Kalvinism, hög-kalvinism och moderat kalvinism

En läsare frågade mig om skillnaden mellan kalvinism, moderat kalvinism och hög-kalvinism.

Här är mitt svar, en översättning av en del av Andrew Fullers artikel om kalvinism i ett teologiskt lexikon. Jag har översatt texten från utgåvan i Paul Brewsters ”Andrew Fuller – Model, Pastor and Theologian”.

”De grundläggande principerna som undervisades av Calvin var samma princieper som de Augustinus undervisade. Det principer som skiljer kalvinister från Arminianer kan reduceras till fem artiklar, och är de punkter som huvudsakligen diskuterades vid Dordrechtsynoden, och har sedan benämnts kalvinismens fem punkter. Dessa är predestination, definierad försoning, totalt fördärv, verksam kallelse och de heligas säkra uthållighet.”

[Andrew Fuller går igenom de fem punkterna utifrån Calvins skrifter och Dordrechtsynodens beslut]

”Så var de första kalvinisternas lära, även om de inte alltid uttryckts med försiktighet och aktsamhet, likadan är i grunden också läran för de samtida kalvinisterna. Det finns det i emellertid, som i varje samfund, ansenliga skiftningar i lära. Vissa menar att Calvin, även om han hade rätt i grunden, drog saker för långt, dessa benämns vanligen moderata kalvinister. Andra menar att Calvin inte gick långt nog, och dessa är kända vid benämningen hög-kalvinister, av många kallade antinomister. Det är passande att lägga till att det kalvinistiska systemet inkluderar läran om treenigheten, försoningen, rättfärdiggörelse genom tro, eller genom att vi får tillgodoräkna oss Kristi rättfärdighet.”

Så det jag vill skulle vilja säga är att hög-kalvinism är kalvinism som går längre än Calvin och Dortdrechtsynoden. En naturlig konsekvens av detta var att viljan att predika de goda nyheterna om Jesus Kristus promiskuöst svalnande av och att man blev mycket försiktig i vem man delade med sig av evangelium till. Samtidigt tror jag att mycket nyttigt finns att läsa hos en mer hög-kalvinistisk teolog som John Gill. Flera jämställer att hög-kalvinism och hyper-kalvinism, men personligen vill jag göra skillnad, där jag bedömer John Gill som hög-kalvinist men inte villolärande hyper-kalvinist.

Helt klart är i alla fall att man inte blir hyper-kalvinist bara för att man tror på kalvinismens fem punkter som de framställs i Dordrechtteserna och de klassiska reformerta trosbekännelserna.

En mer teknisk beskrivning av hyper-kalvinism ges i artikeln nedan, jag undrar om jag inte personligen skulle ge en aningen annan nyans:

"Some prefer the less pejorative term “high” Calvinism/Calvinists. I mean to use the terms “hyper” and “high” synonymously. While it is true that hyper-Calvinism has been interpreted in a variety of ways, we should consider how the expression was applied in the 18th century to opponents of Andrew Fuller and his fellow moderate or evangelical Calvinists. The term was directed against those who normally advocated the following positions or variations of them: (1) a supralapsarian decree of election which would include (2) reprobation or what John Gill called “pre-damnation”; (3) eternal justification, the doctrine that God decreed the elect for justification before the fall, a corollary of this logically being (4) passive faith (i.e., God grants his elect faith apart from active human volition); (5) a divine warrant or indication (usually conviction of sin) that an individual was elect prior to conversion; and (6) a distinction between preaching the gospel indiscriminately and offering it to those sensible to it (i.e, those who have a warrant that they are elect). Fuller preferred the name pseudo-Calvinist, since he believed that historic Calvinists would have rejected most of these features. No one would have been called hyper-Calvinist who held to the five points of Dort (TULIP)."
( Andrew Fuller’s Response To The “Modern Question”—A Reappraisal Of The Gospel Worthy Of All Acceptation Gerald L. Priest . Vol. 6: Detroit Baptist Seminary Volume 6. 2001 (44). Detroit: Detroit Baptist Seminary.)

Charles Spurgeon om John Gill:

"The system of theology with which many identify his name has chilled many churches to their very soul, for it has led them to omit the free invitations of the gospel, and to deny that it is the duty of sinners to believe in Jesus: but for this Dr. Gill must not be altogether held responsible, for a candid reader of his commentary will soon perceive in it expressions altogether out of accord with such a narrow system; and it is well known that when he was dealing with practical godliness he was so bold in his utterances that the devotees of Hyper-Calvinism could not endure him. “Well, Sir,” said one of these, “if I had not been told that it was the great Dr. Gill who preached, I should have said I had heard an Arminian.”"
(Spurgeon, C. H. The Metropolitan Tabernacle: Its History and Work (47).)