1847 års bekännelse på modern svenska

1847 års Tyska Baptistbekännelse
I svensk översättning med utgångspunkt från F.O. Nilssons översättning från Borekulla.

TROSBEKÄNNELSE.
1 ARTIKELN. Om Guds ord.
Vi tror, att de Heliga Skrifter av Gamla Testamentet, nämligen de fem Mose Böckerna Josua bok, Domareboken, Ruths bok, de två Samuels böckerna, de två Chrönike böckerna, Esra bok, de två Konungaböckerna, Nehemia bok, Esters bok, Jobs bok, Psalmerna, Salomons Ordspråk, Salomons Predikare, Salomons Höga Visa, Profeterna, Esaias, Jeremias, Jeremas Klagovisor, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Micha, Nahum, Habakuk, Zephanja, Haggai, Zacharias och Malachia, — likaså de Heliga Skrifter av Nya Testamentet, nämligen Mathei, Marci, Lukas och Johannes Evangelium, Apostlarnas historia av Lukas, Pauli brev till Romarna, Pauli två brev till Chorintherna, Pauli brev till Galaterna, Ephesierna, Philipperna och Colosserna, Pauli två brev till Thessalonikerna, Pauli två brev till Timotheus, Pauli brev till Titus, Pauli brev till Philemon, Petri två brev Johannes tre brev, Brevet till Ebreerna, Jacobs brev, Judas brev, Johannes Uppenbarelse — verkligen är ingivna av den Helige Ande, så att dessa böcker alla tillsammans måste utgöra den Gudomliga uppenbarelsen för människosläktet och den enda källan till Guds kännedom såsom den enda regel och rättesnöre för tro och levnad.
2 ARTIKELN.
Om Gud.
Vi tror, att blott en levande sannfärdig, och evig Gud är: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Till sin natur och sina egenskaper är de fullkomliga, eviga lika och oskiljbara, så att Fadern är sann och evig Gud, Sonen sann, evig Gud och den Helige Ande sann, evig Gud. Vi tror dock icke på tre gudar utan blott på en evig, allsmäktig, allvis, allvetande, allestädes närvarande Gud. Till kunskap om denne Gud kan människan komma allenast genom den Heliga Skrifts och den Helige Andes gudomliga uppenbarelse.
3 ARTIKELN.
Om synden.
Vi tror, att Gud skapade den första människan efter sin avbild, en uppriktig, helig och oskyldig varelse, i stånd till att förhärliga sin Gud och i förening med Honom leva salig. Genom Satans list föll människan i synd, avföll från Gud och förlorade Guds avbild och råkade då till kropp och själ i dödens tillstånd. Då nu alla människor har framsprungit ur Adams säd, så har de genom det blivit delaktiga av samma fallna och helt fördärvade natur, så att de, avlade och födde i synd, är vredens barn, helt oförmögna och ovilliga till allt gott, men förmögna och benägna till allt ont.
4 ARTIKELN.
Om återlösningen.
Vi tror, att Gud icke på annat sätt kunde återlösa människan ifrån de förskräckliga följder av sitt fall, än igenom en fullgiltig tillfyllestgörelse och tillfridsställelse av sin Heliga rättfärdighet; fördenskull liar han av evighet bestämt sin enfödde Son, Jesus Kristus, till syndoffer. Kristus levande Guds Son, utvald av Gud, infann sig på behörig tid uti syndigt kötts liknelse på jorden, och förenade uti densamma sin Gudomlighet med den mänskliga naturen, med en verklig människosjäl och människokropp, som likväl var och blev fullkomligt ren och obefläckad, så att det aldrig förekom någon synd, varken uti Jesu hjärta eller uti hans yttre levnad. Alltså bevisade han i gärning lydnad, i det han för oss uppfyllde hela den Gudomliga lagen, och i lidande, i det han överlämnade sin kropp och själ såsom ett offer för oss. Han var en förbannelse för oss, då han bar Guds vrede, våra synders straff.
Vi tror, att denna evigt fullgiltiga återlösning av Guds Son, är den enda grund för vår salighet, och att utav densamma tillgift för alla våra synder och överträdelser, Rättfärdiggörelse, en evig rättfärdighet, befrielse från död, djävul och helvete, och det eviga livet skall bli vår lott, såsom och att vi därigenom få makt att hata synden, döda henne, och vilja, att göra det goda. Sedan Kristus fulländat återlösningen genom sin död, har han på tredje dagen uppstått ifrån de döda, uppfarit till Himmelen, satt sig på Majestätets högra hand i höjden, och sänt oss sin Helige Ande, samt gör oss villiga att genom tron ta emot välsignelsen av denna härliga återlösning. Såsom överstepräst går han för oss till Fadern, är hos oss alla dagar till världens ände, och skall slutligen föra oss in i himmelen, där han har berett oss rum.
5 ARTIKELN.
Om Utkorelsen till Saligheten.
Vi tror, att det av evighet har varit det fria, av intet utom sig själv ledsagade välbehaget, som bestämde Guds föresats att återlösa syndare. Därför, såsom det före Världens grundläggning beslöts av den outgrundliga förbarmande kärleken i Gudomligheten att Jahve, den smorde, genom sitt människoblivande och sin död skulle bli frälsare, så blev personer av det förlorade människosläktet, åt vilka den verkliga återlösningen under tidernas lopp skulle bli tillägnad, även utvalda av Fadern, deras namn uppskrivna i Himmelen, de själva överlämnade åt återlösarens händer såsom hans folk, såsom hans hjords får, för vilka han skulle låta sitt liv, såsom hans arv, såsom hans dödskamps byte, och såsom hans brud. Det eviga livet i Kristus beskäres åt dessa personer. Tillika förordnades alla medel som skulle bringa dem till tro på Kristus, till helighet och slutligen till evig salighet. Sådant Guds oföränderliga och evigt fastställda rådslut, så att de, som det träffade, de utvalda, kunna icke ryckas ur Kristi händer; långt mer blir de bevarade genom Guds makt i tro och kärlek på Kristus, tills de har blivit medarvingar av hans härlighet.
6 ARTIKELN.
Om Nådemedlen och deras ordning.
Vi tror, att Gud har stiftat Nådemedelen, genom vilka han drar syndare till sig och tillägnar dem den välfärd, som Kristus förvärvat. Gud har träffat en övervägd bestämd ordning för desamma, vilken icke, utan överträdelse av Guds vilja, av oss får ändras. Guds ord bör först användas. De som därigenom, under den Heliga Andes verkningar, blir omvända överlämnar sig då åt Kristi församling genom dopet, och medlemmarna av denna församling får uti densamma Nattvarden, till förkunnande av Kristi död och till förtroligaste gemenskap med honom. Helgonens gemenskap finner tillika sitt högsta uttryck i densamma. Dock är bönen själen i dessa nådemedel, och i nådaståndet överhuvud. Den börjar med det första moment till det nya livet och upphör icke.
7 ARTIKELN.
Om Syndarens omvändelse genom Guds Ord.
Salighetens väg är, att människan genom Guds ord, som är levande och kraftigt, bliver uppväckt ur sin djupa syndasömn, erkänner hjärtligen sina synder och sin skuld. Uti känsla av sin fara tar hon sin tillflykt till Kristus, såsom sin enda Frälsare och saliggörare, och tar emot genom tro på honom sina synders eftergift, och det vittneshörd i sitt hjärta, att hon är Guds barn och arvinge till det eviga livet. Denna, stora förändring i syndarens hjärta och hans kännedom är den Helige Andes uteslutande verk, som efter Guds Nådiga vilja beledsagar ordet med sin Allsmäktiga och kraftiga verkan, därigenom åstadkommer han den köttsligt sinnade syndarens nya födelse, öppnar hans hjärta, upplyser hans själ och frambringar den levande tron på Kristus.
8 ARTIKELN.
Om det Heliga Dopet.
Vi tror, att det Heliga Dopet, som är förordnat av Kristus och efter Nya Testamentets bestämda uttalande, skall stå fast i kyrkan till hans återkomst, det består i att den som döps skall av en därtill förordnad herrens tjänare i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn neddoppas under vattnet och åter ur detsamma upplyftas. Endast på detta sätt blir den Gudomliga befallningen uppfylld, och den djupa ursprungliga betydelsen av denna Kristi ordning bibehållen. Även så ha personerna noga blivit betecknade i den Heliga Skrift, som ska underkasta sig denna anordning och med tacksamma hjärtan anta detta Nådemedel, nämligen bara sådana människor, lika mycket vilket folk de tillhör, som förut genom Evangelium och Guds fria nåd har blivit omvända ifrån sina synder till Kristus, och tro på honom av allt hjärta såsom deras Återlösare. Dopet är förstlingsfrukten av tro och kärlek till Kristus, inträdet till tro och lydnad emot Herren och hans församling. Den är den högtidliga förklaring, syndarens bekännelse, som har erkänt syndens förskräckelse och hela sitt väsens fördömelse: att han sätter allt sitt hopp endast på Jesu Kristi, sin frälsares, död och uppståndelse och tror på honom såsom återlösare ifrån förbannelsen och syndens lön, att han överlämnar sig med kropp och själ åt Kristus, och antar honom som sin rättfärdighet och styrka, att han dödar sin gamla människa och önskar att vandra med Kristus i ett nytt liv.
Men dopet är även Guds högtidliga förkunnande och försäkran till den trogne, som blivit döpt, att han har blivit nedsänkt i Kristus Jesus, och alltså dött, blivit begraven och uppstånden med honom; att hans synder är borttvättade, och att han är ett kärt Guds barn, till vilket Fadern har välbehag. Dopet skall framkalla uti den döpte ett bestämt och kraftigt medvetande om hans frälsning och salighet, och sådant ska Gud tillvägabringa genom en besegling med den Helige Ande, likväl bara då, om han förut genom denna Ande har verkat den sanna tron på Guds Son, på hans döds kraft och på hans uppståndelse.
Döpelsen har det egendomliga, att den bara en gång skall verkställas, då däremot de andra nådemedlen under hela en Kristens levnad blir upprepade och förnyade, därför är det i synnerhet nödigt att denna handling sker rätt.
9 ARTIKELN.
Om den Heliga Nattvarden.
Denna av Herren åt församlingen givna nådefulla stiftelse, som vi betraktar som ett oskattbart Nådemedel, som ofta bör användas, består av, att brödet, brutit av den därtill i församlingen förordnade, under uttalandet av instiftelseorden, och efter högtidelig bön, skall tas av församlingens medlemmar, och likadant även vinet ur kalken.
De av Herren återlösta ska genom denna måltid, efter den givna heliga och saliga befallning åt dem, förkunna hans död till dess han kommer, såsom den enda grund för deras liv och välfärd. Genom detta förkunnande blir Guds Sons åminnelse levande i deras hjärtan, han visar sig återigen för själen i sin blodiga skönhet.
Vi tror, att Kristus i dessa heliga tecken på ett andligt sätt ger åt de rättrogna sin kropp och sitt blod till att äta och dricka. Kristi kropps och blods gemenskap i åtnjutandet av den Heliga Nattvarden skall vara en gudomlig underpant för den rättrogne, som igenom medvetandet av hans andel i Kristus och i hans offer ökas och stärks, och som igenom syndernas förlåtelse alltid åter blir den rättrogne förnyad och förvissad.
Den Heliga Nattvarden är uteslutande för sådana, som, omvända genom Guds nåd, har blivit hans egendom och fått det heliga dopet.


10 ARTIKELN.
Om Herrens Församling.
Genom dopet blir vi upptagna i Kristi Församling på jorden, och Herren har förordnat den till ett Nådemedel för oss. Överensstämmande med Jesu Kristi och hans Apostlars befallning, likasom med den Apostoliska tidens exempel, och för att kunna bringa alla Nya Testamentets anordningar i utövning, är det varje till Gud omvänd troendes plikt, att icke stå där ensam för sig själv utan att förena sig med andra herrens Lärjungar, såsom lemmar av en kropp och såsom ett Gudshusets levande stenar för att uppbygga sig inbördes, att trösta och fortbringa på salighetens väg, för att framhärda i Apostlarnas lära, i gemenskap, i bröds brytande, i bön. En sådan förening av Kristi Lärjungar, ordnad efter Guds ord, är en Kristlig Församling. Nya Testamentet förblir församlingens oföränderliga regel och rättesnöre.
Ämbeten i Församlingen.
Endast Herren Jesus Kristus själv är densammas överhuvud; synbara överhuvuden på jorden känner den icke. Församlingen väljer ur medlemmarnas antal sina Äldste, Lärare och Tjänare, som genom ordination kläds med detta ämbete.
Med ordination menar vi det bruk, som den Heliga Skrift lär oss, att personer av församlingen, till tjänst utvalda av deras eller en annan församlings äldste, avskiljas med händers påläggande och genom bön till detta kall.
Med avseende på levnadssättet blir de, såsom varje församlingensmedlem, underkastade kyrkotukten, dock med iakttagelse af 1 Tim 5:19.
