Inbördes ansvar och omsorg i Schleitheim

Anabaptism är rejält inne i några kretsar. Det finns goda anledningar till det. Många saker finns att lära från denna rörelse som kanske talar till vår tid på ett särskilt sätt. Fokuset på den troende gemenskapen med Jesus i centrum är starkt. På något sätt känns det som det är kristendom för ett senmodernt samhälle.

Jag har en aning om att där man fokuserar mycket på gemenskapen så kommer någon form av regler för uteslutning att växa fram. Vi kan se hur man skriver i Schleitheimbekännelsen från 1527:

"2. Vi har förenats omkring följande som gäller församlingstukt. Uteslutning skall tillämpas på alla dem som, efter att ha överlämnat sig till Herren för att vandra med Honom i allt vad han befaller, de som blivit döpta till att utgöra en kropp i Kristus, och blivit kallade bröder och systrar, men ändå på något sätt slinter och faller i villfarelse och synd och så blivit övervunna utan återvändo. Dessa skall först varnas två gånger privat och tredje gången offentligen bli förmanade inför hela församlingen enligt Kristi befallning (Matt 18). Med detta skall göras i överensstämmelse med Guds Andes ordning innan brödsbrytelsen så att vi alla i en ande och i kärlekens enhet bryter och äter av det ena brödet och dricker från den ena bägaren."

När jag senare läser Anabaptist Networks core convictions undrar jag inte om fröet till uteslutning finns även där:

"5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers."

Vad gör man till exempel av en sak som "mutual accountability"? Finns det en gräns för hur långt det inbördes ansvaret för varandra kan sträcka sig? Vad gör man när någon ändå på "något sätt slinter och faller i villfarelse och synd och så blivit övervunna utan återvändo"? Vad gör man när någon i gruppen kommit i ett läge där den skadar gemenskapen allvarligt? Innebär inbördes ansvar och omsorg att man måste ta till åtgärder när någon glider bort från den gemensamma tron?

Det är med stort intresse jag följer den nya anabaptistiska rörelsen. Kommer det bli en innesak som snart går över när man tröttnat, eller är det verkligen en djupt biblisk väg för kristenheten in i 2000-talet? Något som jag tror är avgörande är frågan om hur man håller fokus på Bibeln och hur man löser frågan om hur man håller gemenskapen trogen till den kristna tron.