Postmodernism- längtan efter det autentiska

I en tid då mycket flyter, där inget är för alltid, där relationer är för stunden, där finns också en längtan efter det autentiska och eviga.

Kyrkofäder, kloster och tidegärd är en väg. Andra dras till den enkla organisationen med husförsamling och inget mer. Simple church är något andra talar om.

Jag dras till det som varat länge och som inte försöker vara trendigt. Till exempel tror jag att vi kan lära oss en hel del av anabatisterna, både de ursprungliga och de som finns än idag. Anabaptismen kommer att vara en viktig inspirationskälla för svensk frikyrklighet de närmaste åren, det är jag övertygad om.

Men, det som jag verkligen gillar är de församlingar och sammanhang som verkligen är otrendiga. Det är något autentiskt över de som mest predikar ett klassiskt evangelium, har en klassis trosbekännelse och sjunger gamla sånger på gammalt sätt.

Metropolitan Tabernacle i London bevarar arvet från Charles Spurgeon och puritanerna på ett fullkomligt otrendigt sätt. Ibland lyssnar jag på någon predikan av Peter Masters därifrån. Det är riktigt otrendigt bra.

När vi samlas i något missionshus, mest det äldre gardet, då mår jag bra. De gamla sångerna, enkelt och okonstlat. Ibland nästan lite töntigt, inte beräknande på något sätt. Det är som vi ibland glömmer allt om Willow Creek och sådant och istället bara vilar i gudsdyrkan och mår bra. Ingen direkt organisation, ibland tar vi pianist ur någon av de som råkar vara där.

Jag inser att mitt intresse för de gamla baptistbekännelserna kanske är ett utslag av den postmoderna kulturen, längtan efter det äkta som är så svårt att hitta idag. Det äkta och autentiska som tycks vara så undanflyende. Tiden när man verkligen trodde rakt igenom allt i 1689 års baptistbekännelse. Eller tiden när Anders Wibergs spred väckelse över Sverige.

Den här sången från Southern View Chapel är en sådan sak som känns autentisk för mig. Inget Hillsong, inga trender, bara en dam som sjunger en vacker sång med ett viktigt budskap. Det som kanske främst gör det autentiskt är att hon på intet sätt försöker vara autentisk, hon bara är som man är och gör som man gör i församlingen. De har sjungit så här länge, och kommer att fortsätta att göra så länge, trender må komma och gå, men de kommer att gilla den här sången länge än.