Att kommentera från läktaren

Ibland förstår jag verkligen hur det måste vara att vara idrottsman. Man kämpar på plan, och de misstag man gör syns för alla på läktaren. På läktaren sitter experterna, de som vet hur allt ska vara. De kan analysera allt och se vad som skulle gjorts istället. Det är ganska praktiskt att sitta på läktaren, för man behöver inte vara på plan och faktiskt göra något, man behöver aldrig stå till svars för vad man verkligen gjort. Den analys man gjort på läktaren behöver inte prövas, den behöver inte genomföras, den kan vara brilliant ändå. Jag tänker på det idag.

Jag har valt att vara ute på planen, och jag får ta konsekvenserna ibland. Ibland blir jag lite trött. Ibland känner jag mig rätt desillusionerad. Men, en dag får jag möta Jesus vid Bema. Det ska känns bra att berätta att jag försökt. Att jag velat. Att jag provat. Att det blev fel ibland, men att jag varit ute på planen och spelat.

Ibland vore det lättare att sitta på läktaren, och ibland gör jag det. Men när det är tydligt att laget behöver mig, då är jag på plan. En dag ska det kännas bra att berätta. Jag är inte oroad för något, allt kommer att bli bra. Men, en extra klapp på axeln kan jag tänka mig, det skulle kännas gott.

Wi påminna oss war Herras Jesu Christi ord: Si jag kommer snart! och med Andan och bruden, såsom hwars wäsentliga lem wi betrakta oss, ropa wi amen. Ja, kom, Herre Jesus!