Varför gillar alla Kirkegaard?

Många jag talar med berättar att de gillar Sören Kierkegaards tänkande. Jag förstår inte riktigt varför. Uppenbarligen är det något jag missat eller ens har möjligheten att förstå.

Jag inser ibland att Bertrand Russells inflytande på mig är större än vad jag vill erkänna för mig själv. Nu tror jag att Russell hade fel i många frågor. Men jag tror många gånger att Russells metod och attityd är rätt. Analytisk tradition är alltså min grej. Jag gillar Carnap, Wedberg och Popper. En av de bästa böcker jag läst är Anders Wedbergs filsofihistoria i tre band.

Jag tror att Russells attityd med öppenhet för historiska fakta tillsammans med Andens ledning ger en god grund för kristen tro.

Heidegger är obegriplig för mig, även om jag försökt flera gånger.

En konsekvens är att betydande delar av 1900-talets teologi är mycket svår att tränga in i för mig. När man använder existensialismens filosofi som grund för teologin innebär det att jag inte fattar. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Just nu tror jag att det finns betydande fördelar med att inte riktigt fatta Bultmann, Brunner och Barth. Får se hur det går i längden. Kanske är det bra att inte förstå Kierkegaard.