Leta i den här bloggen

Läser in...

söndag 21 december 2014

När vi försöker slå oss ut från rationalitetens järnbur

Under sista året har jag tydligare sett hur modernismen skaver i oss och vi försöker slå oss ut ur rationalitetens järnbur. Ut flödar extrema politiska rörelser och underliga religösa rörelser. Alltmer är jag övertygad om att IS är ett utslag av modernism, snarare än något annat. Vårt regelstyrda byråkratiska samhälle får människor att desperat längta efter en utväg. Kanske har vår kultur gått allvarligt fel.

I ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda” 1904-05 arbetar Max Weber (1864-1920) med frågan om hur det vetenskapliga förnuftet tillsammans den protestantiska kyrkans etik tillsammans förändrar människans sätt att samverka med naturen och varandra. Fram flödar kapitalism och byråkrati på ett sätt som istället för att frigöra människan snarare begränsar människans frihet. Max Weber talar om ”rationalitetens järnbur”.

Karl Marx (1818-1883) och marxismen ger ingen utväg. Även i ett kommunistiskt samhälle blir tekniken och samhället i vår tid så komplicerade att vi även då blir beroende av specialister och avancerad organisation på ett sätt som skapar en tung byråkrati.

Charles Darwin (1809-1882) förnyade biologin med utvecklingsläran med ”Om arternas uppkomst” 1859. Herbert Spencer 1820–1903 tillämpade Darwins utvecklingslära på människor och samhällen och myntade frasen ”De bäst lämpades överlevnad”. Spencers socialdarwinism gav en grund för de senare fascistiska rörelserna.  En djup biologisk rasism växte fram. Svensken Herman Lundborg (1868–1943) var en internationellt framstående forskare i rasbiologi och chef Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921–35. Lundborg utsågs till hedersdoktor i Heidelberg i Tyskland 1936.

Wilhelm Wundt (1832-1920) lade grunden för den experimentella psykologin och Sigmund Freud (1856-1939) grundade psykoanalysen. Så kunde också människans själsliv studeras av vetenskapen och tyglas med olika former av terapi.

De tyska filosoferna Theodor W Adorno (1903–69) och Max Horkheimer (1895–1973) föreslår i ”Upplysningens dialektik” 1947 att andra världskrigets barbari var en logisk konsekvens av upplysnings-filosofernas dröm om en värld där allt styrs av det vetenskapliga förnuftet. Människans vilja att behärska världen leder över till viljan att behärska människan själv. Den kalla vetenskapliga intelligensen blir med stöd av byråkratin ond. Kanske var det så att upplysningen dödade sig själv i Auschwitz.


Max Weber menar att bland dem som är fängslade i rationalitetens järnbur så kommer några att försöka slå sig fria. Kanske genom extatiska religioner, kanske genom extrema politiska rörelser. Ser vi något av det idag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar