Jag har funderat länge över det nu. Om det bara är en slump att det var den gren av baptiströrelsen som mer eller mindre växte fram ur den presbyterianska rörelsen som blev den framgångsrika. För så går det att beskriva början på de brittiska partikulärbaptisternas början. Och det var just de som stod starka när många av generalbaptisterna förnekade treenigheten och nästan försvann som rörelse. När det vara dags för världsmissionens början var partikulärbaptisterna med Andrew Fuller och John Carey ledande krafter. Från presbyterianerna tog man det viktigaste innehållet till 1689 års baptistbekännelse och fick så en stabil och detaljerad protestantisk teologi som grund. I många församlingar lät man äldste hålla stadga och man var noga med att välja rätt pastorer.
Den radikala reformationens anabaptister vacklade ofta både i lära och ledarskap. Redan från början såg man troendeförsamlingens inneboende instabilitet. Galna revolutionsförsök, knäppa läror och oreda i församlingarna. På många sätt var det på god grund som både Martin Luther och Jean Calvin fördömde anabaptister och svärmare. Några riktningar fanns på ett sätt en stabilitet och överlevde på så sätt till våra tider. Men, priset tycks vara tendenser till lagiskhet och församlingen som en organism vid sidan av samhället. Det finns så mycket gott i den anabaptistiska rörelsen, så mycket vi kan lära om ett liv i gemenskap. Men, är det så att det i själva styrelsesättet där församlingens medlemmar tar alla viktiga beslut finns problem som kräver stabil församlingsdisciplin och auktoritära ledare? Det finns en liten anabaptistisk gryning i Sverige. Det kommer att bli mycket intressant att se om det kommer att leda till nya anabaptistiska församlingar, och i så fall se om man kan förena en sprudlande entusiasm och mötet med en verklighet där man måste ta svåra och viktiga beslut.
Samtidigt så har ju de episkopala kyrkorna, som den lutherska statliga kyrkan i Sverige, en väldig tendens att bli helt byggda runt de anställda och förlora något av den nytestamentliga tanken att alla har något att bidra med (och att alla är präster). Därför är det svårt att se att man läser problemet med biskopar och kondkordiebok.
Ber om ursäkt för tystnad på bloggen och sedan tråkigaste inlägget i världen. Men, jag tror att vi kan lära mycket av de brittiska baptisternas första två hundra år. Att stabil teologi och församlingsordning helt enkelt är avgörande för en rörelses överlevnad. Tråkigt, men väl så viktigt.
One Tale to Rule Them All
1 timme sedan