Äldste, och Lärare.
Någon rangordning emellan de Äldste och Lärare erkänner vi inte, utan hålla före, att den Heliga Skrifts benämningar: Biskop, Presbyter o.s.v. inte betecknar några rangsteg.
Lärdom och kunskaper håller vi för önskvärda för detta ämbete, dock icke oumbärliga, men framförallt bör de betingelser finnas, som nämnas i Joh. 21:15-17 och de egenskaper och den skicklighet, som fodras i Paulus brev.
De äldsta för presidium i församlingens sammanträden, och leder dessa; de är därmed beordrade att bringa församlingens beslut i utövning. Dessutom är de förpliktade till en trogen och särskild själavård.
Lärarna är berättigade och förpliktade att predika uti församlingen. I hänseende till den evangeliska renheten av deras undervisning, stå de under hela församlingens uppsikt, som, i den händelsen en predikant avlägsnar sig från evangeliska läran, såsom den blivit uppfattad uti denna trosbekännelse, och framhärdar, oaktat all förmaning, vid sin avvikelse, kan skilja dem ifrån deras ämbete.
Det heliga dopet och den heliga nattvarden förvaltas såväl av de Äldste om av Lärarna.
Ämbetet för en Äldste och det för en Lärare har ofta blivit förenade på en person.
Det förlikar sig ganska väl med hans ämbete, att en äldste eller lärare har ett världsligt kall, dock är det under vissa förhållanden önskvärt, att han uppoffrar sig uteslutande åt sitt andliga ämbete. Om församlingen önskar detta, är den, enligt Guds befallning, förpliktad att ge honom ett anständigt underhåll, efter sina möjligheter.

Tjänarna.
Diakonerna eller Tjänarna måste ha de egenskaper som antyds i Skriften. De understödjer de Äldste och Lärarna i deras ämbeten, och hjälper dem, i synnerhet i församlingens världsliga angelägenheter.
Medlemmarnas Plikter.
Församlingsmedlemmarnas plikter består i en ömsesidig hjärtlig kärlek, i ett livligt, verksamt deltagande såväl till andeliga välfärden, samt i allt lekamligt gott och i ett samvetsgrant begagnande av Nådemedlen och föreskrifternas efterföljd, som Herren, såsom Församlingens huvud, själv har givit. I synnerhet är det varje medlems plikt att infinna sig vid den Heliga Nattvardens firande regelmässigt och närvara vid församlingens bestämda sammankomster på söndagen såväl som på en veckodag.
Bara genom den högsta nödvändighet eller för sjukdoms skull får en församlingsmedlem frånvara från den heliga Nattvardsfesten och gudstjänstens besök.
Röstning.
På församlingens anförda möten ska alla angelägenheter, så långt det går, avgöras genom röstning. Vid röstningen har alla medlemmarna lika röster, och avgörandet sker genom en majoritet av rösterna. Minoriteten måste villigt underkasta sig ett sådant avgörande, därför att frihet och ordning i Guds hus bara kan bibehållas på det sättet.
Intagning (av medlemmar).
En ny medlems intagande kan endast efter föregående bekantskap om hans själstillstånd och efter personlig avlagd bekännelse genom röstning ske. Vid en sådan omröstning är det på det högsta önskansvärt, att rösterna är enhälliga.
Kyrkotukt.
Kristi förordning i Matt. 18:e kapitel från vers 15 till 17 skall varje medlem utan undantag strängt följa. Det är varje medlems plikt att ta emot en förmaning i kärlek, utan att låta något det minsta av det komma till den tredjes kunskap. En broder eller syster av medlemmarna bör efter uteslutandet ur församlingen icke behandlas eller betraktas såsom Guds folk.
Uteslutning.
Församlingen är enligt dess stiftares regel berättigad och förpliktad att genom ordentlig omröstning utesluta sådana medlemmar, vars levnadsätt motsäger deras bekännelse, som överträder något av Guds bud och sig genom de på dem riktade förmaningar inte vill föra sig till hjärtlig, öppen ådagalagd ånger och till föresats av uppriktig bättring och som alltså framhärdar i synden. De bör även berövas medlemmarnas rättigheter.  Medlemmar, som göra sig skyldiga till svår offentlig åstadkommen förargelse eller förnyade synder, och vars blotta ord icke förtjänar någon tro, blir utan avseende på försäkran om bättring på samma sätt uteslutna.
En uteslutens återupptagande sker, såsom med varje annans upptagande, efter säker prövning och avlagd syndabekännelse inför församlingen, genom omröstning.
11 ARTIKELN.
Om Helgelsen.
Vi tror, att ingen människa kan se Herran utan helgelse. Den är en följd av syndarens rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus Kristus och står med densamma i oåtskiljlig förbindelse. Den består av, att, sedan syndens herravälde i den pånyttföddas hjärta är avskaffat, han nu, genom den Helige Andes oavbrutna inflytelse, använder all flit att döda synden, som ännu alltid finns i honom, att uppfylla sin Guds lag, och frambringa sin själ och kropp till ett levande och Gud välbehagligt offer, genom vilket Gud blir förhärligad. Men vid detta strävande kan han ännu bli överraskad av mycken svaghet och synd, som han aldrig skall ursäkta, utan desto djupare ångra, emedan han därigenom förtörnat sin nådige Gud och stört sin frid med honom. Han skall i sådant fall inte finna någon ro, tills han erhållit ny förlåtelse, och skall för framtiden vandra så mycket försiktigare.
En helig barnslig kärlek till Gud och hans bud är det väsentliga i helgelsen, och genom denna kärlek, som uppstått i hjärtat underhålls och närs av den Helige Ande, omskapas människan småningom till Guds avbild. Vi anser, att helgelsen skall utbreda sig genom hela vårt liv, och att vi även vid det heligaste levnadsätt alltid behöver Guds nåd som ges genom Kristi blod.

12 ARTIKELN.
Om Guds Lag.
Om Lagen i allmänhet.
Vi tror, att fast vi lever under det nya förbundets nådeshushållning, så är ändå den Gudomliga lagen, såsom den gavs redan i Paradiset, vidare förklarade på Sinai, och av Herren Jesus på det härligaste blev förklarad, inte är satt utan kraft och verkan, utan nu som tidigare har sin nytta och rätta användande. Men, den samma är trefaldig:
a)    Den skall lägga ett bett och betsel i munnen på människornas vilda och obändiga böjelser och uppehålla Guds helighet och rättfärdighet på jorden.
b)    Den skall ge kännedom om synden och bli en tuktomästare till Kristus, i det den uti sin helighet och rättfärdighet, i sitt stora omfång och i sin andliga innebörd visar den syndiga människan omöjligheten att hålla den, och därav uppväcker behov av nåd och förlåtelse.
e)     Den skall vara ett ljus för den pånyttfödda, när han har sådan lust till Guds lag efter den inre människan, att han icke förfelar om den rätta vägen, inte faller på självvald rättfärdighet, och alltid behåller det heliga mål för ögonen, till vilket han är bestämd, att bli helt och hållet förnyad till Guds avbild, detta allt för sitt kötts svaghets skull, som alltid ännu finns i honom på jorden.
Vad den ceremoniella delen av lagen beträffar, så tror vi, att densamma till alla delar är uppfylld av Kristus, och då i honom väsendet är uppenbarat för skuggan, så är denna satt åt sidan, och i Jesu offer, med tron uppfattat, ligger fullkomnandet av denna del av lagen. Men vad den sedelärande, Moraliska delen av lagen beträffar, som är framställd i de tio budorden, så tror vi, att däri är uttryckt Guds väsen och vilja för alla tider, och att himmel och jord förgås, förrän en prick av lagen förfaller.

Om Sabbaten förnämligast.
Alla Guds bud ibland de tio är alltså av lika värde och helighet, och vi tror det uttryckligen av fjärde budet rörande Sabbaten. Vi anser oss förpliktade, efter dess innehåll, att arbeta i sex dagar med oavbruten flit och stor samvetsgrannhet uti våra borgerliga kalls angelägenheter, att använda vår kropps och själs krafter till världens nytta. Men inte desto mindre förpliktar oss budet att helga en av veckans sju dagar helt och hållet åt Herren och att på densamma vila ifrån arbete; det bjuder att ovillkorligen underlåta varje sysselsättning, som har avseende på vårt bröds samling (timliga) såsom och varje annat världsligt arbete, som inte är nödvändigt, eller av kärlek fordras efter Kristi exempel. Herrens dag skall efter den första Kristna kyrkans exempel firas såsom de Kristnas Sabbat, till befordran av Guds kännedom och sann Gudsfruktan, till hjärtlig förbindelse med Kristi lemmar, såsom till arbete för Guds rike. Därför anser vi, att var och en på denna dag flitigt bör läsa den Heliga Skrift, att barnen då bör undervisas, och att man bör besöka Gudstjänsten regelmässigt. Vi aktar denna dag såsom en kostbar gåva från Gud och för en kristen församlings bestånd helt och hållet nödändig.


