Svenska Baptisters bekännelse 1861: A Leading Question

tisdag 22 december 2009

A Leading Question

Karin Wiborn och Lars Dalesjö har skrivit en debatartikel i Dagen, Vi betonar tro, frihet och gemenskap. Bland annat skriver de en del om baptistiskt ledarskap, ett exempel:

"Varje försök hos en ledare att förkunna "den enda rätta sanningen" strider mot det baptistiska ledarskapet"

Jag tar med mig det som läxa över jullovet att tänka kring baptistiskt ledarskap. I ett inlägg i sommarbloggen 2009 skrev Karin Wiborn att hennes favoritteolog är Paul S Fiddes. Av den anledningen tar jag med mig Paul Fiddes häfte "A Leading Question" som handlar om auktoritet och ledarskap i baptistförsamlinger. Häftet finns att ladda ned här, för den som är intresserad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Svenska Baptisters bekännelse 1861

Svenska baptisters bekännelse 1861

Den trosbekännelse, som de svenska baptisternas konferens år 1861 antog såsom ett uttryck för den baptistiska trosuppfattningen. Enligt N.J Nordström En Kulturbild 1926.

At the Conference of Swedish Baptist Churches held in Stockholm on June 23-28, 1861, this confession was adopted. A translation by Rev. Eric Ruden, Executive Secretary of the Union, can be found "Baptists Confessions of Faith" by Lumpkin and in this link.

1. Wi tro, att både det Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter (de wanligen så kallade Apokryfiska Böckerna ej infattade) äro af Gud ingifna samt utgöra den enda och fullkomliga regeln för wår christliga tro och wandel.

2. Wi tro, att det är blott en lefwande och ,sann Gud som är en Ande, oändelig i alla fullkomligheter —; som har skapat, uppehåller och regerar all ting —; och som har uppenbarat Sig uti tre jemnlika personer, Fadren, Sonen och den Heliga Anda.

3. Wi tro, att den första menniskan, Adam, war skapad helig, efter Guds beläte, men föll genom friwillig öfwerträdelse af Guds lag uti ett tillstånd av synd och död; och att i följe deraf alla hans naturliga efterkommande hafwa ärft hans förderf; sakna all wilja att omvända sig till Gud, och förmåga att fullkomligen hålla Hans lag; samt äro derföre skyldiga till Guds wrede och ewigt straff.

4. Wi tro, att wår Herre Jesus Christus, som uti sin enda person förenande en sann Gudom med en sann mandom, har genom sin fullkomliga lydnad för Guds lag och sin försoningsdöd öppnat för alla en wäg till återlösning och frälsning ifrån detta förtappade tillstånd; samt att hwar och en, sam af hjertat tror uppå Honom warder delaktig af denna återlösning och frälsning, utan någon egen förtjenst eller wärdighet.

5. Wi tro, att Ewangelium — det är, det glada budskapet om den salighet som genom Christum är förvärfwad, bör predikas för alla kreatur; att hwar och en, som hörer Ewangelium, är pligtig att b ä t t r a sig — det är med en hjertelig sorg inför Gud bekänna samt öfwergifwa sina synder — och på samma gång t r o uppå Christum såsom sin ende och alltillräcklige Frälsare; — samt att hwar och en, som vägrar att göra detta, derigenom ådrager sig en desto swårare fördömelse.

6. Wi tro, att den saliggörande tron är en Guds gåfwa samt helt och hållet en frukt af den Helige Andes werkan genom ordet; att alla de som warda saliga hafwa af Fadren blifwit gifna åt Sonen och i honom utkorade till salighet och barnaskap förrän denna werldens grund lagd war; samt att wi böre med yttersta flit söka att erhålla förwissning om wår egna utkorelse.

7. Wi tro, att det är den Gudomliga Lagens ändamål att wara: 1) en tygel för det ogudaktiga, till att afhålla dem ifrån utöfwandet af allt deras hjertans onda uppsåt; 2) en tuktomästare att bringa syndare till Christum, i det den förehåller dem Guds rättwisa fordran och Hans wrede öfwer synden, visar dem deras oförmåga att uppfylla denna fordran, och sålunda hos dem uppwäcker behofwet af nåd och syndernas förlåtelse; 3) en regel för de troendes wandel, att efterföljas i det Nya Förbundets anda; — samt att lagen i och för dessa bruk bör inskärpas hos alla.

8. `Wi tro, att Dopet bör meddelas endast åt sådana, som sjelfwa hafwa aflagt en sannolik bekännelse af en lefwande tro uppå Christum; att det blifwer tillbörligen förrrättadt endast genom hela menniskans neddoppning i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i församlingens gemenskap och begåendet af Herrans Nattward.

9. Wi tro, att en ordentlig Christi Församling är ett samfund af troende och döpta christna, som hafwa med hwarandra öfwerenskommit att söka hålla allt hwad Han hafwer befallt: att uppehålla offentlig gudsdyrkan; att under den Heliga Andas ledning utwälja ibland sig sjelfwa h e r d a r eller t i l l s y n i n g s m ä n, och t j e n a r e; att iakttaga Dopet och Herrans Nattward; att utöfwa christlig församlingstuckt; att befrämja gudsfruktan och broderlig kärlek; och att bidraga till evangelii allmänna utbredande; — samt att hwar och en sådan församling är ett oberoende samfund, fritt uti sitt förhållande till alla andra christna församlingar, och erkännande Christus allena såsom sitt Öfwerhufwud.

10. `Wi tro, att den första dagen i weckan af de apostoliska församlingarna hölls helig såsom Herrans dag, i stället för den Judiska Sabbathen, samt att wi på denna dag isynnerhet böra församlas till allmän gudsdyrkan och öfwa oss i gudaktigheten.

11. Wi tro, att den Werldsliga Regeringen är af Gud förordnad, och hållo oss förpligtade att ära och bedja för konung och öfwerhet, samt i allting lyda landets lagar, så framt de icke tydligen strida emot Christi lag.

12. Wi tro, att denna wend skall hafwa en ända; att war Herre Jesus Christus på den yttersta dagen skall åter uppenbara Sig på jorden, uppwäcka de döda ifrån deras grafwar och hålla en allmän dom, uti hwilken alla ogudaktiga skola blifwa oåterkalleligen fördömda till ewigt straff, men alla troende och rättfärdiga högtidligen insatta uti besittningen af det rike, som dem tillredt war ifrån werldens begynnelse.

Svenska Baptisters bekännelse 1861

Sidor

Leta i den här bloggen

tisdag 22 december 2009

A Leading Question

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Min blogglista

Veckans mest lästa

Månadens mest lästa

Mest lästa

Bloggarkiv

Svenska Baptisters bekännelse 1861