Fem bekännelser om eskatologi

Den augsburgska bekännelsen 1530

XVII. Om Kristi återkomst till domen

1] Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, 2] och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, 3] men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
4] De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.
5] De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.


New Hampshire Confession 1833
18. Of the World to Come We believe that the end of the world is approaching; that at the last day Christ will descend from heaven, and raise the dead from the grave to final retribution; that a solemn separation will then take place; that the wicked will be adjudged to endless punishment, and the righteous to endless joy; and that this judgment will fix forever the final state of men in heaven or hell, or principles of righteousness.


Borekullabekännelsen (1848?)

15 ARTIKELEN. Om Herrans återkomst, de dödas uppståndelse och den yttersta Dommen.
Wi tro på Herrans Jesu Christi återkomst i magt och härlighet. Wi anse hans uppenbarelses dag för återlösningsverkets krona, ty på den samma skola alla werldens ögon skåda hans sanning och underbara härlighet; de skola se den krönte ärones Konung, och med honom hans brud Församlingen; ty de afsomnade i Christo skola kroppsligen uppstå uti oförgänglig härlighet, de skola se honom såsom han är, tillika wara med honom och regera med honom.
Wi tro äfwen på de ogudaktigas uppståndelse och på werldsransakningen, då alla människor måste uppenbaras för Christi domstol, att undfå efter deras handlingssätt under lifstiden. Då skall Guds Son gifwa åt en och hwar, som i tro tjent och efterföljt honom, ewig salighet, äfwen så skall han fälla öfwer alla ogudaktiga den ewiga fördömelsens dom. Wi tro fast på den Heliga Skrifts bestämda och klara förkunnande, hwilken avmålar menniskans salighet och osalighet efter detta lifwet såsom oföränderligt, och tro, att båda tillstånden äro ewiga, alltså att ingen öfwergång ifrån det ena tillståndet till det andra äger rum, och att ingen frälsning efter döden är möjlig.
Wi påminna oss war Herras Jesu Christi ord: Si jag kommer snart! och med Andan och bruden, såsom hwars wäsentliga lem wi betrakta oss, ropa wi amen. Ja, kom, Herre Jesus!


Svenska baptisters bekännelse 1861
12. Wi tro, att denna werd skall hafwa en ända; att war Herre Jesus Christus på den yttersta dagen skall åter uppenbara Sig på jorden, uppwäcka de döda ifrån deras grafwar och hålla en allmän dom, uti hwilken alla ogudaktiga skola blifwa oåterkalleligen fördömda till ewigt straff, men alla troende och rättfärdiga högtidligen insatta uti besittningen af det rike, som dem tillredt war ifrån werldens begynnelse.

Europeiska Baptistfederationens Statement of Identity 2005
THE HOPE OF A NEW HEAVEN AND A NEW EARTH
1. Renew our commitment to the Lord Jesus Christ, our God and Saviour, our guide and friend, in the power of the Holy Spirit and we affirm our life together as a community of faith looking forward in hope to Christ’s return and God’s New Heaven and a New Earth;

Den tyska förlagan till Borekullabekännelsen

I tyskland finns en bekännelse författad av Johann Gerhard Oncken, Julius Köbner und Gottfried Wilhelm Lehmann från 1847. En översiktlig jämförelse visar att den är mycket lik Borekullabekännelsen. Det är rimligt att den tyska bekännelsen genom Onckens förmedling varit förlaga till Borekullabekännelsen.

GLAUBENSBEKENNTNIS DER DEUTSCHEN BAPTISTEN (1847)

Borekullabekännelsen om församlingen

I Borekulla fanns den första svenska baptistförsamlingen. Det är för mig oklart när man antog den bekännelse som finns tryckt in Nordströms bok "En kulturbild". Det är en bekännelse med starkt tyskt inflytande, mycket kommer genom Johann Gerhard Onckens förmedling. Det finns avgörande skillnader från den mer amerikanskt influerade bekännelse som antogs 1861 genom Anders Wiberg.

Nedan ger jag den tionde artikeln som behandlar församlingen. Den ger en inblick i den tidiga baptismens syn på församlingen. (Det kan finnas vissa korrekturfel).

10 ARTIKELEN.

Om Herrans Församling.

Genom döpelsen blifwa wi upptagna uti Christi Försam¬ling på jorden, och Herren har förordnat den till ett Nåde-medel för oss. Öfwerensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars befallning, likasom med den Apostoliska tidens exempel, och för att kunna bringa alla Nya Testa¬mentets anordningar i utöfning, är det hwarje till Gud omwänd troendes pligt, att icke stå der allena för sig sjelf utan att förena sig med andra herrans Lärjungar, såsom lemmar af en lekamen och såsom ett Gudshusets lefwande stenar för att uppbygga sig inbördes, att trösta och fortbringa på salighetens wäg, för att framhärda i Apostlarnas lära, i gemenskap, i bröds brytande, i bön. En sådan för-ening af Christi Lärjungar, ordnad efter Guds ord, är en Christlig Församling. Nya Testamentet förblifwer församlingens oföränderliga regel och rättesnöre.

Embeten uti Församlingen.

Blott Herren Jesus Christus sjelf är densammas öfwer¬hufwud; synbara öfwerhufwuden på jorden känner den icke. Församlingen utwäljer utaf medlemmarnas antal sina Äldste, Lärare och Tjenare, hwilka genom ordination be-klädas med detta embete. Med ordination mena wi det bruk, hwilket den Heliga Skrift lärer ass, att personer af församlingen, till tjenst utwalda af deras eller en annan församlings äldste, avskiljas med händers påläggande och genom bön till detta kall. Med afseende på lefnadswandelen blifwa de, såsom hwarje Församlingens medlem, underkastade kyrkotuckten, dock med iakttagelse af 1. Tim. ,5, 19.

