet i en tid då vi vill något annat. Hans sätt att hålla fast vid Westminsterbekännelsen gör att han nog aldrig kan bli etablissemang i Sverige.

3. Ofta kommer hans namn upp, som något radikalt jag bara måste lyssna till. Det är Paul Washer. Av någon anledning är han påtagligt populär i en yngre generation. Hans budskap är sannerligen radikalt i vår tid och i våra sammanhang. I mycket sprids han via youtubeklipp, några finns med svensk text här.