Fredman var en alkis - om att möta sina hjältar

Lyssnar till Stefan Sundströms sång "Fredmans sista epistel". Sången handlar om hur Bellmans Fredman vaknar upp 200 år efter sin död och möter ett Stockholm som förändrats. Han möter studenter i vita mössor som sjunger Fredmans gamla sånger:

"Studenter med vita mössorna på
sjöng Bacchi lov med rätt magstöd
Det var nåt jubileum på 200 år
så länge hade Fredman var't död

"Hurra", ropade Fredman "här är jag!"
"Hit med en sup innan jag törstar ihjäl!"
"Nu har ni äntligen tillfälle att hylla
Bacchus' förnämste träl!""

Men studenterna gillar inte att möta sin hjälte. Fredman är bäst på 200 års håll. Lagom busiga studenter vill sjunga alkoholens lov, men de vill inte möta någon som konsekvent levt för det. Studenterna avvisar honom. Fredman utbrister:

""J**la amatörer!
Studentikosa pack!
De här sångerna de skrevs ju aldrig för er
och det är jag som ska ha tack!"

Det är en vacker sång om att i verkligheten möta de hjältar man har och se att många hjältar gör sig bäst på avstånd.

Jag undrar hur det vore att möta J.G. Oncken, församlingsplanterare på 1800-talet. Tron är gemensam, vi skulle ha mycket att tala om. Men, hur vore det egentligen? Skulle vi kunna hantera hans obändiga vilja att evangelisera, hans tydliga kalvinism och hans förkärlek för detaljerade trosbekännelser och toppstyre?

Nu har ju Oncken ett gott track record och mycket credd, så vi skulle nog vara fogliga och göra det bästa av det. Jag hoppas han skulle gilla åtminstone en del av vad han skulle få se i vår församling.

Mer oroar det mig om någon med Onckens driv skulle dyka upp i församlingen idag. En ung man eller kvinna utan track record, som inte grundat hur många församlingar som helst i europa. Hur skulle vi hantera det? Är det risk att vi släcker branden? Är det risk att hon snabbt drar vidare mot en annan församling? Är vi säkra på att det är totalt annorlunda idag att grunda församlingar än på Onckens tid?

Fredman var en alkis. J.G. Oncken var en auktoritär kalvinist. Sångerna om Fredman är bland de bästa i vår sångskatt. Många, många baptister är med i församlingar som har rötter i Onckens församlingsgrundar-arbete. Det är lätt att hylla dem idag, när avståndet är långt. Men hur vore det om de vore här i vår närhet?

Jag vill tro att vi i församlingen tar om Fredmans bröder och systrar i vår tid, att vi gör det tillsammans med LP. Inte vill vi vara rädda för ett fyllo från Skrubba eller Krukis som sprider löss. Och aldrig i kyrkan har jag hört någon sjunga Bacci lov.

Men, hur gör vi med Oncken?