Leta i den här bloggen

Läser in...

tisdag 8 juni 2010

Erhålla förwissning om wår egna utkorelse

I Svenska Baptisters Bekännelse 1861 punkt 6 kan vi läsa följande:

"6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

Min fråga är vad det innebär att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

I New Hampshire Confession punkt 11 kan man läsa:

"Of the Perseverance of Saints
We believe that such only are real believers as endure unto the end; that their persevering attachment to Christ is the grand mark which distinguishes them from superficial professors; that a special Providence watches over their welfare; and they are kept by the power of God through faith unto salvation."

Ur Westminsterbekännelsen läser vi:

"Kapitel XVIII Om visshet om nåd och frälsning

I. Även om hycklare och andra icke-pånyttfödda människor, kan fåfängt bedra sig själva med falska hopp, och köttslig förmätenhet såsom varande i Guds ynnest och ett frälst tillstånd; vilkas hopp skall förgås: likväl, sådana som sannerligen tror på Herren Jesus och älskar honom uppriktigt, strävande att vandra med ett alltigenom gott samvete inför honom, kan, i det här livet, vara fast förvissade om att de är i det nådiga tillståndet, och kan glädja sig åt hoppet om Guds härlighet, vilket hopp aldrig skall svika dem.

II. Denna fasthet är inte blott en förmodad och trolig övertygelse, grundad på ett felbart hopp; utan en ofelbar trosvisshet, grundad på den gudomliga sanningen om frälsningslöftena, det inre beviset på de dygder till vilka löften givits, vittnesbördet från barnaskapets Ande vittnande med våra andar att vi är Guds barn: vilken Ande är vårt arvs underpant, genom vilken vi är beseglade till återlösningens dag.

III. Denna ofelbara visshet tillhör inte så trons väsen, utan att en sann troende kan vänta länge och strida mot många svårigheter innan han blir delaktig av dena likväl, varande förmögen genom Anden att veta det som är honom fritt givet av Gud, kan han utan någon utomordentlig uppenbarelse, med det rätta bruket av inrättade medel uppnå därtill. Och därför är det var och ens plikt att ge all flit till att göra sin kallelse och utkorelse fast; att därigenom hans hjärta må utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och styrka och upprymdhet i lydnadens plikter, denna visshets egentliga frukt: långtifrån gör den människor benägna till lösaktighet.

IV. Sanna troende kan på olika sätt få deras visshet om frälsning skakad, förminskad och avbruten; såsom, genom försummelse i att bevara den, genom att falla för någon särskild synd som sårar samvetet och bedrövar Anden; genom en plötslig eller våldsam frestelse, genom att Gud undandrar sitt ansiktes ljus, och tillåtande även sådana som fruktar honom att vandra i mörker och sakna ljus: likväl är de aldrig helt utan den Guds säd och liv i tron, att kärleken till Kristus och bröderna, att hjärtats uppriktighet och samvetets plikt, utifrån vilka, genom Andens verksamhet, denna visshet kan i sinom tid återuppväckas; och genom vilka, under tiden, de bevaras från fullständig förtvivlan."

Westminster går igenom frågan om frälsningsvisshet noggrant och med precision. Frukten av frälsningsvisshet är att "hans hjärta må utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och styrka och upprymdhet i lydnadens plikter" och det är ju inga dåliga saker. Om det är så det fungerar kan man förstå att är "var och ens plikt att ge all flit till att göra sin kallelse och utkorelse fast."

I vår tid kan det ofta anses lite förmätet med frälsningsvisshet. Vi talar inte alltid så mycket om det. Men, om den reformerta traditionen har rätt, så för frälsningsvisshet med sig mycket god frukt och gör det kristna livet både gladare och med mer glädje i tjänsten.

Vad innebär det då att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse" ? Min tanke nu på morgonen är att förvissning om frälsningen är något som för med sig mycket positivt i det kristna livet, att det är något vi bör söka, inte bara för vår egen skull, utan också för församlingens skull. Nu kan man ta fel i den här frågan, och det reformerta sättet att vara säker på att man inte tagit fel är att se vad tron ger för frukt i det kristna livet. Om andens frukter tillsammans med glädje i tjänsten i församlingen finns, så är det starkt tecken på att tron är sann och håller över tid. Vi är frälsta av nåd, inte av gärningar. Men, en tro som inte naturligt leder till gärningar, är det verkligen en levande och frälsande tro?

För mig är en det del av Svenska Baptisters Bekännelse 1861 som jag brottas med att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse". Det är ett sätt att tänka som är främmande för den tradition jag är skolad i. På något sätt så är jag rädd för att det kan leda till en form av lagiskhet eller frälsning genom arbete. Samtidigt så har jag stor respekt för den reformerta traditionen och vet att mycket sunt finns där. Och, inte kan det väl vara förmätet att glädjas över sin frälsning? Bön och bibelstudier över detta ämne för bli min läxa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar