Martin Heiddeger

Så sitter man där i gudstjänsten, tankarna vandrar iväg under en av sångerna. Plötsligt isar det till i kroppen. Martin Heidegger. Några av helgens tankar faller på plats, slutsatsen är skrämmande. När postmodernismens lekfulla ifrågasättande sakta avslöjas som fruktlöst, vad kommer det att ersättas med? Martin Heidegger. Oftare och oftare ser jag att nya tankar som är främmande för mig får större betydelse i filosofi och teologi. Martin Heidegger. I en värld som där vi alla är sammankopplade och kulturer möter varandra hela tiden, vad är det som vill göra för att hålla ihop? Martin Heidegger. Ny sätt att tolka texter, nya sätt att hitta det autentiska. Martin Heidegger.

Jag är fortfarande kall nu när jag sitter hemma vid datorn. Under helgen har jag följt videor där musikgruppen Laibach gör sitt bästa för att visa hur vår tids masskultur har mer eller mindre fascistiska estetiska uttryck och att sångtexter som kan tyckas oskyldiga kan ha element som tycks vara från en annan tid. En del saker i masskultur som slår an hos oss kan i grunden vara rätt otäckt.

Det börjar ofta hos filosofer och teologer, sedan sipprar det ned och blir massornas ideologi. Det är därför det oroar mig att filosofin alltmer lämnar Bertrand Russells grund och mer och mer inspireras av Martin Heidegger. Jag ser att teologer mer och mer söker sig till Heidegger.

Är Heidegger ideologen för tiden efter det postmoderna? Mer och mer börjar jag ana att det är så. Det känns inte helt bra. Jag anar nämligen att Heideggers politiska ställningstaganden var en naturlig del av hans filosofi, en del av en helhet. Jag tror att nya vindar kan komma att blåsa, att sådant som jag håller kärt kommer att få svåra tider.

Heideggers tal när han blivit den första nationalsocialistiska rektorn vid Universitetet i Freiburg 1933 ger mig riktigt dåliga vibbar. Kanske för att jag förstår det alltför väl. Det drar i en. Jag vet att Karin Boye kunde känna samma dragning och att det plågade henne enormt.

Jag hoppas jag har fel. Men, när jag talar med ungdomar märker jag att det är något som rör sig. På ett sätt nya värderingar, men samtidigt värderingar som jag känner igen alltför väl från en annan tid.

Karl Popper var rätt tydlig i vad han tyckte om Martin Heidegger (sammanhanget finns här):

"I appeal to the philosophers of all countries to unite and never again mention Heidegger or talk to another philosopher who defends Heidegger. This man was a devil. I mean, he behaved like a devil to his beloved teacher, and he has a devilish influence on Germany."

Min själ fryser. I morgon är det nog bättre. Men, jag inser att jag har ett visst ansvar för att en dag konfrontera Heidegger, åtminstone på det lokala planet. Det skulle nog göra Anders Wedberg glad om han levt.

Viktigast av allt är att trösten och tryggheten finns i Jesus.