Leta i den här bloggen

Läser in...

fredag 25 februari 2011

Den porösa gudstjänsten och den täta gemenskapen

De lediga kvällarna i veckan har jag läst om den anabaptistiskt inspirerade gudstjänsten i Keith G Jones samling "The Practise of Ministry - An Introductory Handbook" från IBTS, Internationella Baptistseminariet i Prag.

Jag har länge varit övertygad om att Willow Creeks sökarvänliga gudstjänst varit ett misstag. Postmodern emergent-rörelse kan jag heller inte tro på, det är för mycket att vara rebellisk mot traditionen och för lite att verkligen ta nutidsmänniskan och Bibeln på allvar.

Vid IBTS har man sett att den baptistiska gudstjänsten kan berikas av den anabapistiska traditionen. Fokus är en tät gemenskap med Jesus i centrum. Samtidigt är det en porös gemenskap där det är lätt att välkomna de människor som dras dit. Det är inte en sluten gemenskap, och det är heller inte en gemenskap riktad utåt till världen. Det är en Jesusfokuserad gemenskap, där alla är välkomna, men de troendes tillbedjan är centrum.

Charles Spurgeon och traditionen där predikan och predikanten är i centrum är också min tradition. Men, jag tror att det går att kombinera en solid teologi och en gudstjänst vars fokus istället är en Jesuscentrerad tät gemenskap. Det här kan vara ett riktigt intressant sätt att vara radikal 2011. Jag märker hur jag drivs av den kristna gemenskapen, en ibland nästan brännande gemenskap där man kommer nära varandra och Jesus, på ett sätt som är svårt att förklara, men som är så livgivande.

Det här något som kan gå väldigt fel. Jag tror anabaptismen har betydande inneboende faror. Doktrin som kan driva iväg, så att människor inte längre får höra ett riktigt evangelium. Jag anar också att sträng församlingstukt är en på ett sätt logisk konsekvens av en tät gemenskap, vår tid kommer att driva andra frågor än 1950, men frågan är om inte den sociala kontrollen kan bli väl så stark i de frågor som är inne nu.

Om ni tror att det jag skriver är heresi så kan ni bränna mig på bål. Jag funderar mycket på vad vår tids särskilda heresi är. Många gånger är kyrkan i mycket en spegel av världen och dess värderingar. Kanske det som upplevs som den allvarligast heresin i dagens samhälle är att stå för en klassisk kristen tro med anspråk på att ha funnit sanningen, sedan säga att sanningen inte är relativ och agera utifrån det.



Kommer människor en dag att bli uteslutna (eller utfrysta) ur kristna gemenskaper för att de har bristande hänsyn till miljön (särskilt avsaknad av markörerna för ett överlåtet miljövänligt liv), inte bryr sig om fattiga på det sätts som föreskrivs eller har en åsikt som inte är politiskt korrekt? Jag vet inte, men jag börjar ana att församlingar redan idag på sofistikerade sätt, kanske medvetet, kanske omedvetet, stötet ifrån sig vissa typer av kristna.

Nu är jag överkänslig, men jag både dras starkt till den täta gemenskapen och oroas över vad det kan leda till. Något jag är säker på att en liberal teologi inte självklart är ett skydd mot den täta gemenskapens faror.

Ännu ett inlägg som spårar ur och slutar med något annat än det började med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar