Leta i den här bloggen

Läser in...

måndag 15 mars 2010

Postmodernism

Det är svårt att definiera postmodernism. Frågan är en om det är ett fenomen som går att beskriva enkelt. Man talar ibland om att de stora berättelserna tid är förbi. Ibland talar man om att synen på auktoritet har förändrats. För andra tycks olika former av relativism centralt.

En viktig insikt är att etablissemanget inte alltid vet allt.

Naturvetenskapen gör sitt allra bästa, men den som läst till exempel Thomas Kuhns "The Structure of Scientific Revolutions" har svårt att bortse från att sociala aspekter påverkar vetenskapen. Den som läst något av Karl Popper har svårt att bortse från att naturvetenskapen mest består av kvalificerade gissningar. Francis Bacons dröm om den perfekta vetenskapliga metoden (The New Organon) har inte besannats. Samtidigt är jag övertygad om att det finns en verklighet oberoende av oss och att experimentel vetenskap för oss närmare den verkligheten. Utan tvivel är det så att många av de drömmar om teknik och vetenskap som Francis Bacon hade i "Nya Atlantis" faktiskt har besannats. Det övermod och tro på metoden som en gång fanns krossades nog på många sätt när Newtons mekanik genom Einstein visade sig felaktig. Men, det finns heller ingen anledning att besviket helt ge upp naturvetenskapen och ägna sig åt relativism. Jag är övertygad om att den sociala aspekten av vetenskap finns, men att den bara är en del, att kontakten med den oberoende verkligheten till slut är det som säger sitt. I vetenskapen tar man fram hypoteser och låter dem brytas mot verkligheten genom experiment, sakta så rör man sig närmare förståelse av den oberoende verkligheten, även om det sker i ett socialt sammanhang med maktspel och orätvisor. Jag tror att tror därför att den relativism antyds i Latour och Woolgars "Laboratory Life" är falsk.

Tiden då vi köper allt som kommer från samfundet rakt av är förbi. Det är svårt att tänka att Gud skulle ha utsett just Svenska Baptistsamfundet eller Svenska Missionskyrkan att ha rätt i allt. Jag tror heller inte att Gud skulle välja just Teologiska Högskolan i Stockholm att ha rätt i allt. Förut läste man ofta mest det som kom från samfundet och ofta såg man predikanter från det egna samfundet. Ännu ser många äldre det som viktigt att läsa Sändaren och tro på vad som skrivs där. Idag finns det så många fler röster. Det är lätt att komma åt undervisning från andra traditioner. Umgänge över samfundsgränserna lär oss att många utanför det egna samfundet också är goda kristna.

Det omgivande samhället har en annan samtalston, det är inte längre självklart att lyssna till en pastor som en auktoritet, bara genom att att hon är vigd pastor. Frigörelse från auktoriteter är en viktig drivkraft i samhället. Folk vill finna sin egen väg och ha tänkt igenom själv. Alpha kursen drivs mycket av relationer och diskussioner, man får pröva sig fram tillsammans med andra som man bygger relationer till. Det innebär ett nytt sätt att förhålla sig till auktoriteter och etablissemang. Att vara ordinerad i av etablissemanget efter att ha gått etablissemangets skola avgör inte längre en diskussion. För mig innebär det till exempel att en ung pastor från THS knappast imponerar på mig när han talar om vikten av relativism, jag lyssnar nog hellre på en erfaren pastor från DTS. Samtidigt så är jag övertygad om Bibeln är lika sann som den alltid har varit och att Jesus finns på riktigt oberoende av vad vi tycker och tänker om honom. Läran om helvetet är inte beroende av om vi tycker det är trevligt eller inte. Frågan om det vore trevligt om alla kom till himlen avgör inte frågan om universalism. Dopfrågan är inte beroende av som passar in för tillfället.

Jag tror att det samhälle vi har idag ibland kräver andra sätt att kommunicera evangelium. Till exempel tror jag att relationer och diskussioner är viktigare än någonsin, i och för sig har man väl alltid diskuterat över öppen Bibel i väckelsekristendomen. Det är också dags att göra en ordentlig översyn av vad som är bara är tradition och som verkligen är bibliskt, vi bär på mycket bråte och dumheter. Samfunden måste också anpassa sig till läget att de inte är självklara auktoriter i allt (inklusive frågan om relativism).

Men, samtidigt kan jag inte förstå varför man ska vara relativist. Jag kan inte se att något jag skrivit ovan på ett naturligt sätt leder till relativism. Att vara ödmjuk och se att man inte har facit, att vi inte kan vara säkra på att ha exakt rätt tolkning av ett bibelställe, det innebär inte att vi måste omfatta relativism. Snarare är det så de metoder vi har för att nå kunskap om verkligheten är ofärdiga och ofullkomliga, verkligheten finns där ändå.

Jag vet inte hur det är med Melkisedek, för mig är Bibeln oklar när det gäller hans identitet och funktion. Sakta har jag fått acceptera att jag kanske aldrig kommer att förstå. Men, ändå är jag övertygad om jag en dag kommer att få veta i himlen. Jag tror verkligen att det finns ett svar, även om jag inte kommer åt det.

I det senmoderna samhället som vi lever i idag är en del saker annorlunda. Jag kan inte se annat än att tiden för statskyrkan och enhetssamhället är förbi. Frågan om det någon gång var bra med statskyrka och enhetssamhälle. Vi vet hur enhetssamhället behandlade baptisterna.

Det som tycks vara riktigt anpassat till den här tiden är den fria och oberoende församlingen, där man samlas runt en gemensam tro och över en öppen Bibel diskuterar liv och teologi. I diskussionen över en öppen Bibel är det naturligt att man tar hjälp av dem som gått före, ser på kyrkofäder, reformationens hjältar, väckelsens gestalter, äldre och erfarna samt de som fått tillfälle att studera och avskilts för särskild tjänst. I varma diskussioner, med goda relationer och stor respekt för varandra lär man tillsammans av Bibeln och tillämpar det tillsammans i livet. Det krävs inte någon relativism för det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar