Ett frö av anabaptism

Arnold C. Snyders bok "Ett frö av anabaptism" är en riktigt intressant liten bok. Här får vi en kort och enkel genomgång av den radikala döparrörelsens läroinnehåll. Det tillhör allmänbildningen för frikyrkliga att ha läst den skulle jag vilja säga. En riktigt bra bok.

Mer och mer blir jag övertygad att det finns en specifik frikyrkoteologi som tar sin början i Zollikon, utanför Zürich i januari 1525 och att Balthasar Hubmaier var en av de viktigaste teologerna i den tidiga rörelsen. Svenska Baptistsamfundet beskriver denna början här. Det är en intressant utmaning för det nya samfundet Gemensam Framtid att fundera hur man kan växa i denna frikyrkoteologi snarare än att vara någon slags variant blek kopia av Svenska Kyrkan. Kanske kan det bli något riktigt gott om vi i GF gör ett allvarligt försök att förvalta arvet från Hubmaier in i framtiden.

Samtidigt märker jag hur jag blir mer och mer färgad av reformert tänkande. Att jag ofta känner mig mer hemma med Calvin än med Hubmaier. Det handlar om vad frälsning och evangelium är. Auktoritet och bibeltolkning är också frågor där det skiljer. Jag brukar säga att det förmodligen finns anledning att det finns massor av reformerta och lutheraner i världen samtidigt som anabaptisterna aldrig blev så många. Och för mig är det mycket tydligt att det var den gren bland de första brittiska baptisterna som följde Calvin som det fanns livskraft i. Visst finns det anledning att 1689 års baptistbekännelse fortfarande är mycket populär och att många baptister idag har ett tydligt ursprung ur församlingar som följde 1689s reformerta baptistiska teologi.

Så då sitter jag här en kväll och tänker på den spänning som finns i baptiströrelsen. Spänningen mellan Hubmaiers radikala frikyrkoteologi där man tolka Bibeln och urskiljer tillsammans och den reformerta baptiströrelsen där en riktig utläggning av texten i predikan är den främsta källan till bibeltolkning.

Jag jobbar med Hubmaier för församlingens skull, men inser att hjärtat finns i den rörelse som följer den mer reformerta vägen. Spänningen finns i mig också.

Påven - mer än bara sex

På frukostar och luncher runt om i Sverige har påven blivit ett vanligt samtalsämne de sista dagarna, sex, celibat, äktenskap och sådant talas det mycket om. I artikeln "From One Antichrist to Another: Thoughts on The Papal Transition" ger D. Scott Meadows oss en del tankar som kan göra det hela lite mer intressant genom att bredda ämnet en del.

Poängen är att det kanske finns andra saker att hett diskutera om påven än sex och äktenskapsfrågor. Är Påven till exempel en antikrist? Nationalencyclopedin beskriver antikrist som: ""Mot-Kristus", en som sätter sig upp emot Kristus och själv utger sig för att vara Gud eller Kristus." Och har man inte talat om Påven som Kristi ställföreträdare på jorden?

D. Scott Meadows avslutar artikeln på det här sättet, i fri översättning:

"Så, det ser som att vi är mycket nära en övergång från en Påve till en annan, och därför, från en antikrist till en annan. Ska jag klandras för att jag inte föredrar någon av Satans hantlangare? Gud hjälpe mig, att jag inte gör avbön, även inför hotet om martyrdom. Jag ber för den totala bortgången av detta sataniska rike. Låt alla lojala efterföljare till Kristis samlas med mig i detta! I vår generation, mer än någonsin, så är så är det orädd protest som särskiljer dem med sund förståelse och djup övertygelse från dem som är naiva och fega. Må Herren komma snart och förstöra sin Fiende (2 Tess 2:8). Amen."

Här är bränsle för ett spännande samtal om Påven, ett samtal med en lite annan vinkel än vad du kanske tänkt dig.

När blir en kristen rörelse apostatisk?

Apostasi kommer från grekiskans apostasis betyder avfall (från en lära). En person som avfallit från tron benämns därför ibland apostat. Den mest kända apostaten är den romerksa kejsaren Julianus Apostata (331-363) som när han blev kejsare lämnade den kristna tron och försökte blåsa nytt liv i de gamla hedniska religionerna romarriket.  Apostasi består av en otroende och självrådig rörelse bort från Gud (Heb 3:12).

Gary E. Gilley om när en kristen rörelse blir apostatisk:

En kristen rörelse är apostatisk vid tiden:

• När dess ledare förnekar den kristna trons grunder.
  
  
• När officiella tidningar och media framför och marknadsför synsätt som är motsatta mot Skriftens klara undervisning.
  
  
• När samfundets officiella skolor anställer lärare och/eller använder besökande talare som undervisar synsätt som avviker i väsentliga lärosatser.
  
  
• Ledarskapet, eller majoriteten av dem som utgör rörelsen, gör inget för att avlägsna apostater i rörelsen.
  

Gary E. Gilley om satans predikanter

Bläddrar i Gary E. Gilleys häfte "Growing in Christ"och hittade något att dela med mig av. Min egen fria översättning.

"Läs 2 Tim 4:1-5. Människor som inte är frälsta, som ofta inte har någon förmåga för andlig urskiljning, kommer att hylla Satans lärare (2 Cor 11:13-15) som stora religiösa ledare, medan de som predikar sanning, Guds tjänare, kommer att föraktas och ses som icke samarbetsvilliga, splittrande och kärlekslösa. Satans predikanter tillmötesgår smaken hos de åhörare som inte är pånyttfödda och är därför mycket mer populära."

Det väcker en del tankar hos mig. Vad tänker du?