Borekullabekännelsen
Skriven av
F.O. Nilsson till
den första Svenska Baptistförsamlingen. En tysk baptistisk bekännelse låg till grund (
1847 års tyska baptistbekännelse). F.O. Nilsson grundläggande skolning i baptistisk teologi kom från
J.G. Oncken, det är något som syns i denna bekännelse.
Enligt N.J Nordström ”En Kulturbild” 1926. En del korrektur återstår innan bekännelsen är i fullt publicerbart skick.
TROSBEKÄNNELSE.
1 ARTIKELEN. Om Guds ord.
Wi tro, att de Heliga Skrifter af Gamla Testamentet, nemligen de fem Mose Böckerna Josua bok, Domareboken, Ruths bok, de tvenne Samuels böckerna, de tvenne Chrö¬nike böckerna, Esra bok, de tvenne Konungaböckerna, Nehemia bok, Esters bok, Jobs bok, Psalmerna, Salomins Ord-språk, Salomons Predikare, Salomons Höga Visa, Profe¬terna, Esaias, Jeremias, Jeremie Klagovisor, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Micha, Nahum, Habakuk, Zephanja, Haggai, Zacharias och Malachia, — likaså de Heliga Skrifter af Nya Testamentet, nemligen Mathei, Marci, Lukas och Johannes Evangelium, Apostlarnas historia af Lukas, Pauli bref till Romarna, Pauli tvenne bref till Chorintherna, Pauli bref till Galaterna, Ephesierna, Philipperna och Colosserna, Pauli tvenne bref till Thessalonikerna, Pauli tvenne bref till Timotheus, Pauli bref till Titum, Pauli bref till Philemon, Petri tvenne bref, Johannes trenne bref, Brefwet till Ebreerna, Jacobs bref, Judas bref, Johannes Uppenbarelse — verkligen äro ingifna af den Heliga Anda, så att dessa böcker alla tillsammans måste utgöra den Gudomliga uppenbarelsen för mennisko¬slägtet och den enda källan till Guds kännedom såsom den enda regel och rättesnöre för tro och lefnad.
2 ARTIKELEN.
Om Gud.
Wi tro, att blott en lefwande sannfärdig, och ewig Gud är: Fadren, Sonen och den Heliga Anda. Till sin natur och sina egenskaper äro de fullkomliga, ewiga lika och oskiljbara, så att Fadren är sann och ewig Gud, Sonen sann, ewig Gud och den Heliga Anda sann, ewig Gud. Wi tro dock icke på tre gudar utan blott på en ewig, allsmäktig, allwis, allwetande, allestädes närwarande Gud. Till kunskap om denne Gud kan människan komma allenast genom den Heliga Skrifts och den Heliga Andas gudomeliga uppenbarelse.
3 ARTIKELEN.
Om synden.
Wi tro, att Gud skapade den första menniskan efter sin afbild, en upprigtig, helig och oskyldig varelse, i stånd till att förhärliga sin Gud och i förening med Honom lefwa salig. Genom Satans list föll människan i synd, afföll från Gud och förlorade Guds beläte och råkade då till kropp och själ i dödens tillstånd. Då nu alla menniskor hafwa framsprungit ur Adams säd, så hafwa de desslikes blifwit delaktiga af samma fallna och helt fördärfwade natur, så att de, aflade och födde i synd, äro wredens barn, helt oförmögna och owilliga till allt gott, men förmögna och benägna till allt ont.
4 ARTIKELEN.
Om återlösningen.
Wi tro, att Gud icke på annat sätt kunde återlösa menniskan ifrån de förskräckliga följder af sitt fall, än igenom en fullgiltig tillfyllestgörelse och tillfridsställelse af sin Heliga rättfärdighet; fördenskull liar han af ewighet be-stämt sin enfödde Son, Jesum Christum, till syndoffer. Christus lefwande Guds Son, utwald af Gud, infann sig på behörig tid uti syndelig kötts liknelse på jorden, och för-enade uti densamma sin Gudommelighet med den menskliga naturen, med en werkelig menniskosjäl och mennisko¬kropp, som likwäl war och blef fullkomligt ren och obefläckad, så att det aldrig förekom någon synd, hwarken uti Jesu hjerta eller uti hans yttre lefnad. Alltså bewisade han i gärning lydnad, i det han för oss uppfyllde hela den Gudommeliga lagen, och i lidande, i det han öfwerlemnade sin kropp och själ såsom ett offer för oss. Han war en förbannelse för oss, då han bar Guds wrede, wåra synders straff.
Wi tro, att denna ewigt fullgiltiga återlösning af Guds Son, är den enda grund för war salighet, och att utaf densamma tillgift för alla wåra synder och öfwerträdelser, Rättfärdiggörelse, en ewig rättfärdighet, befrielse från död, djewul och helfwete, och det ewiga lifwet skall blifwa vår lott, såsom och att wi derigenom få magt att hata synden, döda henne, och wilja ,att göra det goda. Sedan Christus fulländat återlösningen genom sin död, har han på tredje dagen uppstått ifrån de döda, uppfarit till Himmelen, satt sig på Majestätets högra hand i höjden, och sändt oss sin Heliga Anda, samt giör oss williga att genom tron emot-taga wälsignelsen av denna härliga återlösning. Såsom öfwerste-prest går han för oss till Faderen, är hos oss alla dagar till werldens ända, och skall sluteligen införa oss uti himmelen, hwarest han har beredt oss rum.
5 ARTIKELEN.
Om Utkorelsen till Saligheten.
Wi tro, att det af ewighet har warit det fria, af intet utom sig sjelf lcdsagade wälbehaget, som bestämde Guds föresats att återlösa syndare. Derföre, såsom det före Werl¬dens grundläggning beslöts af den outgrundeliga förbarmande kärleken i Gudommeligheten .att Jehowa, den smorde, genom sitt menniskoblifwande och sin död skulle blifwa frälsare, så blefwo personer av det förlorade menniskoslägtet, åt hwilka den werkliga återlösningen under tidernas lopp skulle blifwa tillegnad, äfwen utwalda af Fadern, deras namn uppskrifna i Himmelen, de sjelfwa öfwerlemnade åt återlösarens händer såsom hans folk, såsom hans hjords får, för hwilka han will låta sitt lif, såsom hans arf, såsom hans dödskamps byte, och såsom hans brud. Pet ewiga lifwet i Christo beskäres åt dessa personer. Tillika förordnades alla medel som skulle bringa dem till tro på Christum, till helighet och sluteligen till ewig salighet. Sådant Guds oföränderliga och ewigt fastställda rådslut, så att de, hwilka det träffade, de utwalda, kunna icke ryckas ur Christi händer; långt mer blifwa de bevarade genom Guds magt i tro och kärlek på Christo, tills de hafwa blifwit medarfwingar af hans härlighet.
6 ARTIKELEN.
Om Nådemedelen och deras ordning.
Wi tro, att Gud har stiftat Nådemedelen, genom hwilka han drager syndare till sig och tillegnar dem den wälfärd, som Christus förwärfwat. Gud har träffat en öfwerwägd bestämd ordning för desamma, hwilken icke, utan öfwerträdelse af Guds wilja, af oss far ändras. Guds ord bör först användas. De som derigenom, under .den Heliga Andas werkningar, blifwa omwända öfwerlemna sig då åt Christi församling genom dopet, och medlemmarne af denna för-samling fire uti densamma Nattwarden, till förkunnande af Christi död och till förtroligaste gemenskap med honom. Helgonens gemenskap finner tillika sitt högsta uttryck i densamma. Dock är bönen själen i dessa nådemedel, och i nådaståndet öfwerhufwud. Den begynner med det första moment till det nya lifwet och upphörer icke.
7 ARTIKELEN.
Om Syndarens omwändelse genom Guds Ord.
Salighetens wäg är, att menniskan genom Guds ord, som är lefwande och kraftigt, blifwer uppwäckt ur sin djupa syndasömn, erkänner hjerteligen sina synder och sin skuld. Uti känsla af sin fara tager hon sin tillflygt till Christum, såsom sin enda Frälsare och saliggörare, och emottager genom tro på honom sina synders eftergift, och det vittneshörd i sitt hjerta, att hon är Guds barn och arfwinge till det ewiga lifwet. Denna, stora. förändring i syndarens hjerta oeh hans kännedom är den Helige Andes uteslutande werk, som efter Guds Nådiga wilja beledsagar ordet med sin Allsmäktiga och kraftiga werkan, derigenom åstadkommer han den köttsligt sinnade syndarens nya födelse, öppnar hans hjerta, upplyser hans själ. och frambringar den lefwande tron på Christum.
8 ARTIKELN.
Om den Heliga Döpelsen.
Wi tro, att den Heliga Döpelsen, som är förordnad af Christus och efter Nya Testamentets bestämda uttalande, skall stå fast i. kyrkan till hans återkomst, deruti består. att den som döpes skall af en dertill förordnad herrans tjenare i Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn neddoppas under vattnet och åter ur detsamma upplyftas. Endast på detta sätt blifwer den Gudommeliga befallningen uppfylld, och den djupa ursprungliga betydelsen av denna Christi ordning bibehållen. Äfwen så hafwa personerna noga blifwit betecknade i den Heliga Skrift, som skola underkasta sig denna anordning och med tacksamma hjertan antaga detta Nådemedel, nemligen blott sådana menniskor, lika mycket hwilket folk de tillhöra, som förut genom Ewangelium och Guds fria nåd hafwa blifwit omvända ifrån sina synder till Christum, och tro på honom af allt hjerta såsom deras Återlösare. Döpelsen är förstlings frukten af tro och kärlek till Christum, inträdet till tro och lydnad emot Herran och hans församling. Den är den högtideliga förklaring, syndarens bekännelse, som har erkänt syndens förskräckelse och hela sitt wäsendes fördömelse: att han sätter allt sitt hopp allenast på Jesu Christi, sin frälsares, död och uppståndelse och tror på honom såsom återlösare ifrån förbannelsen och syndens lön, att han öfwerlemnar sig med kropp och själ åt Christus, och antager honom såsom sin rättfärdighet och styrka, att han dödar sin gamla menniska och önskar att wandra med Christo i ett nytt lif.
Men döpelsen är äfwen Guds högtideliga förkunnande och försäkran till den trogne, som blifwit döpt, att han har blifwit nedsänkt i Christo Jesu, och alltså dött, blifwit beegrafwen och uppstånden med honom; att hans synder äro aftwagna, och att han är ett kjärt Guds barn, till hwilket Faderen hafwer wälbehag. Döpelsen skall framkalla uti den döpte ett bestämt och kraftigt medvetande om hans frälsning och salighet, och sådant will Gud tillwägabringa genom en besegling med den Heliga Anda, likwäl blott då, om han förut genom denna Anda har werkat den sanna tron på Guds Son, på hans döds kraft och på hans uppståndelse.
Döpelsen har det egendomliga, att den blott en gång skall werkställas, då deremot de andra nådemedlen under hela en Christens lefnad blifwa upprepade oeh förnyade, der-före är det i synnerhet nödigt att denna handling sker rätt.
9 ARTIKELEN.
Om den Heliga Nattwarden.
Denna af Herran åt församlingen förlänade nådefullo stiftelse, hwilken wi betrakta såsom ett oskattbart Nådemedel, som ofta bör anwändas, består deruti, att brödet, brutit af den dertill i församlingen förordnade, under afkunnandet af instiftelseorden, och efter högtidelig bön, skall anammas af församlingens medlemmar, och likaledes äfwen winet ur kalken.
De återlösta af Herran skola genom denna måltid, efter den gifna heliga och saliga befallning åt dem, förkunna hans död till dess han kommer, såsom den enda grund för deras lif och wälfärd. Genom detta förkunnande blifwer Guds Sons åminnelse lefwande uti deras hjertan, han wisar sig ånyo för själen uti sin blodiga skönhet.
Wi tro, att Christus uti dessa heliga tecken gifwer på ett andligt sätt åt de rättrogna sin Lekamen och Blod till att äta och dricka. Christi Lekamens och blods gemenskap uti åtnjutandet af den Heliga Nattwarden skall wara en gudommelig underpant för den rättrogne, hwarigenom medwetandet af hans andel i Christo och i hans offer ökas och stärkes, och hwarigenom syndernas förlåtelse alltid åter blir den rättrogne förnyad och förwissad.
Den Heliga Nattwarden är uteslutande för sådana, som, omwända genom Guds nåd, hafwa blifwit hans egendom och undfått den Heliga Döpelsen.
10 ARTIKELEN.
Om Herrans Församling.
Genom döpelsen blifwa wi upptagna uti Christi Församling på jorden, och Herren har förordnat den till ett Nådemedel för oss. Öfwerensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars befallning, likasom med den Apostoliska tidens exempel, och för att kunna bringa alla Nya Testamentets anordningar i utöfning, är det hwarje till Gud omwänd troendes pligt, att icke stå der allena för sig sjelf utan att förena sig med andra herrans Lärjungar, såsom lemmar af en lekamen och såsom ett Gudshusets lefwande stenar för att uppbygga sig inbördes, att trösta och fortbringa på salighetens wäg, för att framhärda i Apostlarnas lära, i gemenskap, i bröds brytande, i bön. En sådan förening af Christi Lärjungar, ordnad efter Guds ord, är en Christlig Församling. Nya Testamentet förblifwer församlingens oföränderliga regel och rättesnöre.
Embeten uti Församlingen.
Blott Herren Jesus Christus sjelf är densammas öfwerhufwud; synbara öfwerhufwuden på jorden känner den icke. Församlingen utwäljer utaf medlemmarnas antal sina Äldste, Lärare och Tjenare, hwilka genom ordination beklädas med detta embete.
Med ordination mena wi det bruk, hwilket den Heliga Skrift lärer ass, att personer af församlingen, till tjenst utwalda af deras eller en annan församlings äldste, avskiljas med händers påläggande och genom bön till detta kall.
Med afseende på lefnadswandelen blifwa de, såsom hwarje Församlingens medlem, underkastade kyrkotuckten, dock med iakttagelse af 1. Tim. ,5, 19.
äldsta, och Lärare.
Någon rangordning emellan de Äldste och Lärare är-känna vi icke, utan hålla före, att den Heliga Skrifts benämningar: Biskop, Presbyter o. s. w. icke beteckna några rangsteg.
Lärdom och kunskaper hålla wi för önskvärda för detta embete, dock icke oumbärliga, mena framförallt böra de betingelser finnas, som nämnas i Job. 21, 1.5-17 och der egenskaper och den skicklighet, som i Pauli bref fordras.
De äldsta före Presidium uti församlingens sammanträden, hwilkas ledning de öfwertaga; de äro dermed beordrade att bringa församlingens beslut i utöfning. Dess-utom äro de förpligtade till en trogen och specie' själawård.
Lärarne äro berättigade och förpligtade att predika uti församlingen.
I hänseende till den Evangeliska renheten af deras föredrag, stå de under hela Församlingens uppsigt, som, i den händelsen en predikant aflägsnar sig från Evangeliska läran, såsom den blifwit uppfattad uti denna trosbekännelse, och framhärdar, oaktat all förmaning, wid sin afwikelse, kan skilja dem ifrån deras embete.
Den heliga döpelsen och den heliga Nattwarden förvaltas såwäl af de Äldste såsom ock af Lärarne.
Embetet för en Äldste och det för en Lärare hafwa ofta blifwit förenade på en person.
Det förlikar sig ganska wäl med hans embete, att en äldste eller Lärare öfwar ett werldsligt kall, dock är det under wissa förhållanden önskwärdt, att han uppoffrar sig uteslutande åt sitt andeliga embete. I denna händelsen församlingen önskar detta, är den, enligt Guds befallning, förpligtad att gifwa honom ett anständigt underhåll, efter sin förmögenhet.
Tjenarne.
Diaconerne eller Tjenarne måste äga de i Skriften antydde egenskaper. De understödja de Äldste och Lärarne uti deras embeten, och äro dem behjelpelige, i synnerhet uti församlingens werldsliga angelägenheter.
Medlemmarnas Pligter.
Församlingsmedlemmarnes pligter bestå uti en ömsesidig hjertelig kärlek, uti ett lifligt, werksamt deltagande såväl till andeliga wälfärden, såsom ock i allt lekamligt godt och uti ett samwetsgrant begagnande af Nådemedelen och föreskrifternas efterföljd, som Herren, såsom Församlingens hufwud, sjelf gifwit hafwer. I synnerhet är det hwarje medlems pligt att infinna sig wid den Heliga Nattwardens firande regelmässigt och bewista de af församlingen bestämda sammankomster på söndagen såväl som på en veckodag.
Blott genom den högsta nödwändighet eller för påkommande sjukdoms skull får en församlingens medlem afhålla sig från den heliga Nattwardsfästen och gudstjenstens besök.
Röstning.
På församlingens anförda möten skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafwa alla medlemmarna lika röster, och afgörandet sker genom de härwid anförda rösternas pluralitet. Ett sådant afgörande har sig då det mindre antalet att willigt underkasta, då frihet och ordning i Guds hus blott på detta sätt kan bibehållas.
Intagning.
En ny medlems intagande kan endast efter föregående bekantskap om hans själstillstånd och efter personlig aflagd bekännelse genom röstning ske. Wid en sådan omröstning är det på det högsta önskanswärdt, att enhällighet af rösterna finner rum.
Kyrkotukt.
Christi förordning i Matth. 18 Capitel från 15 till och med 17 wersen skall hwarje medlem utan undantag strängt följa. Det är hwarje medlems pligt att emottaga en för-maning i kärlek, utan att låta något det ringaste deraf komma till den tredjes kunskap. En broder eller syster af medlemmarna bör efter uteslutandet ur församlingen icke behandlas eller betracktas såsom Guds folk.
Uteslutning.
Församlingen är enligt dess stiftares regel berättigad och förpligtad att genom ordentlig omröstning utesluta sådana medlemmar, hwars lefnadswandel motsäger deras bekännelse, som öfwerträda något af Guds bud och sig genom de på dem ricktade förmaningar icke Wilja föra sig till hjertelig, öppen ådagalagd ånger och till föresats af upprigtig bättring och som alltså framhärda i synden. Äfwen böra de beröfwas medlemmarnas rättigheter. Medlemmar, som göra sig skyldiga till swår offentelig åstadkommen förargelse eller förnyade synder, och hwars blotta ord icke förtjenar någon tro, blifwa utan afseende på försäkran om bättring på samma sätt uteslutna.
En uteslutens återupptagande sker, såsom med hwarje annans upptagande, efter säker pröfning och aflagd syndabekännelse inför församlingen, genom omröstning.
11 ARTIKELEN.
Om Helgelsen.
Wi tro, att ingen menniska kan se Herran utan helgelse. Den är en följd af syndarens rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesum Christum och står med densamma i oåtskiljelig förbindelse. Den består deruti, att, sedan syndens herrawälde i den pånyttföddas hjerta är afskaffadt, han nu, genom den Heliga Andas oafbrutna inflytelse, anwänder all flit att döda synden, som ännu alltid widlåder honom, att uppfylla sin Guds lag, och frambringa sin själ och kropp till ett lefwande och Gud wälbehageligt offer, genom hwilket Gud blir förhärligad. Men wid detta sträfwande kan han ännu af mycken swaghet och synd blifwa öfwerraskad, som han aldrig skall undskyla, utan desto djupare ångra, emedan han derigenom förtörnat sin nådige Gud och stört sin frid med honom. Han skall i sådant fall icke finna någon ro, tills han erhållit ny förlåtelse, och skall för framtiden wandra så mycket försigtigare.
En helig barnslig kärlek till Gud och hans bud är det wäsenteliga i helgelsen, och genom denna kärlek, som allstrad i hjertat underhålles och näres af den Helige Ande, omskapas menniskan småningom till Guds beläte. Wi anse, att helgelsen skall utbreda sig genom hela wart lif, och att wi äfwen wid den heligaste wandel alltid behöva Guds genom Christi blod gifna nåd.
12 ARTIKELEN.
Om Guds Lag. Öfwerhufwud om Lagen.
Wi tro, att fastän wi lefwa under det nya förbundets nådes hushållning, likwäl den Gudommeliga lagen, såsom den gafs redan i Paradiset, yttermera på Sinai förklarades, och af Herran Jesus på det härligaste blef förklarad, icke är satt utan kraft och verkan, utan hädanefter som tillföret har sin nytta och rätta anwändande. Men den samma är trefalldig:
a) Den skall lägga ett bet och bettsel i munnen på menniskornas wilda och obändiga böjelser och upehålla Guds helighet och rättfärdighet på jorden.
b) Den skall gifwa kännedom om synden och blifwa en tucktomästare till Christum, i det den uti sin helighet och rättfärdighet, i sitt stora omfång och i sin andeliga innebörd wisar den syndiga menniskan omöjeligheten att hålla den, och derutaf uppwäcker behof af nåd och förlåtelse.
e) Den skall wara ett ljus för den pånyttfödda, när han har sådan lust till Guds lag efter den inwertes menniskan, att han icke förfelar om den rätta wägen, icke faller på sjelfwald rättfärdighet, och alltid behåller det heliga mål för ögonen, till hwilket han är bestämd, att blifwa helt och hållet förnyad till Guds beläte, detta allt för sitt kötts swaghets skull, som alltid ännu widlåder honom på jorden.
Hwad den ceremoniela delen af lagen beträffar, så tro wi, att den samma till alla delar är uppfylld af Christus, och då uti honom wäsendet är uppenbarat för skuggan, så är denna satt å sido, och uti Jesu offer, med tron uppfattadt, ligger fullkomnandet af denna del af lagen. Men hwad den sedelärande, Moraliska delen af Iagen beträffar, som är framstäld uti de tio budorden, så tro wi, att deruti är uttryckt Guds wäsen och wilja för alla tider, och att himmel och jord förgås, förrän en prick af lagen förfaller.
Om Sabbaten förnämligast.
Alla Guds bud ibland de tio äro alltså af lika wärde och helighet, och wi tro det uttryckligen af fjerde budet rörande Sabbaten. Wi anse oss förpligtade, efter dess innehåll, att arbeta i sex dagar med oafbruten flit och stor samwetsgrannhet uti wåra borgerliga kalls angelägenheter, att använda wåra kropps och själs krafter till werldens nytta. Men icke dess mindre förpligtar oss budet att helga en av de sju weckans dagar helt och hållet åt Herran och att på densamma hwila ifrån arbete; det bjuder att owillkorligen underlåta hwarje sysselsättning, som har afseende på wårts bröds samling (timliga) såsom ock hwarje annat werldsligt arbete, som icke är nödvändigt, eller af kärlek fordras efter Christi exempel. Herrans dag skall efter den första Christna kyrkans exempel firas såsom de Christnas Sabbat, till befordran af Guds kännedom och sann Gudsfruktan, till hjertelig förbindelse med Christi lemmar, såsom till arbete för Guds rike. Derföre anse wi, att hwar ock en på denna dag bör flitigt läsa den Heliga Skrift, att barnen då böra underwisas, och att man bör regelmässigt besöka Gudstjensten. Wi akta denna dag såsom en kostelig gåfwa af Gud och för en Christen församlings bestånd helt och hållet nödwändig.
13 ARTIKELEN.
Om äktenskap.
Wi tro, att äktenskapet är stiftat af Gud till ömsesidig hjelp emellan man och qvinna, till menniskoslägtets förökelse och till otuckts förmenande, såsom ock att mannen blott får taga en qwinna till hustru, och qwinnan blott en man till äkta make under det båda ännu äro wid lif. Wi hålla före, att Christna böra inträda i äktenskap i Herranom blott med troende. Såsom en gudommelig och borgerlig anordning bör äktenskapet hafwa bekräftelse af båda: Den sednare rättar sig efter landets lagar, den förra sker genom Guds ord och bönen uti Herrans församling. Wi anse äktenskapsskillnad, om den sker af anledningar, som icke öfwerensstämma med Guds ord, för otillbörlig, äfwensom att sådana skilda åter ingå i äktenskap. Men händer, att äktenskapsbrott och öfwergifning af illwilja inträffa, då må skillnad äga rum, och den oskyldige kan åter inträda i äktenskap. Wid äktenskaps-skillnad måste såsom vid giftermål den borgerliga lagens bestämningar upprätthållas.
14 ARTIKELEN.
Om den borgerliga öfwerheten.
Wi tro, att öfwerheten är förordnad af Gud, och att han är beklädd med magt till de anständigas skydd och till missdådares bestraffning. Wi anse oss förpligtade att bewisa en owillkorlig lydnad för alla dess förordningar, om dessa icke inskränka den fria utöfwningen af wår Christeliga trosbekännelse, och genom ett stilla och lugnt lefwerne i all Gudsfrucktan lätta för den dess tunga arbetsbörda. Äfwen anse wi oss pligtiga efter Guds befallning att bedja för öfwerheten, att den efter Guds wilja och hans nådiga skydd så måga handhafwa sin anförtrodda magt, att frid och rättwisa derigenom widmagt hålles.
Derföre anse wi, att edens missbruk är en Christen för-bjudet, men att eden — nemligen det wördnadsfulla, högtideliga wår Guds anropan såsom wittne af sanningen — Lagligen affordrad och afgifwen, blott är en bön af en owanlig form.
Wi tro, att öfwerheten, hwilken äfwen under Nya Testamentet icke bär swärdet förgäfwes, har rättighet och skyldighet att straffa med döden, äfwen att bruka swärdet emot landets fiender till sina anförtrodda undersåtars skydd, och wi anse oss derföre pligtige, om wi blifwa uppfordrade af öfwerheten, att göra krigstjenst. Icke destomindre kunna wi äfwen uppricktigt förena oss med sådana, som i hänseende till eden och krigstjensten icke dela wår öfwertygelse.
Wi se oss genom wår troslära icke hindrade att bekläda ett Öfwerhetsembete.
15 ARTIKELEN.
Om Herrans återkomst, de dödas uppståndelse och den
yttersta Dommen.
Wi tro på Herrans Jesu Christi återkomst i magt och härlighet. Wi anse hans uppenbarelses dag för återlösningsverkets krona, ty på den samma skola alla werldens ögon skåda hans sanning och underbara härlighet; de skola se den krönte ärones Konung, och med honom hans brud Församlingen; ty de afsomnade i Christo skola kroppsligen uppstå uti oförgänglig härlighet, de skola se honom såsom han är, tillika wara med honom och regera med honom.
Wi tro äfwen på de ogudaktigas uppståndelse och på werldsransakningen, då alla människor måste uppenbaras för Christi domstol, att undfå efter deras handlingssätt under lifstiden. 1)å skall Guds Son gifwa åt en och hwar, som i tro tjent och efterföljt honom, ewig salighet, äfwen så skall han fälla öfwer alla ogudaktiga den ewiga fördömelsens dom. Wi tro fast på den Heliga Skrifts bestämda och klara förkunnande, hwilken avmålar menniskans salighet och osalighet efter detta lifwet såsom oföränderligt, och tro, att båda tillstånden äro ewiga, alltså att ingen öfwergång ifrån det ena tillståndet till det andra äger rum, och att ingen frälsning efter döden är möjlig.
Wi påminna oss war Herras Jesu Christi ord: Si jag kommer snart! och med Andan och bruden, såsom hwars wäsentliga lem wi betrakta oss, ropa wi amen. Ja, kom, Herre Jesus!
