Leta i den här bloggen

Läser in...

fredag 11 november 2011

Auktoritär estetik

Vaknat tidigt efter en natt med dålig sömn, det är några tankar som inte lämnar mig. Får se om jag kan skriva av mig nu.

Queen har gjort en vacker och intressant sång. Kanske handlar det om en vision om en värld i fred och enhet. Sympatiskt framfört med Freddy Mercury som sångare.



När sedan Laibach gör samma sång så tycks budskapet bli ett annat. Ett annat arrangemang och sång på tyska ger ett annat intryck. Lägg sedan till videon som hjälper oss att tolka det sjungna.



Kanske är poängen att det finns en hel del amerikanska predikanter som jag har svårt att ta till mig. Mycket för att de har ett estetiskt uttryck som inte går hem hos mig. Jag har rätt svårt för auktoritär estetik. Det kan få mig att helt missa budskapet.

Om auktoriteten i undervisning bygger på att predikanten säger saker kraftfullt och aggressivt, med vacker retorik som knyter an till det låga inom oss, då är inte jag med.

Nu gillar jag en pastor som John MacArthur, som är rätt så tydlig. Men, skillnaden är att han hela tiden låter Bibeln vara auktoritet och lägger ut texten. Med öppna Biblar förväntas vi följa med och se om det han säger stämmerm genom att själva läsa Bibelordet. Därför tror jag att det är viktigt med textutläggande predikan där ett tydligt budskap växer ur själva bibeltexten och där vi uppmuntras att själva pröva budskapet mot Bibeln.

Det här är också en orsak till att jag gillar mycket av det lågmälda i Svenska Baptistsamfundet och att jag har lite svårt för en del saker i den karismatiska rörelsen.

Som ung såg jag tillsammans med bekanta Leni Riefenstahls film "Triumph dess Willens". För alltid har den filmen gjort mig allergisk mot fascistisk estetik. Visst drar det med sig människor och visst kan det vara maffigt, men det fungerar inte för mig, hur teologisk förklaring man än ger det. Särskilt är det allt med flaggor och processioner som inte funkar för mig.

Klippet nedan börjar bra på många sätt, vackra bilder och en fin berättelse om en talare som är på väg till det väntande folket. Folkets förväntningar visas tydligt, och visst är det härligt att människor får känna en sådan glädje och förväntan. Flaggorna är på plats, processionen är vacker, det är något visst med sådant. En ren och genuin glädje. Det är när talaren kliver ur flygplanet som man förstår att det kanske finns ett allvarligt problem, särskilt för oss som känner hur historien slutade.



Så jag gillar den lilla sammanslutningen av troende. Där någon, eller några, särskilt blivit kallade av Gud att predika Guds ord, men där alla är präster för varandra. Där kärleken till varandra, en nöd för att vinna världen till räddning och en djup respekt för bibelordet är det centrala. Inte processioner och utanverk. Inte kändispastorer och vackra formuleringar. Där man litar till kraften i Guds ord och den Helige Andes verkan i människors hjärtan. Där man inte använder manipulativa tekniker för att dra in människor i verksamheten. Det är så jag trivs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar