Leta i den här bloggen

Läser in...

tisdag 2 februari 2010

“Shall the Fundamentalists Win?”

Idag när fundamentalism har blivit ett ganska odefinierat skällsord är det intressant att se hur det började.

I vid det förra sekelskiftet U.S.A hade den tyska bibelkritiken blivit populär och många gamla doktriner hade börjat ifrågasättas. Som ett försvar för de klassiska doktrinerna publicerade A. C. Dixon och R.A. Torrey mellan 1910 och 1915 häftena "The Fundamentals". Ett exempel är "The Deity of Christ" av B.B. Warfield.

Naturligtvis var det i den här tiden mycket diskussion i församlingarna. Några var rädda för att den tro de hade så kär inte längre skulle predikas. Att nya generationer inte skulle få möta en frälsande tro. Andra menade att det var självklart att församlingen skulle följa med i tiden, och att teologin skulle anpassas enligt den senaste vetenskapen och den förändrade kulturen.

Det är i det här läget Harry Emerson Fosdick träder in. Han ville nog ge en balanserad predikan som medlade och gav förståelse. En predikan som skulle leda till frid och samarbete i församlingar och samfund. Det var inte de effekt som "Shall the Fundamentalists Win?” predikad 1922 skulle få. Den ledde snarare till strid och splittring. Samtidigt är det en predikan som tydligt förklarar hur man tänkte då och var skiljelinjen gick.

Först förklarar han vilka doktriner som fundamentalisterna försvarar. Det är är inte frågan huruvida kvinnor får har byxor eller ej som tas upp. Det är inte frågan om man får gå på bio som avgör. Inte ens om kvinnor måste ha hatt på sig i gudsjänsten. Ja, inte ens en sådan knäckfråga som val av bibelöversättning kommer upp. Det som är kontroversiellt är ställningstaganden om det som man uppfattar som några av trons grundfrågor. Fosdick skriver:

"It is interesting to note where the Fundamentalists are driving in their stakes to mark out the deadline of doctrine around the church, across which no one is to pass except on terms of agreement. They insist that we must all believe in the historicity of certain special miracles, preeminently the virgin birth of our Lord; that we must believe in a special theory of inspiration—that the original documents of the Scripture, which of course we no longer possess, were inerrantly dictated to men a good deal as a man might dictate to a stenographer; that we must believe in a special theory of the Atonement—that the blood of our Lord, shed in a substitutionary death, placates an alienated Deity and makes possible welcome for the returning sinner; and that we must believe in the second coming of our Lord upon the clouds of heaven to set up a millennium here, as the only way in which God can bring history to a worthy denouement. Such are some of the stakes which are being driven to mark a deadline of doctrine around the church."

Sedan förklarar Fosdick hur man bör reagera som liberal. Att det inte är att någon tror på dessa saker som är problemet. Snarare är problemet att någon sätter dessa sanningar som avgränsning för vad det innebär att vara kristen.

"If a man is a genuine liberal, his primary protest is not against holding these opinions, although he may well protest against their being considered the fundamentals of Christianity. This is a free country and anybody has a right to hold these opinions or any others if he is sincerely convinced of them. The question is—Has anybody a right to deny the Christian name to those who differ with him on such points and to shut against them the doors of the Christian fellowship? The Fundamentalists say that this must be done. In this country and on the foreign field they are trying to do it. They have actually endeavored to put on the statute books of a whole state binding laws against teaching modern biology. If they had their way, within the church, they would set up in Protestantism a doctrinal tribunal more rigid than the pope’s."

Finns det gränser för vilken tro som behövs för kristen gemenskap? Kan någon dra gräns för vem som är kristen? Det är frågor som Fosdick menar att fundamentalisterna ger fel svar på.

En större fråga för mig är hur stora skillnader man kan ha i en församling eller ett samfund utan att det inverkar negativt på gemenskapen. Om man har starkt skild syn på vad mission och evangelism är kan det vara svårt att samordna resurser. Om man har stora skillnader i synen på vad pastorer ska undervisa kan det vara svårt att vara överens när man anställer pastor eller när man driver en folhögskola eller en teologisk högskola.

Min poäng är ändå att begreppet fundamentalism kom till för att beskriva de som försvarade Bibeln och några trons grundsanningar. Visst har det slagit över totalt många gångar, King James Only rörelsen är ett sådant exempel, för mig är det helt absurt att Gud skulle ha andats igen genom King James översättningen 1611. Men, mitt i allt finns något värt djup respekt. I "Concice Reformed Dogmatics" skriver van Genderen och Velema att:

"We do have reservations about the teachings of certain fundamentalist circles, but one needs to be careful in judging these, for fundamentalism is a complex phenomenon and deserves respect and appreciation for being prepared to forcefully defend the authority of Scripture"

Mitt tips är att läsa Fosdicks predikan. Tänka över innehållet. Sedan läsa någon av artiklarna i "The Fundamentals" och fundera på hur vi gör bäst i de sammanhang vi verkar. Är kompromiss alltid bra? Är kompromiss alltid dåligt? Hur ställer vi oss till en förändrad kultur och till ny vetenskap? Driver vi dagens frågor eller femtiotalets frågor? Hur ställer vi oss till dessa frågor i ljuset av Bibeln?

Kanske borde inte "Fundamentalist" vara något skällsord, kanske snarare värt en sorts respekt. Men samtidigt måste vi se hur en rörelse som skapades för att försvara trons grunder lätt kan slå över i legalism och ett ilsket fokus på detaljer. Craig Muri skriver i inlägget "Has Fundamentalism outlived its cause?" följande:

"It seems to me that the holy anger of the original Fundamentalists was usefully applied to the initial cause but was not properly put away when the dust of battle settled. The battle was fought but the anger lived on looking for targets on the left, right, or middle. Thus a legitimate movement achieved a laudable objective, but ultimately forfeited the right to be taken seriously for the long term. I cherish the memory and applaud the courage of those who waded into the fray and fought valiantly in defense of our doctrine of biblical sufficiency. But I wonder if the next battle was really the next battle or if most of the ammo spent over the subsequent decades would not have been better saved for the next real war."

Muri menar att det som var en viktig strid att ta slog över, att den heliga ilska som en gång var befogad fortsatte som en jakt efter fenomen att vara ilsken på. Att den kraft som borde ha sparts till rätt frågor användes till fel frågor, så att den inte fanns tillgänglig när den väl behövdes.

Frågan för mig är hur man kan ha ett generöst samarbete men ändå försvara Bibelns sanningar. Hur man kan försvara Bibelns grunder utan att förfalla i legalism och ilsket försvar av detaljer? Hur kan man samarbeta utan att hamna i kompromisser med Bibelns grunder? I dessa dagar är det alltmer viktiga frågor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar