Julius Köbner : att inte helt och hållet följa mitt eget tycke

Julius Köbner var med på den andra allmänna baptistkonferensen i Stockholm 1858. En viktig fråga vad den om nattvarden, om man skulle vara döpt innan man skulle få tillträde till nattvarden.

I 1847 års bekännelse som Köbner var med att ta fram kan man läsa:

"Das heilige Abendmahl ist ausschließlich nur für Solche, die durch Gottes bekehrende Gnade sein Eigenthum geworden sind und die heilige Taufe empfangen haben."

"Den Heliga Nattvarden är uteslutande för sådana, som, omvända genom Guds nåd, har blivit hans egendom och fått det Heliga Dopet."

Köbners grundläggande syn i frågan är alltså klar. Först dop, sedan nattvard.

Min erfarenhet från dagens församlingsliv är nog att vi skulle har varit lite jämkande och försökt hittat någon lösning. Rent pragmatiskt hade vi nog satt människors frälsning över en sådan här fråga. Om det underlättat för människor att bli frälsta hade vi kompromissat med bekännelsen. Vi ser många gånger missionsuppdraget som över andra uppdrag och visst är det något sympatiskt i det. Så icke Köbner.

I N.J. Norströms bok "Svenska Baptistsamfundets Historia del 1" kan man läsa vad Köbner säger på konferensen, jag ger ett kort uttdrag:

"Det skulle vara för mig lika förskäckligt att här hava föraktat ett enda av Guds heliga ord, som att hava bortstött ett enda av Guds barn. Låtom oss därför älska Gud först och sedan bröderna. Kan jag först taga nattvarden och sedan dopet, då kan jag upphäva vilken Herrans förordning som helst och kommer sålunda helt och hållet följa mitt eget tycke. Skiljen väl emellan det gudomliga och det mänskliga"

Köbner visar på den risk som finns när man av pragmatiska skäl börjar tumma på församlingens bekännelse och det man tror att Bibeln lär. Till slut är man frigjord från Bibeln och utlämnad år sitt eget subjektiva tyckande.

Samtidigt visar historien på hur stelt regelföljande kan bli rätt illa, som i uteslutningen av Stockholms sjunde baptistförsamling. Att bli lite som fariséer som likt vitkalkade gravar är vita och vackra på utsidan men ruttna på insidan är inte rätt väg. Diskussioner om hur orgel ska spelas, vad pastorn ska ha på sig och hur kyrkkaffet ska vara klingar direkt i mina öron, allt ska vara så värdigt och traditionellt, men man missar så lätt att ta hand om nya som kommer till församlingen.

Bön, bibelstudium och lärljungafostran bör vara en väg fram för att hålla Bibelns ord, samtidigt som man inte fastnar i regler och tradition.

Men, samtidigt oroar det mig, har jag och de andra kompromissat på ett sätt som gör att jag "då kan upphäva vilken Herrans förordning som helst och kommer sålunda helt och hållet följa mitt eget tycke." Jag vill inte tro att det förhåller sig så.