Kärnvärden för nätverket anabaptist

På Barnabasbloggen kan man nu läsa om kärnvärderingar för nätverket anabaptist. Jag tycker det här är riktigt intressant att följa. Det utmanar mig i mina tankar om församlingen och församlingens uppgift. Vi får se vad det kan leda till.

För mig står det klart att baptiströrelsen i allmänhet, och europeisk baptiströrelse i synnerhet, har djupa rötter i den anabaptistiska rörelsen. Därför gör vi gott i att lära oss av detta arv, och se vad som är bibliskt och rätt att tillämpa i den kultur vi verkar i.

Sabine Dramm: Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought

I bland framställd Dietrich Bonhoeffer som en kristen superhjälte, en förebild i allt för alla.

Sabine Dramm tar uti med detta i boken "Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought". Här framställs Bonhoeffer som en teolog av kött av blod med styrkor och svagheter. En man som är en del av sin tid och skriver i sin tids teologiska kontext.

Det är en sympatisk bild av Bonhoeffer hon ger. Men, samtidigt inte en superkristen som ska sättas på piedestal och som inte får ifrågasättas i något. Jag tror att det fortfarande finns en hel del gott att lära av Bonhoeffer, men bara om vi läser honom som en av flera kristna förebilder och en flera teologer.

Ibland diskuteras huruvida Dietrich Bonhoeffer var evanglikal eller inte. Sabine Dramms bok övertygar mig att Bonhoeffer kan vara god och nyttig läsning i en evangelikal församling, men någon tydligt evangelikal teolog var han inte själv.

Kanske styrkan i den här boken är att den sätter Bonhoeffers teologiska tänkande i den kontext han verkade i och att fokus ligger på teologi, inte på hjältemodiga handlingar.

Böner och blad - Gemensam Framtid läser Bibeln och ber

Tycker att andaktshäftet "Böner och blad" är ett riktigt intressant initiativ av det nya samfundet.

"I häftet Böner och Blad återges för varje vecka, från 19 februari till 22 april, ett uppslag med ett bibelord, en reflektion, förslag på en andlig övning, samtalsfrågor, gudstjänstinslag och en skriven bön. Det blir 12 sådana veckouppslag i häftet samt en introduktion om fasta och hur man kan använda materialet.

På hemsidan finns reflektionen i mer utförlig form samt förslag på daglig bibelläsning. Eftersom bibelorden följer kyrkoåret, kan man redan nu se vilka teman som kommer att tas upp. Bibelreflektionerna är skrivna av personer inom Gemensam Framtid och våra systerkyrkor i världen. Häftet kan användas både av enskilda, hemgrupper och församlingar."

Det ska blir intressant att ta del av materialet. Kanske kan det vara riktigt bra i församlingsarbetet.

Personligen så fortsätter andaktshäftet "Table Talk" att vara basen för min dagliga andakt även under fastetiden. Men, kanske kan "Böner och blad" bli ett bra komplement, särskilt om vi gör det tillsammans i församlingen.

Som alltid när det gäller Gemensam Framtid undrar man vart det ska ta vägen, men jag känner ett ansvar inför församlingen att göra det bästa av situationen.

Det trötta etablissemangets teolog

Sista tiden har jag tänkt en del på Dietrich Bonhoeffer. Sakta kommer insikten att mycket av det som en gång var radikalt och spännande inte längre är radikalt och spännande. Det har blivit det trötta etablissemangets teologi.

När etablissemanget i missionsförbundet vill vara radikala, då låter det ofta som ett trött eko av Dietrich Bonhoeffer. Lite som mellanmjölk. I mina öron känns det inte längre så nytt, vi har talat om de här sakerna länge i samfundet och jag vet inte om vi ser så mycket frukt.

Nu hindrar det inte att det går att lära en del av Bonhoeffer. Min poäng är bara att det inte känns fräscht och radikalt längre när det blivit lite av det trötta etablissemangets teologi.

Vad är det då som känns radikalt idag?

1. Shane Claiborne är på något sätt radikal idag, även om han predikat på en kyrkokonferens för missionskyrkan och på något sätt börjar bli etablissemang.

2. Personligen hittar jag något radikalt hos R.C. Sproul som envist om och om igen talar om Guds helighet i en tid då vi vill något annat. Hans sätt att hålla fast vid Westminsterbekännelsen gör att han nog aldrig kan bli etablissemang i Sverige.

3. Ofta kommer hans namn upp, som något radikalt jag bara måste lyssna till. Det är Paul Washer. Av någon anledning är han påtagligt populär i en yngre generation. Hans budskap är sannerligen radikalt i vår tid och i våra sammanhang. I mycket sprids han via youtubeklipp, några finns med svensk text här.

Appar till Android - mina favoriter

Det här är de appar (småprogram) jag använder mest på min Android mobiltelefon:

1. Kitchen timer - för att ta tid vid lagning av mat och te.

2. Evernote - för att ta anteckningar i text, tal och bild. Mycket för att flytta foton från telefonen till dator. Har upptäckt att ljudanteckningar ofta är ett snabbt sätt att dokumentera tankar och uppslag, särskilt när jag är i rörelse. Jag använder den också som ett bibliotek för pdf filer. Synkar alla mina maskiner mot molnet.

3. Logos - För att slå upp saker i mitt teologiska referensbibliotek och för att läsa böcker i mitt logosbibliotek. Helt underbart att kunna slå upp det mesta var jag än är. Märker jag investerar mer i digital litteratur än i pappersböcker nu för tiden.

4. Eniro - för att kolla telefonnummer och adresser.

5. Olive Tree Bible Reader- läsning av Bibel och bibellitteratur. Logos är mer som ett bibliotek av böcker. Olive Tree är mer som en studiebibel med extra mycket material. Jag rekommenderar båda.

6. Retro Camera - ger bilder en gammaldags touch. Gör mobilkameran roligare och får mig att känns mig konstnärlig.

7. Remember the Milk - bra att komma åt att göra listan på mobilen också, även om jag mest använder webbversionen. Mitt liv är uppbyggt kring Remember the Milk. Synkar alla maskiner. Alla som engagerar sig mycket i församlingsarbete borde ha Remember the Milk.

8. Dropbox - ett underbart sätt att lagra bilder och dokument. Lagrar nästan inget lokalt längre. Molnet är framtiden. Jag undrar om vi inte skulle skaffa oss en gemensam dropbox om vi gör ett större skriftprojekt i kyrkan igen.

9. Youtube - Ett måste. Noterar dock att jag tillhör som trivs bäst med text, en utrotningshotad grupp i vår alltmer bildbaserade kultur. Mest för att visa något när jag är bland tonåringar.

Den sista konferensen inom Svenska baptistsamfundet

Läser en artikel i Dagen "Den sista predikan handlade om hopp". Svenska baptistsamfundet går i graven.

Det väcker tankar om vår historia och om vår framtid. Hur ska det gå?

Själv har jag det senaste två åren funderat mycket på hur man kan låta det baptistiska arvet, med des teologiska innehåll, vara till nytta både lokalt och på riksnivå. Hur kan baptister bidra till Sveriges kristenhet?

Nog ser jag att den baptistiska identiteten ibland är svag, även inom baptistförsamlingar inom baptistsamfundet. På ett sätt känns det intressant att Svenska baptistsamfundet nu inte längre definierar baptiströrelse i Sverige, utan att det blir naturligare att låta den baptistiska identiteten flöda från levande baptistgemenskaper i europa och världen.

Här är några tankar:

1. Vad händer när inte längre Teologiska högskolan inte längre är vår baptistiska seminarium, utan att det naturliga att hämta baptistisk teologi från Internationella Baptistseminariet i Prag? I Prag producerar man idag mycket intressant teologi på internationell nivå. Man talar öppet om baptistisk identitet och skäms inte för det. När baptistsamfundet beskriver sin identitet blir det "Varför inte i Svenska Baptistsamfundet? - En omvänd ordlista från A-Ö", mest om vad vi inte är och inte så spännande. När IBTS beskriver vår identitet som europeiska baptister blir det "A Dictionary of European Baptist Life and Thought", ett helt underbart lexikon om baptistisk teologi och identitet.

2. Vad händer när teologiska uttalanden från Europeiska Baptistfederationen i samfundsfrågor blir den baptistiska rösten som stöttar församlingen snarare än samfundsexpeditionen i Stockholm? När vi behövde ett underlag för att att diskutera äktenskapsfrågan i församlingen var det från EBF vi fick ett underlag som kunde nyansera samtalet på ett underbart sätt. Bredden och samtalet inom EBF kan komma att bli en viktig resurs för svenska församlingar som vill inspireras av baptiströrelsen.

3. Vad händer när vi inser att Evangeliska Frikyrkan på många sätt blivit det kanske viktigaste samfundet som har baptistisk identitet i Sverige? Att vi kan hämta inspiration från en församlingsrörelse som inte skäms för att tala om att vara baptistisk och där troendedopet fortfarande är något man våga stå för i många församlingar. Sverige står inte utan baptistiskt samfund, även om baptistsamfundet försvinner. Vi använder en del material från EFK redan idag, jag tror att det kommer att bli mer av det.

Så jag tror att ett trött baptistsamfund lämnar plats för piggare institutioner med baptistisk identitet kan var något mycket gott i längden, även om det känns svårt nu. Jag anar att den internationella baptiströrelsen kommer att vara mycket viktig i svensk kristenhet de kommande åren, det finns så mycket att bidra med, så mycket som både är bibliskt och ligger rätt i tiden. Jag ser hur det börjar röra sig sig bland ungdomen.

Så jag känner att det är hejdå baptistsamfundet, det var gott så länge vi kände varandra. Men det är också hej internationell baptiströrelse, välkommen att betyda mer för oss, vi har varit lite njugga ibland, men nu är vi öppna och vill vi ha mycket mer.

Alltings återställelse hos Dietrich Bonhoeffer

Läser vidare i Samine Dramms bok "Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought".

Enligt Sabine Dramm så var läran om apokatastasis en del Dietrich Bonhoeffers tänkande. Kanske naturligt för någon som inspireras mycket av Karl Barth. Det handlar om alltings återställellse, apokatastasis ton panton. Kyrkfadern Origenes var en tidig förespråkare. Det handlar i grunden om att alla till slut kommer till himlen. Kyrkan har genom århundraden sett det som en villolära.

Bonhoeffer vill göra skillnad mellan apokatastasis som hopp och apokatastasis som lära. Att man kan tala om hoppet om alltings återställelse, men inte som en teoligisk sanning att det är så. Det är också så det har predikats i min församling, som ett hopp, att man inte kan vara säker. Att det finns bibelverser som visar på allvaret om man inte vänder om till Jesus, men att vi har hoppet om alltings återställelse.

Jag tror att en så sofistikerad lära lätt kan få en annan nyans när den kommer ner i kyrkbänken och talats en del om vid kyrkkaffet. Vi är inte alla Barth och Bonhoeffer. Jag har själv varit med när en ledare i dels ifrågasatt varför vi alls ska ha alphakursen (alla kommer ju ändå till himlen), och dels när ledaren frågat ungdomar som berättar om Jesus för jämnåriga kamrater varför de evangeliserar när ändå alla kommer till himlen.

Nu kan väl alla läror vantolkas, men apokatastasis känns särskilt allvarlig då den lätt kan döda viljan att berätta om Jesus och frälsning genom tro på Jesus. Det blir lätt en slags hyper-universalism som dämpar viljan att evangelisera.

Jag tror faktiskt att mjuka och lite sofistikerade varianter av läran om alltings återställese som ett hopp, är betydligt mer utbredda bland pastorer och ledare än vi ofta tror.

Det här är en allvarligare fråga än vad vi kanske ofta tänker. Om jag har rätt i att även en mjuk lära om hoppet om alltings återställse även denna dämpar evangelism, så kan det förklara en del i Sveriges kristenhet.

Själv så dras jag mer och mer till baptiströrelsens pionjärer. Där tron var klar och tydlig. Evangelium till räddning från evig pina. Det är där jag tror att biblisk kristendom mår bra och väckelsen kommer. Det är en på ett sätt lite brutal kristendom, en korsets dårskap. Men det är där jag tror växten och livskraften finns.

Martin Heiddeger

Så sitter man där i gudstjänsten, tankarna vandrar iväg under en av sångerna. Plötsligt isar det till i kroppen. Martin Heidegger. Några av helgens tankar faller på plats, slutsatsen är skrämmande. När postmodernismens lekfulla ifrågasättande sakta avslöjas som fruktlöst, vad kommer det att ersättas med? Martin Heidegger. Oftare och oftare ser jag att nya tankar som är främmande för mig får större betydelse i filosofi och teologi. Martin Heidegger. I en värld som där vi alla är sammankopplade och kulturer möter varandra hela tiden, vad är det som vill göra för att hålla ihop? Martin Heidegger. Ny sätt att tolka texter, nya sätt att hitta det autentiska. Martin Heidegger.

Jag är fortfarande kall nu när jag sitter hemma vid datorn. Under helgen har jag följt videor där musikgruppen Laibach gör sitt bästa för att visa hur vår tids masskultur har mer eller mindre fascistiska estetiska uttryck och att sångtexter som kan tyckas oskyldiga kan ha element som tycks vara från en annan tid. En del saker i masskultur som slår an hos oss kan i grunden vara rätt otäckt.

Det börjar ofta hos filosofer och teologer, sedan sipprar det ned och blir massornas ideologi. Det är därför det oroar mig att filosofin alltmer lämnar Bertrand Russells grund och mer och mer inspireras av Martin Heidegger. Jag ser att teologer mer och mer söker sig till Heidegger.

Är Heidegger ideologen för tiden efter det postmoderna? Mer och mer börjar jag ana att det är så. Det känns inte helt bra. Jag anar nämligen att Heideggers politiska ställningstaganden var en naturlig del av hans filosofi, en del av en helhet. Jag tror att nya vindar kan komma att blåsa, att sådant som jag håller kärt kommer att få svåra tider.

Heideggers tal när han blivit den första nationalsocialistiska rektorn vid Universitetet i Freiburg 1933 ger mig riktigt dåliga vibbar. Kanske för att jag förstår det alltför väl. Det drar i en. Jag vet att Karin Boye kunde känna samma dragning och att det plågade henne enormt.

Jag hoppas jag har fel. Men, när jag talar med ungdomar märker jag att det är något som rör sig. På ett sätt nya värderingar, men samtidigt värderingar som jag känner igen alltför väl från en annan tid.

Karl Popper var rätt tydlig i vad han tyckte om Martin Heidegger (sammanhanget finns här):

"I appeal to the philosophers of all countries to unite and never again mention Heidegger or talk to another philosopher who defends Heidegger. This man was a devil. I mean, he behaved like a devil to his beloved teacher, and he has a devilish influence on Germany."

Min själ fryser. I morgon är det nog bättre. Men, jag inser att jag har ett visst ansvar för att en dag konfrontera Heidegger, åtminstone på det lokala planet. Det skulle nog göra Anders Wedberg glad om han levt.

Viktigast av allt är att trösten och tryggheten finns i Jesus.

Auktoritär estetik

Vaknat tidigt efter en natt med dålig sömn, det är några tankar som inte lämnar mig. Får se om jag kan skriva av mig nu.

Queen har gjort en vacker och intressant sång. Kanske handlar det om en vision om en värld i fred och enhet. Sympatiskt framfört med Freddy Mercury som sångare.



När sedan Laibach gör samma sång så tycks budskapet bli ett annat. Ett annat arrangemang och sång på tyska ger ett annat intryck. Lägg sedan till videon som hjälper oss att tolka det sjungna.



Kanske är poängen att det finns en hel del amerikanska predikanter som jag har svårt att ta till mig. Mycket för att de har ett estetiskt uttryck som inte går hem hos mig. Jag har rätt svårt för auktoritär estetik. Det kan få mig att helt missa budskapet.

Om auktoriteten i undervisning bygger på att predikanten säger saker kraftfullt och aggressivt, med vacker retorik som knyter an till det låga inom oss, då är inte jag med.

Nu gillar jag en pastor som John MacArthur, som är rätt så tydlig. Men, skillnaden är att han hela tiden låter Bibeln vara auktoritet och lägger ut texten. Med öppna Biblar förväntas vi följa med och se om det han säger stämmerm genom att själva läsa Bibelordet. Därför tror jag att det är viktigt med textutläggande predikan där ett tydligt budskap växer ur själva bibeltexten och där vi uppmuntras att själva pröva budskapet mot Bibeln.

Det här är också en orsak till att jag gillar mycket av det lågmälda i Svenska Baptistsamfundet och att jag har lite svårt för en del saker i den karismatiska rörelsen.

Som ung såg jag tillsammans med bekanta Leni Riefenstahls film "Triumph dess Willens". För alltid har den filmen gjort mig allergisk mot fascistisk estetik. Visst drar det med sig människor och visst kan det vara maffigt, men det fungerar inte för mig, hur teologisk förklaring man än ger det. Särskilt är det allt med flaggor och processioner som inte funkar för mig.

Klippet nedan börjar bra på många sätt, vackra bilder och en fin berättelse om en talare som är på väg till det väntande folket. Folkets förväntningar visas tydligt, och visst är det härligt att människor får känna en sådan glädje och förväntan. Flaggorna är på plats, processionen är vacker, det är något visst med sådant. En ren och genuin glädje. Det är när talaren kliver ur flygplanet som man förstår att det kanske finns ett allvarligt problem, särskilt för oss som känner hur historien slutade.



Så jag gillar den lilla sammanslutningen av troende. Där någon, eller några, särskilt blivit kallade av Gud att predika Guds ord, men där alla är präster för varandra. Där kärleken till varandra, en nöd för att vinna världen till räddning och en djup respekt för bibelordet är det centrala. Inte processioner och utanverk. Inte kändispastorer och vackra formuleringar. Där man litar till kraften i Guds ord och den Helige Andes verkan i människors hjärtan. Där man inte använder manipulativa tekniker för att dra in människor i verksamheten. Det är så jag trivs.

Estetikens betydelse

Har varit på ett bibelstudium som fick mig att reflektera över hur någon rätt så auktoritärt säger att Bibeln är jätteviktig, men samtidigt inte refererar bibelverser under bibelstudiet. Allt ser så bra ut, men är det verkligen så bra? Tycker man egentligen Bibeln är så viktig om man tycker det är naturligt att hålla ett bibelstudium om Bibeln utan Bibeln?

Jag inser att jag mer och mer tror på textutläggande predikan och textutläggande bibelstudium. Mindre och mindre tror jag på tuffa attityder och vackra ord. Det är Guds ord jag hungrar efter, inte människors tankar.

Så nu är det natt och jag surfar runt en del på youtube. Sångerna nedan visar hur samma sånger genom olika estetiskt uttryck kan ge rätt så olika budskap. Det är verkligen att tänka på att bibelstudier och predikan inte bara är det talade ordet, utan är en del av en estetisk helhet. Inredningen i kyrksalen, kläder, rörelser och annat kan säga lika mycket som orden.

För mig har sångerna nedan varit riktigt tankeväckande.

Snäll version:



Version där budskapet tycks vara ett annat:



Snäll version:



Version där budskapet tycks vara ett annat:



Det här får mig att tänka en del kring kommunikation. Kan man säga dåliga saker så att det låter bra, med rätt estetik? Kan man säga bra saker så att det låter dåligt, med fel estetik?

Dietrich Bonhoeffers teologisk kontext

Dietrich Bonhoeffer är alltid intressant, på något sätt populär bland så många riktningar i kristenheten. Men hur ska man förstå honom, när så många tycker att han är som dem?

Jag läser Sabine Dramms "Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought". Nedan är några tankar från läsning av de första kapitlen i denna.

Vi ser att Bonhoeffer hade en liberalteologisk utbildning, men en sådan teolog som Adolf von Harnack som en av professorerna. Det var en tid när var liberalteologin var spännande och verkligen lovade så mycket. Bonhoeffer kom att se problemen med det här sättet att göra teologi, att det var något väsentligt som saknades. Men, det känns som grundläggande frågor om Bibel och bibelkritik fanns med honom sedan den tiden.

Sabine Dramm argumenterar att tre viktiga teologer som Bonhoeffer identifierade sig med och hämtade inspiration från var:

• Martin Luther

• Sören Kierkegaard

• Karl Barth
  

Med namnen ovan tillsammans med en kanske oväntade omvändelsupplevelse, finns en grund för en rätt så spännande teologi. En teologi som gör skillnad i det dagliga livet. En teologi som ger grund för en nära relation till Gud, men samtidigt inte är överdrivet konservativ i bibelfrågor.

Kanske är det spänningen mellan liberalt och konservativt tillsammans med Bonhoeffers tydliga tillämpning av sin teologi i liv och verklighet som gör att så många kan hitta inspiration hos honom.

Själv har jag svårt att hantera Bonhoeffer. Vi får se hur det blir när jag läst klart Sabine Dramms bok. Annars kretsar mycket jag tänker på nu kring Andrew Fuller.

Att låta det spreta med David Noel Freedman

Jag märker att jag har låtit mig påverkas av David Noel Freedman de sista två åren. Inte genom hans teologi och bibelforskning, men genom hans sätt att redigera bokverk.

Det är Yale Anchor Bible Dictionary och Eerdmans Dictionary of the Bible som påverkar genom att de är så brett och spretigt redigerade. Ingen genomgående linje, konservativt och liberalt om vart annat. Det är bokverk jag bara rekommenderar till de som vet vad de tror, som har en stabil bas. Samtidigt märker jag att David Noel Freedmans attityd går igen på ett sätt i saker jag redigerat.

Några saker vi givit ut i församlingen den senaste tiden har spretat en hel del, och jag märker att det vi jobbar med nu kommer att vara likadant. Kanske är det ett sunt sätt att hantera en teologisk bredd i församlingen. Samtidigt behövs det nog med den attityden att vi lever i en någorlunda tät gemenskap med en levande gudstjänst, så att vi håller ihop i det viktigaste. Kan en tät gudstjänstfirande gemenskap vara grunden för en sund teologi, även om det spretar en hel del i övrigt?

Så jag tänker på när jag en dag ska möta Jesus. Vad kommer jag att stå till svars för? Vad ska han säga om teologiskt spretigt redigerade skrifter? Det är något jag funderar mycket över nu.

Nu behöver jag en sång av Shai Linne.

J.G. Onckens centralstyrda baptiströrelse

Jag tror på den fria församlingen och ber regelbundet för flera fria församlingsplanteringar. Samtidigt så finns det många fördelar med samfund i olika former.

Medan den svenska baptiströrelsen varit väldigt fri i sin organisation till en början, så var snarast motsatsen i den tyskspråkiga baptiströrelse som leddes av J.G. Oncken. I K.A. Modéns bok om Julius Köbner "En baptismens banbrytare - Julius Köbners liv och verksamhet" kan man läsa om J.G. Onckens närmast episkopla syn. Det är ett citat från H. Giselbuschs "Juilius Köbner under der Deutsche Baptismus":

"För honom fanns det blott en tysk församling, den nämlingen i Hamburg bildade, alla de andra voro missionsstationer och inrangerade som dotterförsamlingar. Överallt, där under dessa år Onckens utsände hade samlat en liten hop, dit kom han själv som urförsamlings valde föreståndare och lärare för att personligen förrätta och bilda den nya dotterförsamlingen (Sweiggemeinde). Så synes inom baptistmen hava gjort sig gällande en stark episkopal riktning, som förr eller senare måste ifrågasätta och undergräva den enskilda församlings självständighet."

Enligt "A dictionary of european baptist life and thought" fanns det när Oncken avled 165 församlingar med ca 30000 medlemmar i mer än ett dussin europeiska länder, som var frukt av Onckens arbete. Det var alltså ett rätt så lyckat arbete med församlingsplantering och församlingsväxt Oncken arbetat med. Han har med rätta kallats den kontinentaleuropiska baptismen fader.

I boken om Köbner kan man flera gånger läsa om konflikter i församlingar som löstes på ett bra sätt genom att någon från huvudförsamlingen i Hamburg sändes ut. Medlare och tillrättavisare.

