iPad - som gjord för portabel bibelläsning

Jag längtar efter iPad, den lilla bärbara datorn med pekskärm. Den kommer att bli riktigt bra för bibelstudier i soffan och på resa. Rubén Gómez skriver:

"In sum, my general expectations have certainly been met, but where they have been certainly exceeded is in the area of Bible software. I will not give any names just yet, but let me assure you that the general quality of current Bible apps is quite high, and it can only get better with future enhancements (multitasking –which I am already using on my iPod Touch– being one of them). I am very impressed so far, and I think that, once more, the future is now."

Att bevara kultur och tradition

Det är länge sedan jag läste den nu, Richard Handlers "Nationalism and the Politics of Culture in Quebec". För mig var det en bok som väckte många tankar om kultur och bevarande av kultur. Barndomens hembygdsgård framstod i nytt ljus och olika traditioner som jag hade trott varit uråldriga visade sig vara skapade och påbättrade mer nyligt än av vad jag någonsin kunnat tro.

Men, det stor grejen i boken var idén om när kulturen blir ett objekt. När man vill bevara kulturen och därför sätter etikett på den så att man kan sätta den på på hyllan och ta fram när man vill visa upp den. Vi kan se ett folkdanslag idag som turnerar på Skansen och ålderdomshem, hur äkta och levande är det egentligen? Frågan är hur äkta Skansen alls är.

En poäng är också att när man tar en bit kultur, sätter etikett på den och ger den en definition så har man också gjort ett val, man har valt de delar man tycker är värda att bevara. Historiskt har man också ofta gjort förbättringar av den kultur man vill bevara, man skapar alltså ett äkta som är bättre än det egentliga äkta.

Idag tänker jag på hur vi i församlingen bevarar traditioner. Ibland tror jag att risken är att vi bevarar traditioner som objekt, inte som levande föränderliga traditioner.

Gör vi handlingen X för att det är en del av vår vackra baptisttradition, med etikett och allt? Eller gör vi handlingen X för att det är en levande del av vår sätt att ära och tillbe Gud?

Det är inget fel på traditioner, men när man gör saker på riktigt och på allvar ska det vara levande traditioner. En levande tradition är öppen för förändring. En levande tradition behöver ingen etikett och definition.

Nu har jag bloggat ett halvår om en trosbekännelse från 1861. Mitt mål har varit att beskriva den tid som var då, vad man trodde då och hur dessa grunder kan användas i en levande tradition idag.

Den dag vi samlas i bönhus i gammaldags kläder kring 1861 års bekännelse, läser en predikan av Charles Spurgeon i gammal översättning, ett kapitel ur Karl XII:s Bibel och sjunger gamla sånger, den dagen är vi traditionalister mer än levande baptister i en stark tradition. Det finns risk att man dödar en tradition i försöken att bevara och frysa den.

För mig är frågan hur traditionen från F.O. Nilsson och Anders Wiberg kan leva vidare in i 2000-talet. Hur grunderna kan vara de samma, men hur de kan tillämpas in i den kultur som är idag. Inte som ett objekt med fin etikett där det står "Gammal traditionell Baptistförsamling i traditionellt bönhus", utan som en levande församling som möter människor idag med samma budskap om frälsning och gemenskap.

Andlig längtan i sekulariserat land

I lördags eftermiddag låg jag i solen i en park och läste i Ingemar Helmners "Andlig längtan i sekulariserat land". Boken grep tag i mig nästan så att ögonen tårades. Hur ska vi göra i församlingen för att möta den andliga längtan som finns hos dagens människor?

Ibland är det traditionerna som binder oss. Ibland är det vår egen bekvämlighet. Men, kanske det mest oroande som Helmner föreslår, är att vi tror att människor inte är intresserade av vårt budskap, när det är egentligen är så att många är mycket intresserade om det bara fick chansen.

Något att be för är att den undervisning som gavs på konferenserna under midsommarveckan får ge frukt i många församlingar under hösten. Det är så lätt att man berörs under en konferens under sommaren, men att det är som borta när hösten kommer.

Min fråga som jag tar med mig under sommaren är hur man möter den andliga längtan som finns i vårt sekulariserade land.

Att bedja för konung och öfwerhet

Svenska Baptisters Bekännelse 1861 punkt 11:

"11. Wi tro, att den Werldsliga Regeringen är af Gud förordnad, och hållo oss förpligtade att ära och bedja för konung och öfwerhet, samt i allting lyda landets lagar, så framt de icke tydligen strida emot Christi lag."

I dag känner jag en lätt PPD - Post Princess Depression. Det var en underbar helg framför teven med princessbröllopet. Till skillnad från Stefan Swärd är jag inte republikan. Jag tror att det är rätt att be för kung och överhet. Hade vi en president skulle jag be för presidenten.

Nu inser jag att jag varit dålig på att be för kungahuset, jag får försöka få in det som ny vana.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Thomas Hobbes och hans bok Leviathan. Vad vore samhället utan överhet? Kanske som Hobbes föreslår "the life of man, solitary, poor, nasty, brutish, and short".

Nästa sak jag naturligt tänker på är församlingens ledning, visst finns det anledning till att man 1861 menar att församlingen ska "under den Heliga Andas ledning utwälja ibland sig sjelfwa h e r d a r eller t i l l s y n i n g s m ä n, och t j e n a r e".

Ikväll ska jag be för Carl-Gustav, Silvia, Viktoria och Daniel.

Julius Köbner : att inte helt och hållet följa mitt eget tycke

Julius Köbner var med på den andra allmänna baptistkonferensen i Stockholm 1858. En viktig fråga vad den om nattvarden, om man skulle vara döpt innan man skulle få tillträde till nattvarden.

I 1847 års bekännelse som Köbner var med att ta fram kan man läsa:

"Das heilige Abendmahl ist ausschließlich nur für Solche, die durch Gottes bekehrende Gnade sein Eigenthum geworden sind und die heilige Taufe empfangen haben."

"Den Heliga Nattvarden är uteslutande för sådana, som, omvända genom Guds nåd, har blivit hans egendom och fått det Heliga Dopet."

Köbners grundläggande syn i frågan är alltså klar. Först dop, sedan nattvard.

Min erfarenhet från dagens församlingsliv är nog att vi skulle har varit lite jämkande och försökt hittat någon lösning. Rent pragmatiskt hade vi nog satt människors frälsning över en sådan här fråga. Om det underlättat för människor att bli frälsta hade vi kompromissat med bekännelsen. Vi ser många gånger missionsuppdraget som över andra uppdrag och visst är det något sympatiskt i det. Så icke Köbner.

I N.J. Norströms bok "Svenska Baptistsamfundets Historia del 1" kan man läsa vad Köbner säger på konferensen, jag ger ett kort uttdrag:

"Det skulle vara för mig lika förskäckligt att här hava föraktat ett enda av Guds heliga ord, som att hava bortstött ett enda av Guds barn. Låtom oss därför älska Gud först och sedan bröderna. Kan jag först taga nattvarden och sedan dopet, då kan jag upphäva vilken Herrans förordning som helst och kommer sålunda helt och hållet följa mitt eget tycke. Skiljen väl emellan det gudomliga och det mänskliga"

Köbner visar på den risk som finns när man av pragmatiska skäl börjar tumma på församlingens bekännelse och det man tror att Bibeln lär. Till slut är man frigjord från Bibeln och utlämnad år sitt eget subjektiva tyckande.

Samtidigt visar historien på hur stelt regelföljande kan bli rätt illa, som i uteslutningen av Stockholms sjunde baptistförsamling. Att bli lite som fariséer som likt vitkalkade gravar är vita och vackra på utsidan men ruttna på insidan är inte rätt väg. Diskussioner om hur orgel ska spelas, vad pastorn ska ha på sig och hur kyrkkaffet ska vara klingar direkt i mina öron, allt ska vara så värdigt och traditionellt, men man missar så lätt att ta hand om nya som kommer till församlingen.

Bön, bibelstudium och lärljungafostran bör vara en väg fram för att hålla Bibelns ord, samtidigt som man inte fastnar i regler och tradition.

Men, samtidigt oroar det mig, har jag och de andra kompromissat på ett sätt som gör att jag "då kan upphäva vilken Herrans förordning som helst och kommer sålunda helt och hållet följa mitt eget tycke." Jag vill inte tro att det förhåller sig så.

Vuvuzuela - det jobbiga tutandet i fotbolls-VM

David Willgren skrev ett inlägg om Vuvuzuela för någon dag sedan, och visst är de lite störande.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att beställa en igår. Väntar ivrigt att den ska komma med posten.

The Church Called and Collected

Köpte Lamp Mode Recordings nya skiva The Church Called and Collected för någon dag sedan. Har åkt omvägar med bilen för att lyssna igenom ordentligt (jag lyssnar bäst i bilen).

En riktigt intressant skiva. Det finns annat än den gamla traditionens psalmer och den nya traditionens "Ropa till Gud"-sånger. Verkligen värt en genomlyssning och en stund för reflektion.

Nu skiljer en del undervisning från det som vi står för i vår församling, men man mår inte alltid bra av att ha församlingen som en skyddad miljö där inget inflytande annat än Sändaren tillåts.

Expositional Preaching med Shai Linne

Att förstå Onckens reformerta teologi

Jag fascineras av J.G. Oncken som betydde så mycket för 1800-talets baptism i Europa. Även i Sverige fanns hans inflytande, bland annat hos F.O. Nilsson och Anders Wiberg (se inlägget "Onckens teologi" och "J.G. Oncken").

I Dictionary of European Baptist Life and Thought 2009 kan man läsa om Onckens teologi i 1847 års bekännelse (se F.O. Nilssons svenska översättning) att:

"besides articles on baptism and on the church which has a clear baptist profile, the text is thoroughly reformed and calvinistic."

I Glaubensbekenntnis der evangelisch-taufgesinnten Gemeinde in Hamburg 1837 skriven av J.G. Oncken, med Julius Köbner som medförfattare kan man läsa:

"Artikel VII
Von der Erwählung zur Seligkeit
Wir glauben, dass es von Ewigkeit
her das freie, von Nichts außer
sich selbst geleitete Wohlgefallen,
der bestimmte Vorsatz Gottes gewesen,
Sünder zu erlösen. Darum, so
wie es vor Grundlegung der Welt, aus
unergründlicher erbarmender Liebe
in der Gottheit beschlossen wurde,
dass Jehova, der Gesalbte durch seine
Menschwerdung und Tod der Erlöser
sein sollte, so wurden die Personen aus
dem verlorenen Menschengeschlechte,
die wirklich erlöst werden sollten, auch
vom Vater erwählt, ihre Namen im
Himmel angeschrieben, sie selbst den
Händen des Erlösers übergeben, als sein
Volk, als die Schafe seiner Herde, für
welche er sein Leben lassen wollte, als
sein Erbe, als die Beute seines Todeskampfes,
und als seine Braut. Diesen
Personen wurde das ewig Leben in
Christo beschieden und zugleich alle
Mittel verordnet, die sie zum Glauben
an Christum, zur Heiligkeit, und
endlich zur ewigen Seligkeit bringen
sollten. Solcher Ratschluss Gottes ist
unveränderlich und ewig festgestellt,
so dass diejenigen, welche er betrifft,
die Auserwählten, den Händen Christi
nicht entrissen werden können, vielmehr
durch Gottes Macht im Glauben
und in der Liebe zu Christo bewahret
bleiben, bis sie Miterben seiner Herrlichkeit
geworden sind.