13 ARTIKELN.
Om äktenskap.
Vi tror, att äktenskapet är stiftat av Gud till ömsesidig hjälp emellan man och kvinna, till människosläktets förökelse och till otukts förmenande, samt att mannen bara får ta en kvinna till hustru, och kvinnan bara en man till äkta make under det båda ännu är vid liv. Vi håller före, att kristna bör inträda i äktenskap i Herren, endast med troende. Som en gudomlig och borgerlig anordning bör äktenskapet ha bekräftelse av båda: Den senare rättar sig efter landets lagar, den förra sker genom Guds ord och bönen uti Herrens församling. Vi anser äktenskapsskillnad, om den sker av anledningar, som inte överensstämmer med Guds ord, för otillbörlig, även om att sådana skilda åter ingår i äktenskap. Men händer det, att äktenskapsbrott och övergivning av illvilja inträffar, då kan skillnad äga rum, och den oskyldige kan åter inträda i äktenskap. Vid äktenskapsskillnad måste såsom vid giftermål den borgerliga lagens bestämmelser upprätthållas.
14 ARTIKELN.
Om den borgerliga överheten.
Vi tror, att överheten är förordnad av Gud och att han är beklädd med makt till de anständigas skydd och till missdådares bestraffning. Vi anser oss förpliktade att bevisa en ovillkorlig lydnad för alla dess förordningar, om dessa inte inskränker den fria utövningen av vår kristliga trosbekännelse, och genom ett stilla och lugnt leverne i all Gudsfruktan lätta för den dess tunga arbetsbörda. Även anser vi oss pliktiga efter Guds befallning att be för överheten, att den efter Guds vilja och hans nådiga skydds det kan använda sin anförtrodda makt, att frid och rättvisa därigenom vidmakthålls.
Därför anser vi, att edens missbruk är en kristen förbjudet, men att eden — nämligen det vördnadsfulla, högtidliga anropande av Gud som vittne av sanningen — Lagligen avfordrad och avgiven, endast är en bön av en ovanlig form.
Vi tror, att överheten, som även under Nya Testamentet icke bär svärdet förgäves, har rättighet och skyldighet att straffa med döden även att bruka svärdet emot landets fiender till sina anförtrodda undersåtars skydd, och vi anse oss därför pliktiga, om vi blir uppfordrade av överheten, att göra krigstjänst. Icke desto mindre kan vi även uppriktigt förena oss med sådana, som i hänseende till eden och krigstjänsten icke dela vår övertygelse.
Vi se oss genom vår troslära icke hindrade att bekläda ett Överhetsämbete.

15 ARTIKELN.

Om Herrans återkomst, de dödas uppståndelse och den yttersta Domen.
Vi tror på Herrans Jesu Kristi återkomst i makt och härlighet. Vi anser hans uppenbarelses dag för återlösningsverkets krona, för på den ska alla världens ögon skåda hans sanning och underbara härlighet; de ska se den krönte ärans Konung, och med honom hans brud Församlingen; ty de avsomnade i Kristus ska kroppsligen uppstå i oförgänglig härlighet, de ska se honom såsom han är, tillika vara med honom och regera med honom.
Vi tror även på de ogudaktigas uppståndelse och på världsransakningen, då alla människor måste uppenbaras för Kristi domstol, att få efter deras handlingssätt under livstiden. Då skall Guds Son ge åt en och var, som i tro tjänat och efterföljt honom, evig salighet, även så skall han fälla över alla ogudaktiga den eviga fördömelsens dom. Vi tror fast på den Heliga Skrifts bestämda och klara förkunnande, som avmålar människans salighet och osalighet efter detta livet såsom oföränderligt, och tro, att båda tillstånden är eviga, alltså att ingen övergång ifrån det ena tillståndet till det andra äger rum, och att ingen frälsning efter döden är möjlig.
Vi påminner oss vår Herre Jesu Kristus ord: Se jag kommer snart! och med Anden och bruden, såsom vars väsentliga lem vi betrakta oss, ropar vi amen. Ja, kom, Herre Jesus!