Du visste då...!

Karin Boyes dikt "Till en diktare" är helt underbar.

De första raderna är:

"Du  v i s s t e  då...!
Ty hade du ej vetat,
du skulle aldrig kunnat säga så."

Det går att göra en djupare analys av den dikten. Men, en sak som fångar mig idag är hur dikten förmedlar den förundrade glädjen i att någon känt och upplevt samma sak. Att man inte är ensam med de tankar man har. Många gånger har det varit just Karin Boyes dikter som fått mig att känna så. Hennes insikter i människan är djupa.

Men, ibland händer det också när jag läser teologisk litteratur, eller lyssnar till predikan, att jag upplever detsamma. Att det är någon som känt samma sak, och bättre än mig kan sätta ord på det. Det är en underligt tröstande känsla.  På ett sätt känslan av att inte vara ensam, men också känslan om att lära sig något viktigt om sig själv. Att få ord på något man inte kunnat beskriva och att känna att man inte är ensam. Förunderligt.

Lite så känner jag när jag ser det här klippet med Voddie Baucham. Han sätter ord på något det sällan talas om i mina sammanhang. Det ger en underlig resonans i mitt hjärta. Det känns gott. Han förstod alltså. Lite granna känns det som han håller min hand och ger tröstande ord. Att han med sympati förstår samtidigt som han visar hur kraften går att omvandla till något av evig skönhet.



Hos mig förvandlas det till en parafras:

Han visste då,
ty hade han ej vetat,
hade han aldrig kunnat predika så.