Kärnvärden för nätverket anabaptist

På Barnabasbloggen kan man nu läsa om kärnvärderingar för nätverket anabaptist. Jag tycker det här är riktigt intressant att följa. Det utmanar mig i mina tankar om församlingen och församlingens uppgift. Vi får se vad det kan leda till.

För mig står det klart att baptiströrelsen i allmänhet, och europeisk baptiströrelse i synnerhet, har djupa rötter i den anabaptistiska rörelsen. Därför gör vi gott i att lära oss av detta arv, och se vad som är bibliskt och rätt att tillämpa i den kultur vi verkar i.

Sabine Dramm: Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought

I bland framställd Dietrich Bonhoeffer som en kristen superhjälte, en förebild i allt för alla.

Sabine Dramm tar uti med detta i boken "Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought". Här framställs Bonhoeffer som en teolog av kött av blod med styrkor och svagheter. En man som är en del av sin tid och skriver i sin tids teologiska kontext.

Det är en sympatisk bild av Bonhoeffer hon ger. Men, samtidigt inte en superkristen som ska sättas på piedestal och som inte får ifrågasättas i något. Jag tror att det fortfarande finns en hel del gott att lära av Bonhoeffer, men bara om vi läser honom som en av flera kristna förebilder och en flera teologer.

Ibland diskuteras huruvida Dietrich Bonhoeffer var evanglikal eller inte. Sabine Dramms bok övertygar mig att Bonhoeffer kan vara god och nyttig läsning i en evangelikal församling, men någon tydligt evangelikal teolog var han inte själv.

Kanske styrkan i den här boken är att den sätter Bonhoeffers teologiska tänkande i den kontext han verkade i och att fokus ligger på teologi, inte på hjältemodiga handlingar.

Böner och blad - Gemensam Framtid läser Bibeln och ber

Tycker att andaktshäftet "Böner och blad" är ett riktigt intressant initiativ av det nya samfundet.

"I häftet Böner och Blad återges för varje vecka, från 19 februari till 22 april, ett uppslag med ett bibelord, en reflektion, förslag på en andlig övning, samtalsfrågor, gudstjänstinslag och en skriven bön. Det blir 12 sådana veckouppslag i häftet samt en introduktion om fasta och hur man kan använda materialet.

På hemsidan finns reflektionen i mer utförlig form samt förslag på daglig bibelläsning. Eftersom bibelorden följer kyrkoåret, kan man redan nu se vilka teman som kommer att tas upp. Bibelreflektionerna är skrivna av personer inom Gemensam Framtid och våra systerkyrkor i världen. Häftet kan användas både av enskilda, hemgrupper och församlingar."

Det ska blir intressant att ta del av materialet. Kanske kan det vara riktigt bra i församlingsarbetet.

Personligen så fortsätter andaktshäftet "Table Talk" att vara basen för min dagliga andakt även under fastetiden. Men, kanske kan "Böner och blad" bli ett bra komplement, särskilt om vi gör det tillsammans i församlingen.

Som alltid när det gäller Gemensam Framtid undrar man vart det ska ta vägen, men jag känner ett ansvar inför församlingen att göra det bästa av situationen.

Det trötta etablissemangets teolog

Sista tiden har jag tänkt en del på Dietrich Bonhoeffer. Sakta kommer insikten att mycket av det som en gång var radikalt och spännande inte längre är radikalt och spännande. Det har blivit det trötta etablissemangets teologi.

När etablissemanget i missionsförbundet vill vara radikala, då låter det ofta som ett trött eko av Dietrich Bonhoeffer. Lite som mellanmjölk. I mina öron känns det inte längre så nytt, vi har talat om de här sakerna länge i samfundet och jag vet inte om vi ser så mycket frukt.

Nu hindrar det inte att det går att lära en del av Bonhoeffer. Min poäng är bara att det inte känns fräscht och radikalt längre när det blivit lite av det trötta etablissemangets teologi.

Vad är det då som känns radikalt idag?

1. Shane Claiborne är på något sätt radikal idag, även om han predikat på en kyrkokonferens för missionskyrkan och på något sätt börjar bli etablissemang.

