Nådevalet i Borekulla och Stockholm 1855 och 1861

Nådevalet i F.O. Nilssons Borekulla (överenstämmer med J.G. Onckens tyska bekännelse från 1847:

"5 ARTIKELEN.
Om Utkorelsen till Saligheten.
Wi tro, att det af ewighet har warit det fria, af intet utom sig sjelf ledsagade wälbehaget, som bestämde Guds föresats att återlösa syndare. Derföre, såsom det före Werldens grundläggning beslöts af den outgrundeliga förbarmande kärleken i Gudommeligheten att Jehowa, den smorde, genom sitt menniskoblifwande och sin död skulle blifwa frälsare, så blefwo personer av det förlorade menniskoslägtet, åt hwilka den werkliga återlösningen under tidernas lopp skulle blifwa tillegnad, äfwen utwalda af Fadern, deras namn uppskrifna i Himmelen, de sjelfwa öfwerlemnade åt återlösarens händer såsom hans folk, såsom hans hjords får, för hwilka han will låta sitt lif, såsom hans arf, såsom hans dödskamps byte, och såsom hans brud. Det ewiga lifwet i Christo beskäres åt dessa personer. Tillika förordnades alla medel som skulle bringa dem till tro på Christum, till helighet och sluteligen till ewig salighet. Sådant Guds oföränderliga och ewigt fastställda rådslut, så att de, hwilka det träffade, de utwalda, kunna icke ryckas ur Christi händer; långt mer blifwa de bevarade genom Guds magt i tro och kärlek på Christo, tills de hafwa blifwit medarfwingar af hans härlighet."

När Anders Wiberg kommer från Amerika har han en trosbekännelse med sig, den beskriver nådevalet så här (texten från Nordström 1928):

"6. Wi tro, att alla de som warda saliga hafwa af Fadern blifwit givna åt Sonen och i Honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd var; att utkorelsen, under det den står i full öfwerensstämmelse med menniskans frihet, omfattar alla medlen i förbindelse med ändamålet; att de trognas framhärdelse i tron på Christum är det utmärkande kännetecken som åtskiljer dem ifrån ytliga Christi bekännare; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

När baptistkonferensen antar Wibergs bekännelse 1861 har den förändrats gällande nådevalet, vad jag förstår gjorde det redan 1856 i Stockholmsförsamlingen, i en artikel av Ruben Janarv kan man läsa att stocksholmsförsamlingen beslutat 17 dec. 1855 ”4. Rörande trosbekännelsen beslöts att artikel 6 om Nådavalet skulle ändras.” (texten från Nordström 1926):

"6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse."

En slutsats man kan dra att det fanns starka reformerta inflytanden i den tidiga svenska baptismen. Den som står för reformert baptism och säger att det är vad svenska baptister stod för från början har grund för det. Samtidigt ser vi att svensk baptism stod på en stabil grund av luthersk folkväckelse. I 1861 års bekännelse har det reformerta beskrivningen av nådevalet mildrats och fått en mer luthersk formulering.