När den här bloggen kom till hösten 2009 var det lite som en pionjärtid för webben och sociala media och en lite av en brytningstid i svensk frikyrklighet. Kreativt, spännande och lite otäckt.
Nästan tio år senare undrar jag vad alla röster från den tiden tog vägen. Några sögs in i etablissemanget och lät sina röster tystna, någon blev katolik, andra planterade församlingar grundade på klassiska baptistiska trosbekännelser och har tagit den stafettpinne som den här bloggen hållit fram.
Något som gör hjärtat sorgset är de som tycks ha tappat kärleken till Jesus och lämnat etablerat församlingsliv. Ibland tycks det som några av de mest radikala rösterna också var de i längden minst hållbara.
Som vanligt skrivs den här bloggen från mitten av svensk frikyrklighet. Det rör sig i församlingslivet, stökigt, krisigt och ibland rätt så underbart. Så tacksam över att hittat Andrew Fuller som förebild för predikan och församlingsliv, vem vet vad som kunde blivit annars. Kanske är det Andrew Fuller som ger bäst bakgrund till den trosbekännelse Anders Wiberg hade med sig från U.S.A. 1855 och som redigerad till svenska förhållanden antogs av den svenska baptisterna 1861. Nog finns det liv och kraft i den klassiska baptistteologin.
