Hade missionsförbundet rätt?

I dessa dagar av förskjutningar i lärofrågor vill ibland vänner i Equmeniakyrkan liksom framhålla att de haft rätt, att de långt före de lite mer evangelikala kyrkorna kunder undervisa universalism och frihet i frågor om livsstil och moralfrågor.

Jag tänker att vi en dag får ser dels vilken typ av kristendom som varit den livskraftiga och dels vilken kristendomstyp som varit mest till Guds ära. Missionsförbundet var en helt svensk skapelse väl kontextualiserad in i sin tids kultur. Många har fått höra ett evangelium som fört den till frälsning genom Waldenströms predikanter. Men, man kan undra om det är samma evangelium som predikas idag i Equmenikyrkans församlingar.

Vad innebär det att sätta in evangelium in i vår tids kultur så att det blir förståeligt och så att budskapet om Jesus leder till omvändelse och tro? Den första frågan att ställa är: Vad är evangelium? Om man inte får evangelium rätt, då är det stor risk att all förpackning av budskapet bara blir tomma utanverk som inte leder till något för själar till en evighet med Gud.

Hade då missionsförbundet rätt? Ibland tror jag att man hamnade rätt, men det betyder inte att de vägval Equmeniakyrkan idag alltid kan rättfärdigas utifrån det som hände för lång tid sedan. Och visst känns det som hela Waldenströms teologiska byggnad ligger på en lös grund som inte riktigt tål mötet med den senmoderna kulturen.

Hur hade det varit i svensk frikyklighet utan Waldenström? Kanske en starkare lågkyrklig luthersk rörelse av missionsföreningar och en mer sammanhållen döparrörelse. Tänk om C.O. Rosenius och Anders Wiberg tydligare fått stå som förebilder för två starka strömningar bland pietistiskt färgad väckelsekristendom i Sverige. Så spännande det kunnat bli.