Hur vet man att man inte är antikrist?

Jag sitter och äter med vänner jag inte träffar så ofta. En av de yngre frågar mig en sak som hon undrar över, jag inser att det är något som oroar en smula. Frågan är:

"Hur vet man att man inte är antikrist?"

Först förvånas jag, men inser sedan att om man umgås i sammanhang där det undervisas utifrån en darbyistisk synvinkel om Jesus återkomst, då är det här en naturlig fråga. Jag vill tro att mitt svar blev bra, och att hennes oro gick över. Men, något jag insåg är att undervisning utifrån en viss teologisk riktning måste motsvaras av själavård som är lämpad att svara mot de frågor och den oro som kan uppkomma utifrån just denna undervisning.

Att som ung missionsförbundartjej hänga med nya vänner som i åratal lyssnat till darbyistisk undervisning, och som kanske läst lite för mycket bloggar om att president Obama kan vara antikrist, blir inte alltid bra. Särskilt när de där hemma inte riktigt förstår hennes funderingar. I en pingstförsamling kanske vanan med frågor av denna typ gjort att det hanterats bättre.

Nu tror jag att det kan vara nyttigt att följa undervisning från olika perspektiv och att åka på olika läger och konferenser. Men, jag tror också att det är oerhört viktigt att det också finns själavård som kan hantera de frågor som man får med sig hem.

Det är för mig direkt in på Paul Washer, en underbar predikant som youtubas mycket även i Sverige. Men, hur går det när en del av dem som ser hans videoklipp inte har tillgång till själavård som kan hantera de frågor som kommer upp utifrån undervisning från det teologiska perspektiv han har? Jag hoppas att kunna skriva ett blogginlägg om det om någon dag.

Jag skulle säga att det Paul Washer predikar ligger väl i linje med reformationens trosbekännelser, som till exempel den Lutherska Augsburska bekännelsen. Men, hur går det om man inte får helheten, med själavård som möter frågor som kommer ur reformationens teologi?