Da diese teure Lehre der heiligen
Schrift von Anfängern im Christentume
häufig nicht verstanden wird, so
halten wir es für unsere Pflicht, auch
solche zu den Gnadenmitteln als Mitglieder
der Gemeinde zuzulassen, die
an den Herrn gläubig geworden, aber in
das Verständnis der hier abgehandelten
Lehre noch nicht eingedrungen sind."

För mig är det här doktriner som är lite främmande för svensk frikyrklighet. Men, om man vill förstå Onckens reformerta utgångspunkt, vad gör man då?

Ola Byfälts artikel om Jean Calvin i senaste numret av Tro och Liv kan vara till hjälp. Några citat nedan:

"Det bör betonas att utkorelsen och framför allt försynen inte får uppfattas så att den förlamar mänskans ansvar och handlingsvilja".

"I Calvins teologi har predestionationsläran en central plats. Dess funktion är att understrycka att trons förvissning om frälsningen är orsakad av Guds nåd och gåva. Gud är fri och det ingår i Gudsmysteriet vem Gud utvalt i Kristus. Det finns dock tecken på den som är utvald. De som bekänner sin tro och tar del av sakramenten och lever i Kristi efterföljd är utvald."

"Speciellt i förföljelser är utkorelsen en källa till tröst"

Ola Byfält ger en sympatisk bild av Calvins teologi. Jag kan verkligen rekommendera artikeln. Långt ifrån arga video-klipp på youtube, sådana som man ser ibland. Byfält tar också upp det inflytande Calvin haft på svenska frikyrklighet. Jag tror att det är viktigt att vi förstår Oncken och hans lära om utkorelsen på det sättet, mjukt, sansat och eftertänksamt.

Under de sista veckorna har jag läst två böcker av R.C. Sproul om utkorelsen och försynen:

• Sproul, R.C. Chosen by God.
• Sproul, R.C. The Invisible Hand.

R.C. Sproul tar sig tid att gå igenom predestination och försyn. Han beskriver hur en ansvarsfull och pastoral syn på dessa frågor kan ges från en reformert utgångspunkt. Lugnt och metodiskt förklarar ger Sproul svar på vanliga invändningar om fri vilja och annat. Jag kan varmt rekommendera dessa böcker.

Byfälts artikel och de två böckerna av R.C. Sproul gör dig inte till kalvinist. Så övertygande är inte argumenten och så klar är inte frågan i Bibelns ljus. Men, det är svårt att inte se den reformerta teologin som ganska rimlig och som ett ansvarsfullt alternativ i teologin. Det är knappast någon heresi det handlar om, utan en tolkning av Bibeln som ibland skiljer en del från vår gängse, utan att för den nödvändigtvis vara felaktig. Min respekt för Oncken har ökat efter dessa studier. Och, visst är det så som Byfält skriver "Speciellt i förföljelser är utkorelsen en källa till tröst".

Notering 1. Jag är övertygad om att hyper-kalvinism och kalvinism som inte leder till mission är heresi och en avvikelse från det Bibeln lär. Att sprida Jesu budskap om frälsning är något som Bibeln tydligt lär.

Notering 2. En del av den kalvinism som möter oss på internet i bloggar och forum är inte en genomtänkt och ansvarsfull kalvinism, utan en mer vulgär hyper-kalvinism. Något sådant vill jag inte försvara. Phil Johnsson skriver:

"History teaches us that hyper-Calvinism is as much a threat to true Calvinism as Arminianism is. Virtually every revival of true Calvinism since the Puritan era has been hijacked, crippled, or ultimately killed by hyper-Calvinist influences. Modern Calvinists would do well to be on guard against the influence of these deadly trends."

Fredman var en alkis - om att möta sina hjältar

Lyssnar till Stefan Sundströms sång "Fredmans sista epistel". Sången handlar om hur Bellmans Fredman vaknar upp 200 år efter sin död och möter ett Stockholm som förändrats. Han möter studenter i vita mössor som sjunger Fredmans gamla sånger:

"Studenter med vita mössorna på
sjöng Bacchi lov med rätt magstöd
Det var nåt jubileum på 200 år
så länge hade Fredman var't död

"Hurra", ropade Fredman "här är jag!"
"Hit med en sup innan jag törstar ihjäl!"
"Nu har ni äntligen tillfälle att hylla
Bacchus' förnämste träl!""

Men studenterna gillar inte att möta sin hjälte. Fredman är bäst på 200 års håll. Lagom busiga studenter vill sjunga alkoholens lov, men de vill inte möta någon som konsekvent levt för det. Studenterna avvisar honom. Fredman utbrister:

""J**la amatörer!
Studentikosa pack!
De här sångerna de skrevs ju aldrig för er
och det är jag som ska ha tack!"

Det är en vacker sång om att i verkligheten möta de hjältar man har och se att många hjältar gör sig bäst på avstånd.

Jag undrar hur det vore att möta J.G. Oncken, församlingsplanterare på 1800-talet. Tron är gemensam, vi skulle ha mycket att tala om. Men, hur vore det egentligen? Skulle vi kunna hantera hans obändiga vilja att evangelisera, hans tydliga kalvinism och hans förkärlek för detaljerade trosbekännelser och toppstyre?

Nu har ju Oncken ett gott track record och mycket credd, så vi skulle nog vara fogliga och göra det bästa av det. Jag hoppas han skulle gilla åtminstone en del av vad han skulle få se i vår församling.

Mer oroar det mig om någon med Onckens driv skulle dyka upp i församlingen idag. En ung man eller kvinna utan track record, som inte grundat hur många församlingar som helst i europa. Hur skulle vi hantera det? Är det risk att vi släcker branden? Är det risk att hon snabbt drar vidare mot en annan församling? Är vi säkra på att det är totalt annorlunda idag att grunda församlingar än på Onckens tid?

Fredman var en alkis. J.G. Oncken var en auktoritär kalvinist. Sångerna om Fredman är bland de bästa i vår sångskatt. Många, många baptister är med i församlingar som har rötter i Onckens församlingsgrundar-arbete. Det är lätt att hylla dem idag, när avståndet är långt. Men hur vore det om de vore här i vår närhet?

Jag vill tro att vi i församlingen tar om Fredmans bröder och systrar i vår tid, att vi gör det tillsammans med LP. Inte vill vi vara rädda för ett fyllo från Skrubba eller Krukis som sprider löss. Och aldrig i kyrkan har jag hört någon sjunga Bacci lov.

Men, hur gör vi med Oncken?

Ungdomens kreativitet

En verkligt kreativ flicka. Tänka vad man kan göra med Apple-prylar.

N.T. Wright - för alla?

I dagarna har Christian Book (CBD) gjort en lång intervju med N.T. Wright, "N.T. Wright and The People of God: An Interview with the Bishop of Durham" del 1 och del 2.

På frågan om vad han vill uppnå med sina bibelkommentarer för lekmän svarar han:

"I would love to think that a new generation who might be scared of getting into Bible reading for themselves would discover that they can do it, that it’s for them, and that they would become biblically literate members of their congregations…I still have two to do, James/Peter/John/Jude, and Revelation! I hope to finish soon."

Marcus förlag har givit ut Markusevangeliet för alla och Lukasevangeliet för alla. Förlaget beskriver kommentarerna på såhär:

""Första gången som någon offentligt ställde sig upp för att berätta om Jesus stod det klart: Detta budskap är ämnat för alla." Så inleds Tom Wrights koncisa och inspirerande för alla-serie, den förmodligen mest ambitiösa kommentarserien för lekmän någonsin. Skriven på ett enkelt men djuplodande sätt, är detta böckerna för oss som vill förstå mer av Nya testamentet, men inte nödvändigtvis har akademisk examen i teologi. Upplägget är lika enkelt som självklart: Först ett kort stycke ur Bibel 2000, sedan en lättfattlig förklaring av textens innebörd - där och då och idag. Detta gör böckerna särskilt lämpliga för enskild daglig läsning, gemensamma bibelstudier, andakt och predikoförberedelse."

