Jag läste igenom Paul Zetterstens lilla bok "Nytestamentligt Ledarskap" nu på eftermiddagen. Intressant och nyttig läsning om församlingens organisation och ledarskap utifrån ett svensk pingstperspektiv.
Två saker får mig att tänka till lite extra:
1. För Zettersten är det naturligt att församlingen har äldste, och det är inte svårt för honom att på ett naturligt sätt hitta bibliskt stöd för detta. Min övertygelse är att den tidiga baptismen i Sverige tog någon form av äldste som naturligt, men att det av någon anledning försvann på vägen. Svenska Baptisters Bekännelse 1861 och F.O. Nilssons bekännelse från Borekulla stöder båda idén om äldste. Brittisk och amerikansk baptism har ofta inte äldste utan låter "deacons" göra mycket av det jobbet. På amerikansk mark sker nu en viss renässans för äldste/elders i baptistförsamlingar, ofta tillsammans med mer reformert teologi. Det vore riktigt intressant att se en ordentlig historik över detta ämne. Var det så att det saknades kvalificerade äldste?
2. Zettersten föreslår att samfundväsendet ledder till samarbetsproblem och splittring. Att fria obundna församlingar hade kunnat samarbeta mycket bättre. Ligger det något i det?
söndag 7 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar