Modalism 1861?

I Svenska Baptisters Bekännelse 1861 paragraf 2 kan man läsa:

"2. Wi tro, att det är blott en lefwande och, sann Gud som är en Ande, oändelig i alla fullkomligheter —; som har skapat, uppehåller och regerar all ting —; och som har uppenbarat Sig uti tre jemnlika personer, Fadren, Sonen och den Heliga Anda."

Finns det en ton av modalism här? I Apologetics Study Bible kan man läsa att:

"... some stress the oneness of God at the expense of His threeness, claiming there is only one divine person. Those who describe God in this way usually say that the one divine person appears in different guises or masks, sometimes as Father, other times as Son, and still other times as Spirit. Since this view says the one divine person changes His mode of appearance, it is called modalism."

"There is just one God (Dt 6:4), yet this God is three persons—Father, Son, and Spirit (Mt 3:16–17; Mk 1:9–11; Lk 3:21–22)."

Jag tror inte att modalism fanns i tankarna när man skrev 1861 års baptistbekännelse. En olycklig formulering gör att det går att tolka in en ton av modalism. Men, jag tror inte att modalism var intentionen och jag tror det heller inte är den naturliga tolkningen.

New Hampshire Confession 1833 som bör ha varit en viktig bakgrund när Anders Wiberg skriver bekännelsen i U.S.A. har texten:

"We believe that there is one, and only one, living and true God, an infinite, intelligent Spirit, whose name is JEHOVAH, the Maker and Supreme Ruler of Heaven and earth; inexpressibly glorious in holiness, and worthy of all possible honor, confidence, and love; that in the unity of the Godhead there are three persons, the Father, the Son, and the Holy Ghost; equal in every divine perfection, and executing distinct and harmonious offices in the great work of redemption."

Anders Wiberg hade lutherska bakgrund, han hade studerat i Uppsala. Därmed kan också Augustana vara en viktig bakgund:

"Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende , som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finnas tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande. De använda här ordet person i samma betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt.

De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika. De fördöma även samosatenerna, gamla och nya, som förfäkta, att det endast finnes en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säga, att de icke äro särskilda personer, utan att Ordet blott betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen."

Jag ser ingen anledning att tolka in modalism 1861.

De glada nyheterna i en gammal katekes

Igår kväll läste jag klart Kevin DeYoungs bok "The Good News We Almost Forgot - Rediscovering the Gospel in a 16th Century Catechism". Det är Heidelberg katekesens text med kommentar för varje avsnitt med en förklaring och tillämpning in i vår tid. Jag har läst en "Lord's Day" som godnattsaga om kvällarna den sista tiden. Det är gott att somna med sund teologi i tankarna. Det är en bok jag verkligen trivts med och som varit bra för mig.

En svensk översättning av DeYoungs bok vore riktigt intressant, jag undrar hur stor målgruppen skulle kunna vara. Jag ser inget annat än att boken också skulle fungera bra för en luthersk publik. Heidelberg katekesens text på svenska finns att hämta här.

Om någon frågar mig om en introduktion till reformert kristendom tror jag att DeYoungs bok är den bok jag skulle rekommendera först. Anledningen är att den visar en reformert tro som är mjuk, ekumenisk och som evangelium i centrum. Sund stabil teologi, men evangelium får vara i centrum, inte rätt lära i småsaker. När man läst DeYoungs bok är man kanske mogen för R.C. Sprouls "What Is Reformed Theology?: Understanding the Basics", den beskriver mer de distinkt reformerta lärorna. Efter det finns det hur mycket god läsning som helst.

Den porösa gudstjänsten och den täta gemenskapen

De lediga kvällarna i veckan har jag läst om den anabaptistiskt inspirerade gudstjänsten i Keith G Jones samling "The Practise of Ministry - An Introductory Handbook" från IBTS, Internationella Baptistseminariet i Prag.

Jag har länge varit övertygad om att Willow Creeks sökarvänliga gudstjänst varit ett misstag. Postmodern emergent-rörelse kan jag heller inte tro på, det är för mycket att vara rebellisk mot traditionen och för lite att verkligen ta nutidsmänniskan och Bibeln på allvar.

Vid IBTS har man sett att den baptistiska gudstjänsten kan berikas av den anabapistiska traditionen. Fokus är en tät gemenskap med Jesus i centrum. Samtidigt är det en porös gemenskap där det är lätt att välkomna de människor som dras dit. Det är inte en sluten gemenskap, och det är heller inte en gemenskap riktad utåt till världen. Det är en Jesusfokuserad gemenskap, där alla är välkomna, men de troendes tillbedjan är centrum.

Charles Spurgeon och traditionen där predikan och predikanten är i centrum är också min tradition. Men, jag tror att det går att kombinera en solid teologi och en gudstjänst vars fokus istället är en Jesuscentrerad tät gemenskap. Det här kan vara ett riktigt intressant sätt att vara radikal 2011. Jag märker hur jag drivs av den kristna gemenskapen, en ibland nästan brännande gemenskap där man kommer nära varandra och Jesus, på ett sätt som är svårt att förklara, men som är så livgivande.

Det här något som kan gå väldigt fel. Jag tror anabaptismen har betydande inneboende faror. Doktrin som kan driva iväg, så att människor inte längre får höra ett riktigt evangelium. Jag anar också att sträng församlingstukt är en på ett sätt logisk konsekvens av en tät gemenskap, vår tid kommer att driva andra frågor än 1950, men frågan är om inte den sociala kontrollen kan bli väl så stark i de frågor som är inne nu.

Om ni tror att det jag skriver är heresi så kan ni bränna mig på bål. Jag funderar mycket på vad vår tids särskilda heresi är. Många gånger är kyrkan i mycket en spegel av världen och dess värderingar. Kanske det som upplevs som den allvarligast heresin i dagens samhälle är att stå för en klassisk kristen tro med anspråk på att ha funnit sanningen, sedan säga att sanningen inte är relativ och agera utifrån det.



Kommer människor en dag att bli uteslutna (eller utfrysta) ur kristna gemenskaper för att de har bristande hänsyn till miljön (särskilt avsaknad av markörerna för ett överlåtet miljövänligt liv), inte bryr sig om fattiga på det sätts som föreskrivs eller har en åsikt som inte är politiskt korrekt? Jag vet inte, men jag börjar ana att församlingar redan idag på sofistikerade sätt, kanske medvetet, kanske omedvetet, stötet ifrån sig vissa typer av kristna.

Nu är jag överkänslig, men jag både dras starkt till den täta gemenskapen och oroas över vad det kan leda till. Något jag är säker på att en liberal teologi inte självklart är ett skydd mot den täta gemenskapens faror.

Ännu ett inlägg som spårar ur och slutar med något annat än det började med.

Jag vill åka på konferens

Ligonier Ministries 2011 National Conference (March 24-26 in Orlando) from Ligonier on Vimeo.

Pilatus, sanning och relativism

Många gånger tror jag att relativism gällande sanning är den största utmaningen för kristen tro. Det kan till och med vara den största utmaningen för vetenskap, teknik och hela vår kultur.

Det är intressant att redan Pilatus använde ett sofistikerat och bildat resonemang som svar när Jesus berättar om sig själv. Den tidens senaste vetenskap, den tidens mest bildade män, Pilatus var känd med dem och han var kulturellt relevant och kände sin tid. Kanske vara han råbarkad och våldsam, men han visste hur man är sofistikerad när man stänger sitt hjärta för Jesus.

Pilatus ställer frågan "Vad är sanning?" till Jesus (John 18:38). Relativism gällande sanning var väl känd bland bildade romare vid den tiden, redan de grekiska filosoferna 400 år före Kristus diskuterade flitigt frågan om sanning och relativism. Är det ett sätt att fly från frågan om de sanningsanspråk Jesus har genom att relativisera bort möjligheten till sanning? Har Pilatus ett bra argument för att inte lyssna till Jesus?

Postmodernism och relativism gällande sanning är intressanta intellektuella övningar, spännande att läsa om på pastorsseminariet. Kulturellt relevant och ämne för böljande diskussioner.

Det låter så tolerant och bra med relativism. Men, frågan är om vi inte vi inte bjuder nutida Pilatusar på ett självklart argument att stänga hjärtat för Jesus, att relativisera bort sanningen.

Personligen ser jag många argument korrespondensteorin för sanning och jag är övertygad att det finns en objektiv verklighet oberoende av oss. Jag tror också att den andliga verkligheten finns på riktigt och att det går att tala om sannt och falskt även i andliga ting.

När man talar om vetenskap och sanning upptäcker jag ibland att jag har mycket mer gemensamt i grundförutsättningar för argumentation med Christer Sturmark, än med många trossyskon. För mig är det en viktig fråga om kristen tro överensstämmer med med verkligheten, om den är sann. Jag nöjer mig inte med trevlighet, känslor eller vaga kanske. Jag vill ha sann kristen tro som stämmer med verkligheten.

Finns det flera steg i frälsningen?

I 1861 års baptistbekännelse hittat jag inget om några distinkta steg, eller stadier, vidare efter frälsningen. Vi kan se i punkt 6:

"6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

Jag ser inget om helgelse till ett särskilt helgat stadium där man är superhelgad, nästan perfekt. Jag ser inget om andedop, eller att man når en nivå där man är mycket mer andlig än tidigare. Det är bara frälsning jag kan se, frälsning som fortsätter med helgelse och fortlöpande påfyllning av Helig Ande.

Det har förekommit i församlingens historia att man konfronterat ledare x eller församlingsmedlem y, med att de inte varit tillräckligt andliga. Att de inte varit superhelgade eller inte andedöpta. Jag kan inte se annat än att det är fel, och jag har svårt att dela upp frälsningen i flera steg. Är man frälst så är man frälst, sedan växer man och mognar i frälsningen genom livet.

Om det är något särskilt man väljer att ta upp 1861 så är det frälsningsvishet, att förvissa sig om sin utkorelse. Vad är finns det bättre än att vara viss om att man är frälst? Nu finns det de som tycker det är övermodigt att glädja sig över sin frälsning, det finns också de som menar att det är omöjligt att kunna veta om man är frälst. För mig känns det ganska mediokert om inte mognad som kristen inte också innebär förvissning om sin frälsning.

1861 påbjuder att söka visshet om sin frälsning:

"wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

Jag tror att vi ska tillåta oss att söka vishet om vår frälsning och glädje oss åt det, annars tror jag att man missar det kanske allra bästa i det kristna livet.

Så jag tror inte att det finns flera tydliga steg efter det man har kommit till tro, ingen trappa med helgelse och andedop. Helig Ande får alla när de kommer till tro. Men jag tror att vi ska växa i helgelse och jag tror att vi ska be om mer av Helig Ande. Och jag tror att vi ska söka visshet om vår egen utkorelse och glädja oss åt det.

Det är mina reflektioner för idag.

What Baptists Believe - Herschel H Hobbs

Under ett antal år har jag regelbundet läst "What Baptists Believe" av Herschel H Hobbs.

Det är en ganska tunn och enkel bok. Det är inga djupa teologiska resonemang. Men, boken har fungerat bra för att läsa ett kort avsnitt innan läggdags. Det är något uppbyggligt av att somna med tankar runt en del av trosläran.

Det är en påtagligt kortfattad troslära, å andra sidan finns det många bibelreferenser att följa upp om man vill ha ett djupare studium. Boken kan vara en god ingång till att studera en doktrin i Bibeln.

Det är inte den enda troslära man bör ha hemma. Men, på något sätt är det en bok jag ofta återvänder till, särskilt när jag vill läsa något uppbyggligt.

Grunddokument för GF - Församlingsmötet

Den senaste uppdateringen av GF-kyrkans grunddokument har kommit, finns att ladda ned här.

I kväll orkar jag inte med mer än en snabb genomläsning. Något jag fastnade vid var beskrivningen av församlingsmötet i punkt 21:

"21. I församlingsmötet söker församlingen Guds vilja och en samsyn för att forma sin tjänst på den plats där man verkar (Apg 15:28)" (Acts 15:28)

Det känns både mycket baptistiskt och ger förståelse för församlingar kan vara olika utifrån de lokala förutsättningarna. En guldparagraf. Det är gott.

Nådevalet i Borekulla och Stockholm 1855 och 1861

Nådevalet i F.O. Nilssons Borekulla (överenstämmer med J.G. Onckens tyska bekännelse från 1847:

"5 ARTIKELEN.
Om Utkorelsen till Saligheten.
Wi tro, att det af ewighet har warit det fria, af intet utom sig sjelf ledsagade wälbehaget, som bestämde Guds föresats att återlösa syndare. Derföre, såsom det före Werldens grundläggning beslöts af den outgrundeliga förbarmande kärleken i Gudommeligheten att Jehowa, den smorde, genom sitt menniskoblifwande och sin död skulle blifwa frälsare, så blefwo personer av det förlorade menniskoslägtet, åt hwilka den werkliga återlösningen under tidernas lopp skulle blifwa tillegnad, äfwen utwalda af Fadern, deras namn uppskrifna i Himmelen, de sjelfwa öfwerlemnade åt återlösarens händer såsom hans folk, såsom hans hjords får, för hwilka han will låta sitt lif, såsom hans arf, såsom hans dödskamps byte, och såsom hans brud. Det ewiga lifwet i Christo beskäres åt dessa personer. Tillika förordnades alla medel som skulle bringa dem till tro på Christum, till helighet och sluteligen till ewig salighet. Sådant Guds oföränderliga och ewigt fastställda rådslut, så att de, hwilka det träffade, de utwalda, kunna icke ryckas ur Christi händer; långt mer blifwa de bevarade genom Guds magt i tro och kärlek på Christo, tills de hafwa blifwit medarfwingar af hans härlighet."

När Anders Wiberg kommer från Amerika har han en trosbekännelse med sig, den beskriver nådevalet så här (texten från Nordström 1928):

"6. Wi tro, att alla de som warda saliga hafwa af Fadern blifwit givna åt Sonen och i Honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd var; att utkorelsen, under det den står i full öfwerensstämmelse med menniskans frihet, omfattar alla medlen i förbindelse med ändamålet; att de trognas framhärdelse i tron på Christum är det utmärkande kännetecken som åtskiljer dem ifrån ytliga Christi bekännare; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

När baptistkonferensen antar Wibergs bekännelse 1861 har den förändrats gällande nådevalet, vad jag förstår gjorde det redan 1856 i Stockholmsförsamlingen, i en artikel av Ruben Janarv kan man läsa att stocksholmsförsamlingen beslutat 17 dec. 1855 ”4. Rörande trosbekännelsen beslöts att artikel 6 om Nådavalet skulle ändras.” (texten från Nordström 1926):

"6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

En slutsats man kan dra att det fanns starka reformerta inflytanden i den tidiga svenska baptismen. Den som står för reformert baptism och säger att det är vad svenska baptister stod för från början har grund för det. Samtidigt ser vi att svensk baptism stod på en stabil grund av luthersk folkväckelse. I 1861 års bekännelse har det reformerta beskrivningen av nådevalet mildrats och fått en mer luthersk formulering.

Att lägga grunden för ett liv i ledarskap i församlingen

En vän som studerar vid Fuller theological seminary rekommenderade boken "Starting Well--Building A Strong Foundation For A Life Time Of Ministry".

Något som tas upp är att många ledare i Bibeln inte håller hela vägen, de faller i från och slutar på ett dåligt sätt. Vi vet att det kan vara likadant i våra sammanhang, unga ledare faller ifrån, kanske brända av hårt och otacksamt arbete, andre ledare ger efter för frestelser som skandaliserar deras rykte. Ett exempel på en kristen ledare som tycks ha löpt hela loppet är Billy Graham, men det finns många exempel där det inte blivit så av olika orsaker.

Bokens fokus är på att under de tio första åren lägga grunden för ett helt liv i ledarskap i församlingen. Det finns många goda tips och flera strategier och byggstenar beskrivs. På flera sätt beskrivs hur man söker Guds vilja och hur man utvecklas med den.

Det kanske viktigaste boken föreslår är att omge sig av mentorer. Yngre mentorer, mentorer i samman ålder och äldre mentorer. En mentor kan ofta inte ge allt stöd, men en kombination av flera kan betyda mycket i utvecklingen. Jag tror att kapitlet om mentorer ensamt gör det värt att köpa boken.

Kanske är det särskilt viktigt för unga ledare i spirande församlingsplanteringar att finna en eller flera mentorer att jobba aktivt med för att utvecklas år rätt håll. Kanske är det något som präglar boken, attityden att jobba aktivt att växa och mogna som ledare, att sätta mål för sin utveckling och försöka nå dem.

Det här är en bok jag kan rekommendera för ledare i olika åldrar.

Nokia och de svenska samfundens krismedvetenhet

Jag vet att vi talar om kris och behovet av förnyelse. Men, kanske vi ändå borde inspireras av Nokias ledare som i ett internt mejl tycks slå något slags världsrekord i krismedvetenhet, finns att läsa här.

Visst hade Nokia sett många av problemen, men det försökte lösa dem på ett sätt som snarast förvärrade det hela. Nu är man inne i en period av stark självrannsakan och kommer troligen att ta fram en helt ny strategi.

Kanske borde vi rannsaka oss i frikyrkoförsamlingarna. Kan det vara så ibland att vi försöker lösa problem så att det i längden bara förvärrar det hela? Ibland ser jag så mycket av en reaktion mot den äldre generationens uppväxt, att man nu försöker lösa problem som fanns på 50- och 60-talet istället för att gå direkt in i vår tid. Att vi försöker vara radikala genom att ta bort all radikalitet. Inte våga sticka ut, inte våga vara spännande, inte våga vara en radikal motkraft.

Samtidigt har jag inga svar idag. Men, ser man statistiken så kan man undra om vi inte borde kalla in Nokias VD för lite krismedvetenhets-pepp.

Vägar för döparrörelsens framtid

Jag undrar en del över var baptiströrelsen ska ta vägen. Var finns den grund som ger stabilitet för framtiden?

Det finns rörelser som hjälper att säga vackra och visa saker i församlingen, saker som gör oss omtyckta och älskade. Teologi som får oss att låta visa och jämkade in i vår tid och vårt samhälle. För mig är Colin Gunton och Paul Fiddes två sådana teologer, så genomtänkta, så bra i samtiden. Med Karl Barth som grund har man gjort sig fri att välja vad i Bibeln man vill undervisa om och hur man kan tolka det. Man är inte bunden av någon fast bas. Kanske är det det bästa vi kan göra nu, men jag ser ingen fast grund för framtiden om man bygger på Barth. Om allt är upp till förhandling, hur vet man då vad som inte bör förhandlas bort? Kanske har jag fel om den här rörelsen, men jag börjar få onda aningar, även om Paul Fiddes kanske är det mest givande jag läst på sistone. Håller det här spåret för framtiden?

Just nu tänker jag att det finns tre kanske mer stabila spår som döparrörelsen kan följa:

1. Den mjukt karismatiska riktningen. Den främsta representanten i Sverige är kanske Stefan Swärd och Evangeliska Frikyrkan. Det tycks finnas något i det karismatiska som ger en kärlek till Jesus, Bibeln och församlingen. Det ger på något sätt ett extra driv mot klassisk kristen tro. Det blir intressant att se hur det kommer att utvecklas. Finns det risk för överandlighet och splittring, eller kommer det att vara stabilt?

2. Den anabaptistiska trenden. Någon uttalad anabaptistisk rörelse finns kanske inte i Sverige, men nog har den svenska döparrörelsen historiskt många anabaptistiska drag. En intressant blogg är Jonas Melins Barnabasbloggen. Lite av mode i teologkretser är det nog idag. Här är gemenskapen det som håller ihop och håller stabilt. Internationella Baptistseminariet i Prag skriver:

"Here in continental Europe at IBTS I believe there is another different trend of a baptistic theological perspective. This is formed around a notion of primary theology in gathering, intentional, convictional “thick” communities of faith which engage in life-forming practices. Building on insights from the Anabaptists and using conversant partners such as MacIntyre, Yoder, Stassen, Murphy and McClendon, Parush R Parushev, Lina Andronovienė, Jim Purves, Toivo Pilli and others and now a host of young doctoral students are engaged in a European baptistic endeavour to affirm a theological stream outside of the magisterial protestant framework in which many others work."

Jag tror att det här kan bli något riktigt bra med en tät gemenskap med varandra och med Jesus i centrum. Samtidigt ser vi i den anabaptistiska historien att man lätt drivit iväg i doktrin och lätt hamnat i heresi. Kommer vi att se stabila gemenskaper, eller kommer många att hamna snett i teologi gällande till exempel treenigheten. Hur hanterar man auktoritet i en anabaptistisk gemenskap? Hur finner man stabila sätt att tolka Bibeln i gemenskapen utan att driva iväg?

3. Reformert baptism. Här är det de stabila bekännelserna och den bibelnära teologin som håller det stabilt. Den mest utarbetade bekännelsen är 1689 års Baptistbekännelse. Bland intressanta ledare finns John Piper i Amerika. John MacArthur representerar en dispensationlistisk variant. Svensk baptism började på många sätt med en ganska reformert teologi på en luthersk grund. Det finns ett antal som är intresserade av reformert baptism i Sverige, vi får ser hur det utvecklas. En svensk webbplats är Uppståndelsen. En risk med reformert teologi är hyper-calvinism. En annar risk kan komma att bli unga ledare som inte ännu lämnat "burstadiet". Intressant nog tycks den reformerta teologin kunna vara relevant direkt in i samtiden med företrädare som John Piper och Tim Keller (som i och för sig är presbyterian), kanske blir ett klassiskt evangelium aldrig omodernt.

Det här är mina tankar i kväll. Inspirationen kommer från ett inlägg på Andy Godliffs blogg, men tog en annan vändning när jag tänkt på det. Kanske är jag just nu aningen trött och illusionslös, kanske tänker jag annorlunda och mer baptistsamfundligt en annan dag.

Andes gåvor 1861

Här är några tankar om vad jag tror att man trodde om andens gåvor 1861. Jag har inte undersökt i detalj och det är mycket spekulationer och egna tankar, men samtidigt vill jag dela med mig.

1.1861 är före Azusa street, 1906. Det är alltså före pingstväckelsens utbrott. Man kan därför anta att man trodde att tungotalets gåva, profetians gåva och helandets gåva tonat ut med apostlarna. Det bör ha varit det gängse i den tidens Lutherska och Reformerta teologi som ligger till grund för svensk baptism. Det bör ha präglat tolkningen av 1 Cor 13:10, så att man menade att dessa gåvor tonar ut när Nya Testamentet är färdigt.

2. Med Paul S. Fiddes tror jag att baptister alltid har sett församlingsmötet som ett tillfälle att söka Guds vilja på ett särskilt sätt.

3. Inget säger att man inte bad för sjuka före Azusa Street. Inget säger heller att människor inte skulle kunna blivit helade innan dess. Personligen ser jag ingen anledning att inte Jakob 5 skulle gälla för kristna genom alla tider.

4. Helig Ande är vår hjälpare, då som nu.

5. Den stora frågan är om det hände det något speciellt vid Azusa street, om Helig Ande fick en förändrad roll. Om gåvorna plötsligt började delas ut igen, om så, varför? Kom ändens tid 1906? Blev det en ny pingst? Är 1900-talets Andens århundrade genom Gud? Eller hade vi inte bara fattat om man upptäckte något viktigt vid Azusa Street? Eller är en mjuk cessationism rimligast fortfarande? Har vi nya erfarenheter nu som gör att vi tolkar 1 Cor 13:10 på ett annat sätt?

6. Bland reformerta hjältar som Charles Spurgeon så finns det , som ARBCA skriver i en rapporten "A Position Paper Concerning the Continuance Of Revelatory Gifts in the Present Day":

"Reported occurrences include specific knowledge of unknowable circumstances beyond normal illumination of Scripture, or unusual knowledge of God’s immediate will and guidance for their labors, or predictions of the future which have come true"

Vi kan alltså se berättelse om en trygg person som Charles Spurgeon som övergår Helig Andes normal belysning av skriften, som i det här exemplet från ARBCAs rapport:

"On another occasion, he pointed a finger at a portion of the assembly where a young man sat and said: “Young man, those gloves you are wearing have not been paid for: you have stolen them from your employer.” Following the service, a young man visited him, laid the gloves on his desk, and confessed to the crime. "

Om man är mycket cessationistisk ska man nog ställa sig samvetsfrågan om man blivit mer konservativ i Spurgeon och undra om det är rimligt. Att studera Bibeln i de här frågorna är viktigt. För mig har Gary Gilleys "Is That You Lord?: Hearing the Voice of the Lord, a Biblical Perspective " varit till god hjälp bredvid Bibeln.

The Holy Spirit - Sinclair Ferguson

I helgen läste jag klart Sinclair Fergusons bok "The Holy Spirit". Vill ni läsa en bra recension finns den här. Det är en mycket systematisk genomgång av Bibelns lära om den Helige Ande från ett evangelikalt, reformert och mjukt cessationsistiskt perspektiv.

Det är en bok skiljer sig en hel del i både innehåll och attityd från en bok som Dennis Bennets "Klockan nio på morgonen". Bennets karismatiska teologi och erfarenhet, som en gång var radikal, har på ett sätt blivit mer och mer en del av huvudfåran i betydande delar av svensk kristenhet.

Ibland påstås det att en församling är död. Orsaken som anges är att gudstjänsterna inte är så karismatiskt levande. Jag undrar om man då har som krav att det ska vara tungotal med uttydning eller profetia i nästa varje gudstjänst för att vi ska vara godkända. Eller måste vi mumla i tungor så det brusar i församlingen med jämna mellanrum under gudstjänsten? Eller måste vi hela varandra lite då och då? Kanske bjuder vi heller inte in rätt predikanter. Några anklagas för att inte vara tillräckligt andliga. Ni märker min trötthet, som om det bara fanns ett godkänt sätt att vara församling, att det enda som är OK är att vara som Oasrörelsen eller Livets Ord, är man inte som dem så är församlingen död. Jag tror att församlingen kan vara levande utan allt det.

Nu tror jag att det finns plats för rejält karismatiska församlingar också, men det är inte det enda sättet att vara levande kristen, och långt ifrån säkert det bästa. Några av de mest levande kristna jag träffat tror att de andliga gåvorna tonade ut med apostlarna och de har även en påtagligt traditionell syn på gudstjänsten.

Det är då det är gott att läsa vad Sinclair Ferguson skriver om den Helige Ande. En ordentlig genomgång av Bibeln. Hur Helig Ander verkar i frälsningen får en viktig del. Men kanske intressantast är en genomgång av del andliga gåvorna. Ferguson ger en praktisk och riktigt användbar genomgång av profetia, helande och tungotal och går igenom argument från de som menar att dessa gåvor är levande idag och från de som menar att dessa gåvor tonade ut med apostlarna. Det är en bra genomgång, och även om Ferguson är mer cessationist så är han rättvis och generös åt den andra sidan. Det finns många fördomar från båda håll i det här, och det är verkligen viktigt att vi lär oss förstå den andra sidans argument. Ferguson förseslår att det faktum att man använder olika terminologi kanske gör skillnaderna framstår större mellan en mjuk cessationism och en sansad karismatik än vad skillnaderna egentligen är.

För att ge en bild av hur konservativa baptister kan utrycka sig om Andens gåvor och vilka bibelverser man ibland hänvisar ger jag ett uttdrag av missionsorganisationen Biblical Ministries Statement of Faith:

"The Ministry and Spiritual Gifts
We believe the Lord Jesus Christ gives the Church evangelists and pastor-teachers. These gifted men are to equip the saints for the work of the ministry. (Ephesians 4:7-14)

We believe the Holy Spirit bestows spiritual gifts upon believers for Christian service and the edification of the Church. (Romans 12:3-8; 1 Corinthians 12:4-11; 1 Peter 4:10-11)

We believe the church age was initiated through the ministry of the apostles and prophets accompanied by sign gifts to confirm their message. These sign gifts gradually ceased by the time of the completion of the New Testament. (1 Corinthians 12:28-31; 13:8-10; 14:1-28; 2 Corinthians 12:12; Ephesians 2:19-22; Hebrews 2:3-4)

We believe God hears and answers prayer in accord with His own will for healing of the sick and afflicted. (John 14:13-14; 15:7; 1 John 5:14-15)"

Att höra Guds röst?

Igår fick jag Gary Gilleys bok "Is That You Lord?: Hearing the Voice of the Lord, a Biblical Perspective" i present av en vän. Jag har redan läst halva och jag känner mig nästan lite provocerad av det konsekventa budskapet om att Bibeln räcker och att det inte behövs något mer som vägledning. I svenska frikyrkor talas det med Gud ofta och många får budskap och ledning på olika sätt. Om Gilley har rätt så får jag omvärdera en del saker. Det tar nog en stund för mig att tänka igenom. Videon nedan ger en slags introduktion till boken. Just nu känner jag mig lite omskakad, så jag kommenterar inte mer här.