För mig står det klart att N.T. Wright är en av de allra intressantaste teologerna som skriver för akademi och lekfolk idag. På något sätt måste man förhålla sig till honom, jag ska nog ägna mig åt någon av hans kommentarer i sommar. Jag tror det kan vara på flera sätt nyttig läsning för församlingen i den situation vi står i.

Samtidigt så tar jag den diskussion som finns på allvar. Det nya perspektivet på Paulus och rättfärdiggörelse är problematiskt. På samma gång som man bör förhålla sig till N.T. Wright bör man också förhålla sig till den kritik han fått. Ligonier med R.C. Sproul i ledningen har gjort mycket intressant material tillgängligt på webben under rubriken "The Doctrine of Justification and the New Perspectives on Paul".

Erhålla förwissning om wår egna utkorelse

I Svenska Baptisters Bekännelse 1861 punkt 6 kan vi läsa följande:

"6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

Min fråga är vad det innebär att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

I New Hampshire Confession punkt 11 kan man läsa:

"Of the Perseverance of Saints
We believe that such only are real believers as endure unto the end; that their persevering attachment to Christ is the grand mark which distinguishes them from superficial professors; that a special Providence watches over their welfare; and they are kept by the power of God through faith unto salvation."

Ur Westminsterbekännelsen läser vi:

"Kapitel XVIII Om visshet om nåd och frälsning

I. Även om hycklare och andra icke-pånyttfödda människor, kan fåfängt bedra sig själva med falska hopp, och köttslig förmätenhet såsom varande i Guds ynnest och ett frälst tillstånd; vilkas hopp skall förgås: likväl, sådana som sannerligen tror på Herren Jesus och älskar honom uppriktigt, strävande att vandra med ett alltigenom gott samvete inför honom, kan, i det här livet, vara fast förvissade om att de är i det nådiga tillståndet, och kan glädja sig åt hoppet om Guds härlighet, vilket hopp aldrig skall svika dem.

II. Denna fasthet är inte blott en förmodad och trolig övertygelse, grundad på ett felbart hopp; utan en ofelbar trosvisshet, grundad på den gudomliga sanningen om frälsningslöftena, det inre beviset på de dygder till vilka löften givits, vittnesbördet från barnaskapets Ande vittnande med våra andar att vi är Guds barn: vilken Ande är vårt arvs underpant, genom vilken vi är beseglade till återlösningens dag.

III. Denna ofelbara visshet tillhör inte så trons väsen, utan att en sann troende kan vänta länge och strida mot många svårigheter innan han blir delaktig av dena likväl, varande förmögen genom Anden att veta det som är honom fritt givet av Gud, kan han utan någon utomordentlig uppenbarelse, med det rätta bruket av inrättade medel uppnå därtill. Och därför är det var och ens plikt att ge all flit till att göra sin kallelse och utkorelse fast; att därigenom hans hjärta må utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och styrka och upprymdhet i lydnadens plikter, denna visshets egentliga frukt: långtifrån gör den människor benägna till lösaktighet.

IV. Sanna troende kan på olika sätt få deras visshet om frälsning skakad, förminskad och avbruten; såsom, genom försummelse i att bevara den, genom att falla för någon särskild synd som sårar samvetet och bedrövar Anden; genom en plötslig eller våldsam frestelse, genom att Gud undandrar sitt ansiktes ljus, och tillåtande även sådana som fruktar honom att vandra i mörker och sakna ljus: likväl är de aldrig helt utan den Guds säd och liv i tron, att kärleken till Kristus och bröderna, att hjärtats uppriktighet och samvetets plikt, utifrån vilka, genom Andens verksamhet, denna visshet kan i sinom tid återuppväckas; och genom vilka, under tiden, de bevaras från fullständig förtvivlan."