2. Personligen hittar jag något radikalt hos R.C. Sproul som envist om och om igen talar om Guds helighet i en tid då vi vill något annat. Hans sätt att hålla fast vid Westminsterbekännelsen gör att han nog aldrig kan bli etablissemang i Sverige.

3. Ofta kommer hans namn upp, som något radikalt jag bara måste lyssna till. Det är Paul Washer. Av någon anledning är han påtagligt populär i en yngre generation. Hans budskap är sannerligen radikalt i vår tid och i våra sammanhang. I mycket sprids han via youtubeklipp, några finns med svensk text här.

Appar till Android - mina favoriter

Det här är de appar (småprogram) jag använder mest på min Android mobiltelefon:

1. Kitchen timer - för att ta tid vid lagning av mat och te.

2. Evernote - för att ta anteckningar i text, tal och bild. Mycket för att flytta foton från telefonen till dator. Har upptäckt att ljudanteckningar ofta är ett snabbt sätt att dokumentera tankar och uppslag, särskilt när jag är i rörelse. Jag använder den också som ett bibliotek för pdf filer. Synkar alla mina maskiner mot molnet.

3. Logos - För att slå upp saker i mitt teologiska referensbibliotek och för att läsa böcker i mitt logosbibliotek. Helt underbart att kunna slå upp det mesta var jag än är. Märker jag investerar mer i digital litteratur än i pappersböcker nu för tiden.

4. Eniro - för att kolla telefonnummer och adresser.

5. Olive Tree Bible Reader- läsning av Bibel och bibellitteratur. Logos är mer som ett bibliotek av böcker. Olive Tree är mer som en studiebibel med extra mycket material. Jag rekommenderar båda.

6. Retro Camera - ger bilder en gammaldags touch. Gör mobilkameran roligare och får mig att känns mig konstnärlig.

7. Remember the Milk - bra att komma åt att göra listan på mobilen också, även om jag mest använder webbversionen. Mitt liv är uppbyggt kring Remember the Milk. Synkar alla maskiner. Alla som engagerar sig mycket i församlingsarbete borde ha Remember the Milk.

8. Dropbox - ett underbart sätt att lagra bilder och dokument. Lagrar nästan inget lokalt längre. Molnet är framtiden. Jag undrar om vi inte skulle skaffa oss en gemensam dropbox om vi gör ett större skriftprojekt i kyrkan igen.

9. Youtube - Ett måste. Noterar dock att jag tillhör som trivs bäst med text, en utrotningshotad grupp i vår alltmer bildbaserade kultur. Mest för att visa något när jag är bland tonåringar.

Den sista konferensen inom Svenska baptistsamfundet

Läser en artikel i Dagen "Den sista predikan handlade om hopp". Svenska baptistsamfundet går i graven.

Det väcker tankar om vår historia och om vår framtid. Hur ska det gå?

Själv har jag det senaste två åren funderat mycket på hur man kan låta det baptistiska arvet, med des teologiska innehåll, vara till nytta både lokalt och på riksnivå. Hur kan baptister bidra till Sveriges kristenhet?

Nog ser jag att den baptistiska identiteten ibland är svag, även inom baptistförsamlingar inom baptistsamfundet. På ett sätt känns det intressant att Svenska baptistsamfundet nu inte längre definierar baptiströrelse i Sverige, utan att det blir naturligare att låta den baptistiska identiteten flöda från levande baptistgemenskaper i europa och världen.

Här är några tankar:

1. Vad händer när inte längre Teologiska högskolan inte längre är vår baptistiska seminarium, utan att det naturliga att hämta baptistisk teologi från Internationella Baptistseminariet i Prag? I Prag producerar man idag mycket intressant teologi på internationell nivå. Man talar öppet om baptistisk identitet och skäms inte för det. När baptistsamfundet beskriver sin identitet blir det "Varför inte i Svenska Baptistsamfundet? - En omvänd ordlista från A-Ö", mest om vad vi inte är och inte så spännande. När IBTS beskriver vår identitet som europeiska baptister blir det "A Dictionary of European Baptist Life and Thought", ett helt underbart lexikon om baptistisk teologi och identitet.