Oncken var tydlig med vilken lära som gällde. 1847 års baptistbekännelse var viktig i församlingsplanteringsarbetet. En översättning av denna till svenska fanns hos F.O. Nilsson i Borekulla där Oncken haft ett tydligt inflytande. Även i läran styrde man tydligt från Hamburg.

Efter Borekulla och med Anders Wiberg kom Sverige att tydligare vara under inflytande från Nordamerika snarare än Hamburg. Men, kontakter med Hamburg kom att fortsätta i olika former.

Det här är något att ta med sig i tankarna både vid plantering av nya församlingar och vid bildandet av nya samfund. Även om jag tror mycket på den fria och oberoende församlingen, så får jag ödmjukt konstatera att det tycks som Onckens strategi var mycket effektiv och förde mycket gott med sig.

Kanske finns det något att lära sig, jag dock inte exakt vad. En sak är klar i alla fall, ett visst mått av centralstyre är inte helt onaturligt för europiska baptister. Vi kan också se att en tydligt trosbekännelse kan ha en sammanhållande funktion.

Den dubbla utgången och hyper-universalism

Den här bloggen kom till för snart två år sedan, mycket på grund av en djup sorg över den frukt jag kunde se av missionsförbundlig universalism av den typ som undervisats av Lars Lindberg och boken "Ny skapelse".

Jag vet att Lars Lindberg var mer nyanserad i frågan, precis som Karl Barth. Men, jag vet också att när undervisningen sipprat in i vissa församlingsmedlemmars medvetande så handlar det om att alla kommer till himlen och att många former av evangelisation är att slå folk i huvudet med Bibeln.

I bland har det gjort ont, särskilt när unga nykristna som bubblar över av vilja av att berätta om Jesus kan fått ha höra det ena och det andra. Kanske är det en slags hyper-universalism jag framför allt jag reagerar på, en universalism som leder till att evangelisationsviljan dödas och uppmaningen till omvändelse försvinner.

Kanske är jag orättvis mot Lars Lindberg och Karl Barth, men jag tror att även om de är nyanserade så ger deras lära i praktiken ofta en frukt som inte är bra. Missionsförbundet har gjort ett ordentligt beta-test av detta i flera församlingar.

Nu har samtalet om den dubbla utgången tagot fart. Särskilt genom den amerikanska pastorn Rob Bell som hittat en ny form för att framställa en form av universalism, i ett språk som går hem i vår samtid. Vackert formulerat och lagom vagt så att många kan känna sig hemma.

Jag tänker inte blanda mig i diskussionen, Gud har inte lagt på mitt hjärta att diskutera Rob Bell och hans bok. Kevin DeYoungs recension av "Love Wins", "God Is Still Holy and What You Learned in Sunday School Is Still True: A Review of “Love Wins”" säger nog det mesta.

Jag läser både Dagen och Världen idag. Båda är bra tidningar. På sistone har Världen idag varit mycket tydliga i frågan om den dubbla utgången och Dagen har varit lite vaga. Så långt att jag haft funderingar på att säga upp Dagen om de inte blev lite mer generösa mot den klassiska hållningen i frågan.

Idag har Dagen två artiklar som är intressanta i ämnet och jag blir kvar ett tag till, även om det är en kostnad att hålla båda tidningarna.

• "Kristna ledare tror att helvetet existerar"

• "Dubbel utgång även i vår tid"
  

Flera böcker ges ut i ämnet under hösten:

• Rob Bells "Kärleken vinner"

• Francis Chans "Avskaffat helvete"

• Stefan Swärds "Efter detta - om Guds Kärlek och Rättvisa, Himmel och Helvete"
  

Det är nog på många sätt bra att läsa dessa och sätta sig in i ämnet. För mig ligger annat på hjärtat under hösten.

Budskapet i det här blogginlägget är helt enkelt att det som kan börja som en nyanserad och själavårdande lära med dragning mot universalism, till slut i praktiken kan leda till universalism som dödar viljan att evangelisera och sprida budskapet om omvändelse och frälsning.

Jag har länge varit övertygad om att hyper-kalvinism är en allvarlig villolära som dödar evangelisation. Mer och mer blir jag övertygad att olika former av universalism är villoläror som i längden också de dödar evangelisation.