Westminster går igenom frågan om frälsningsvisshet noggrant och med precision. Frukten av frälsningsvisshet är att "hans hjärta må utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och styrka och upprymdhet i lydnadens plikter" och det är ju inga dåliga saker. Om det är så det fungerar kan man förstå att är "var och ens plikt att ge all flit till att göra sin kallelse och utkorelse fast."

I vår tid kan det ofta anses lite förmätet med frälsningsvisshet. Vi talar inte alltid så mycket om det. Men, om den reformerta traditionen har rätt, så för frälsningsvisshet med sig mycket god frukt och gör det kristna livet både gladare och med mer glädje i tjänsten.

Vad innebär det då att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse" ? Min tanke nu på morgonen är att förvissning om frälsningen är något som för med sig mycket positivt i det kristna livet, att det är något vi bör söka, inte bara för vår egen skull, utan också för församlingens skull. Nu kan man ta fel i den här frågan, och det reformerta sättet att vara säker på att man inte tagit fel är att se vad tron ger för frukt i det kristna livet. Om andens frukter tillsammans med glädje i tjänsten i församlingen finns, så är det starkt tecken på att tron är sann och håller över tid. Vi är frälsta av nåd, inte av gärningar. Men, en tro som inte naturligt leder till gärningar, är det verkligen en levande och frälsande tro?

För mig är en det del av Svenska Baptisters Bekännelse 1861 som jag brottas med att "wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse". Det är ett sätt att tänka som är främmande för den tradition jag är skolad i. På något sätt så är jag rädd för att det kan leda till en form av lagiskhet eller frälsning genom arbete. Samtidigt så har jag stor respekt för den reformerta traditionen och vet att mycket sunt finns där. Och, inte kan det väl vara förmätet att glädjas över sin frälsning? Bön och bibelstudier över detta ämne för bli min läxa.

Bloggar till en öde ö

Om jag fick ta med mig tre svenska och tre utländska bloggar till en öde ö, där man inte kan läsa fler bloggar, vilka skulla jag välja då?

Tre svenska bloggar:

1. Stefan Swärd
Branden för evanglium och församlingsplantering mår jag bra av att smittas av. Hans analyser av kristenhet och samhälle känns ofta väldigt frisk ofrikyrkliga.

2. Andreas Möller
Bevakar fortlöpande det samfund och sammanhang som jag är en del av. Ofta utifrån ett perspektiv som skiljer en del från mitt. Nyttig läsning.

3. Jonas Melin
Jag gillar hans fördjupningar i olika teologiska ämnen. Det anabaptistiska perspektivet är synnerligen intressant för svensk kristenhet.

Tre utländska bloggar:

1. Kevin DeYoung
Uppdaterar ofta och kommenterar böcker, händelser och teologiska frågor i den evangelikala och reformerta världen. Jag har hans bok om Heidelberg-katekesen, "The Good News We Almost Forgot: Rediscovering the Gospel in a 16th-Century Catechism ", som ligger och vänter på att bli läst. DeYoung skriver mycket bra.

2. Andy Naselli
För mig är han en förebild genom att han är både konservativt evangelikal och en riktigt skicklig akademiker, när man läser honom är det inga tvivel om att det går ypperligt att kombinera. Läs gärna intervjun med honom om hans doktorsavhandling om Keswick-teologi, "Andy Naselli on Why “Let Go and Let God” Is a Bad Idea".

3. Ligonier Blog (R.C. Sproul)
Någonting med Ligonier gör mitt hjärta varmt. En Gud som är helig och ett evangelium värt att dela med sig. Ibland skiljer det en del mot vad jag känner mig hemma med, men på det stora hela har Ligonier ett sällsamt positivt inflytande på mig.

Det finns många många fler bra bloggar varav jag följer ett gäng, men på en öde ö skulle jag ta med mig de sex oven.