2. Vad händer när teologiska uttalanden från Europeiska Baptistfederationen i samfundsfrågor blir den baptistiska rösten som stöttar församlingen snarare än samfundsexpeditionen i Stockholm? När vi behövde ett underlag för att att diskutera äktenskapsfrågan i församlingen var det från EBF vi fick ett underlag som kunde nyansera samtalet på ett underbart sätt. Bredden och samtalet inom EBF kan komma att bli en viktig resurs för svenska församlingar som vill inspireras av baptiströrelsen.

3. Vad händer när vi inser att Evangeliska Frikyrkan på många sätt blivit det kanske viktigaste samfundet som har baptistisk identitet i Sverige? Att vi kan hämta inspiration från en församlingsrörelse som inte skäms för att tala om att vara baptistisk och där troendedopet fortfarande är något man våga stå för i många församlingar. Sverige står inte utan baptistiskt samfund, även om baptistsamfundet försvinner. Vi använder en del material från EFK redan idag, jag tror att det kommer att bli mer av det.

Så jag tror att ett trött baptistsamfund lämnar plats för piggare institutioner med baptistisk identitet kan var något mycket gott i längden, även om det känns svårt nu. Jag anar att den internationella baptiströrelsen kommer att vara mycket viktig i svensk kristenhet de kommande åren, det finns så mycket att bidra med, så mycket som både är bibliskt och ligger rätt i tiden. Jag ser hur det börjar röra sig sig bland ungdomen.

Så jag känner att det är hejdå baptistsamfundet, det var gott så länge vi kände varandra. Men det är också hej internationell baptiströrelse, välkommen att betyda mer för oss, vi har varit lite njugga ibland, men nu är vi öppna och vill vi ha mycket mer.

Alltings återställelse hos Dietrich Bonhoeffer

Läser vidare i Samine Dramms bok "Dietrich Bonhoeffer - An Introduction to His Thought".

Enligt Sabine Dramm så var läran om apokatastasis en del Dietrich Bonhoeffers tänkande. Kanske naturligt för någon som inspireras mycket av Karl Barth. Det handlar om alltings återställellse, apokatastasis ton panton. Kyrkfadern Origenes var en tidig förespråkare. Det handlar i grunden om att alla till slut kommer till himlen. Kyrkan har genom århundraden sett det som en villolära.

Bonhoeffer vill göra skillnad mellan apokatastasis som hopp och apokatastasis som lära. Att man kan tala om hoppet om alltings återställelse, men inte som en teoligisk sanning att det är så. Det är också så det har predikats i min församling, som ett hopp, att man inte kan vara säker. Att det finns bibelverser som visar på allvaret om man inte vänder om till Jesus, men att vi har hoppet om alltings återställelse.

Jag tror att en så sofistikerad lära lätt kan få en annan nyans när den kommer ner i kyrkbänken och talats en del om vid kyrkkaffet. Vi är inte alla Barth och Bonhoeffer. Jag har själv varit med när en ledare i dels ifrågasatt varför vi alls ska ha alphakursen (alla kommer ju ändå till himlen), och dels när ledaren frågat ungdomar som berättar om Jesus för jämnåriga kamrater varför de evangeliserar när ändå alla kommer till himlen.

Nu kan väl alla läror vantolkas, men apokatastasis känns särskilt allvarlig då den lätt kan döda viljan att berätta om Jesus och frälsning genom tro på Jesus. Det blir lätt en slags hyper-universalism som dämpar viljan att evangelisera.

Jag tror faktiskt att mjuka och lite sofistikerade varianter av läran om alltings återställese som ett hopp, är betydligt mer utbredda bland pastorer och ledare än vi ofta tror.

Det här är en allvarligare fråga än vad vi kanske ofta tänker. Om jag har rätt i att även en mjuk lära om hoppet om alltings återställse även denna dämpar evangelism, så kan det förklara en del i Sveriges kristenhet.

Själv så dras jag mer och mer till baptiströrelsens pionjärer. Där tron var klar och tydlig. Evangelium till räddning från evig pina. Det är där jag tror att biblisk kristendom mår bra och väckelsen kommer. Det är en på ett sätt lite brutal kristendom, en korsets dårskap. Men det är där jag tror växten och livskraften finns.