Hon flytta ut till Bergsjön

Sången "Hon flytta ut till Bergsjön" berör mig djupt. Flera gånger genom åren har jag varit nära till tårar när jag lyssnat till den. En tjugofyraårig ensam mamman som jobbar hårt och har svårt att härda ut.



Särskilt är det de här textraderna som tar tag i mig:

"Kväll efter kväll när hon blir sittande
i kokvrån med en kaffekopp i hand
Då vill hon bara skrika ut sin längtan
Efter någon människa att få tala med
Som ringer ibland och frågar hur hon
har det"

Visst är det tydligt att hon behöver en församlingsgemenskap. Jag gläds åt de exempel när min församling verkligen har gjort skillnad i sådana situationer, samtidigt är det en sorg att vi skulle kunna göra mycket mer, men inte riktigt mäktar med.

Men, det oroar mig lite hur lätt det är för mig att mest tänka på hennes emotionella, sociala och fysiska behov och hur vi kan stötta med det. Man bör fråga sig om hennes största problem är ensamhet, eller om det största problemet är en relation till Gud som inte är rätt. Jag tror det är av vikt att vi hittar bra former att tjäna både praktiskt och med ett tydligt budskap om de goda nyheterna.

Sedan slår det mig att hon kanske är 63 år idag, kanske bor hon fortfarande i Bergsjön. Kanske sitter hon ännu "i kokvrån med en kaffekopp i hand". Kanske har hon ännu inte fått en levande relation till Jesus, kanske har hon ännu inte fått födas på nytt. Att nå ut i förorterna kanske är den största utmaningen för Sveriges kristenhet idag.