Kreativitet, Amanda Palmer och synd

I helgen ska jag författa en eller två artiklar och redigera några till. Ett sätt för mig bli kreativ när jag skriver är att lyssna på musik som skakar bort lite frikyrkotrygghet och vardagsslentrian. Då lyssnar jag gärna på Amanda Palmer.



Det mesta hon sjunger är knappast uppbyggligt. I längden mår jag inte bra av att lyssna på henne, jag måste ha uppbygglig musik i stor dos. Men, på något sätt så visar hon så tydligt på livet som det ser ut utan Gud. Per Gessle sjunger på om ett sminkat och trevligt liv. Amanda Palmer sjunger om livet som det ser ut klockan fem på morgonen utan make up. Så ärligt och utan några rosafärgade solglasögon. Undrar om det är såhär postmodernism ser ut egentligen, inte så fint och förstående, utan mer som något av Nietzsche. Det är en hård värld vi lever i.



Jag skulle vilja kunna skriva teologi lika naket och rakt som Amanda Palmer sjunger. Undrar lite om det är därför jag dras till de gamla rättframma trosbekännelserna. Ska nog läsa någon paragraf i 1861 års bekännelse innan jag går och sätter mig på balkongen och skriver. Varför inte avsnittet om synden:

"3. Wi tro, att den första menniskan, Adam, war skapad helig, efter Guds beläte, men föll genom friwillig öfwerträdelse af Guds lag uti ett tillstånd av synd och död; och att i följe deraf alla hans naturliga efterkommande hafwa ärft hans förderf; sakna all wilja att omvända sig till Gud, och förmåga att fullkomligen hålla Hans lag; samt äro derföre skyldiga till Guds wrede och ewigt straff."