Till sin ungdoms drömland har han nått

Gustaf Frödings dikt "Skalden Wennerbom" är riktigt bra. Den beskriver något djupt tragiskt på ett sätt som man ändå kan förstå en viss skönhet i. Det är drinkaren Wennebom som för en stund är lycklig i ruset och en harmonisk del av naturen.

"Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

Det finns mycket att kommentera i dikten, men det jag tänker på nu hur Wennerbom mitt i alla misär får känna något av ungdomens glädje, hopp och harmoni. Tiden då allt var oskyldigt, tiden då allt gick att göra.

Jag tänker lite på det inför helgen. Just nu är jag lite samfundsuppgiven efter arbete med remissen och en del församlingstrött efter en mycket arbete med arrangemang och annat. Därför vill jag för en helg gå tillbaka till det oskyldiga, min ungdoms drömland. Bara läsa uppbygglig litteratur. Inte åstadkomma något. Glädjas över bibelordet. På ägna någon timme på Answers in Genesis och glädjas av att det går att läsa första mosebok så enkelt och rättframt. Läsa Scofields referensbibel och förundras över hur bibeltrogen darbyismen är. Läsa något av John MacArthur och undra om han inte är den bästa bibelläraren i vår tid, en samtida Spurgeon. Enkelt och oskyldigt, så som jag tänkte mig att det var som ung och nyfrälst.

"Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova."

(Inser att det här inlägget ber om att bli missförstått, men känner inte för att göra något åt det. Jag vill bara notera att jag är absolutist.)