äldsta, och Lärare.

Någon rangordning emellan de Äldste och Lärare är-känna vi icke, utan hålla före, att den Heliga Skrifts benämningar: Biskop, Presbyter o. s. w. icke beteckna några rangsteg. Lärdom och kunskaper hålla wi för önskvärda för detta embete, dock icke oumbärliga, mena framförallt böra de betingelser finnas, som nämnas i Job. 21, 1.5-17 och der egenskaper och den skicklighet, som i Pauli bref fordras. De äldsta före Presidium uti församlingens sammanträden, hwilkas ledning de öfwertaga; de äro dermed beordrade att bringa församlingens beslut i utöfning. Dess-utom äro de förpligtade till en trogen och specie' själawård. Lärarne äro berättigade och förpligtade att predika uti församlingen. I hänseende till den Evangeliska renheten af deras före-drag, stå de under hela Församlingens uppsigt, som, i den händelsen en predikant aflägsnar sig från Evangeliska läran, såsom den blifwit uppfattad uti denna trosbekän¬nelse, och framhärdar, oaktat all förmaning, wid sin afwikelse, kan skilja dem ifrån deras embete. Den heliga döpelsen och den heliga Nattwarden förvaltas såwäl af de Äldste såsom ock af Lärarne. Embetet för en Äldste och det för en Lärare hafwa ofta blifwit förenade på en person. Det förlikar sig ganska wäl med hans embete, att en äldste eller Lärare öfwar ett werldsligt kall, dock är det under wissa förhållanden önskwärdt, att han uppoffrar sig uteslutande åt sitt andeliga embete. I denna händelsen församlingen önskar detta, är den, enligt Guds befallning, förpligtad att gifwa honom ett anständigt underhåll, efter sin förmögenhet.

Tjenarne.

Diaconerne eller Tjenarne måste äga de i Skriften antydde egenskaper. De understödja de Äldste och Lärarne uti deras embeten, och äro dem behjelpelige, i synnerhet uti församlingens werldsliga angelägenheter.

Medlemmarnas Pligter.

Församlingsmedlemmarnes pligter bestå uti en ömsesidig hjertelig kärlek, uti ett lifligt, werksamt deltagande såväl till andeliga wälfärden, såsom ock i allt lekamligt godt och uti ett samwetsgrant begagnande af Nådemedelen och föreskrifternas efterföljd, som Herren, såsom Församlingens hufwud, sjelf gifwit hafwer. I synnerhet är det hwarje medlems pligt att infinna sig wid den Heliga Nattwardens firande regelmässigt och bewista de af församlingen be-stämda sammankomster på söndagen såväl som på en veckodag. Blott genom den högsta nödwändighet eller för påkommande sjukdoms skull får en församlingens medlem afhålla sig från den heliga Nattwardsfästen och gudstjenstens besök.

Röstning.

På församlingens anförda möten skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafwa alla medlemmarna lika röster, och afgörandet sker genom de härwid anförda rösternas pluralitet. Ett sådant afgörande liar sig då det mindre antalet att willigt underkasta, då frihet och ordning i Guds hus blott på detta sätt kan bibehållas.

Intagning.

En ny medlems intagande kan endast efter föregående bekantskap om hans själstillstånd och efter personlig aflagd bekännelse genom röstning ske. Wid en sådan omröstning är det på det högsta önskanswärdt, att enhällighet af rösterna finner rum.

Kyrkotukt.

Christi förordning i Matth. 18 Capitel från 15 till och med 17 wersen skall hwarje medlem utan undantag strängt följa. Det är hwarje medlems pligt att emottaga en förmaning i kärlek, utan att låta något det ringaste deraf komma till den tredjes kunskap. En broder eller syster af medlemmarna bör efter uteslutandet ur församlingen icke behandlas eller betracktas såsom Guds folk.

Uteslutning.

Församlingen är enligt dess stiftares regel berättigad och förpligtad att genom ordentlig omröstning utesluta sådana medlemmar, hwars lefnadswandel motsäger deras bekännelse, som öfwerträda något af Guds bud och sig genom de på dem ricktade förmaningar icke Wilja föra sig till hjertelig, öppen ådagalagd ånger och till föresats af upp¬rigtig bättring och som alltså framhärda i synden. Äfwen böra de beröfwas medlemmarnas rättigheter. Medlemmar, som göra sig skyldiga till swår offentelig åstadkommen för¬argelse eller förnyade synder, och hwars blotta ord icke förtjenar någon tro, blifwa utan afseende på försäkran om bättring på samma sätt uteslutna. En uteslutens återupptagande sker, såsom med hwarje annans upptagande, efter säker pröfning och aflagd synda-bekännelse inför församlingen, genom omröstning.

Ett gott råd till Tiger Woods

Tre kriterier för ingripande från samfundet

Utifrån de tidiga baptisternas starka reaktioner mot syndfrihetsläran, som jag tror var riktiga, föreslår jag några kriterier för när samfundet verkligen ska gripa in:

1. Läran eller företeelsen ska vara ”rakt stridande mot evangelii grundsanningar”. Är den dessutom ”dödande för det andliga livet” så stärks detta. Hit bör räknas läror eller företeelser som riskerar omvändelse och frälsning eller som lever till grovt omoraliskt leverne.

2. När det gäller fördömelse av läran eller företeelsen är det ett kriterium att denna fördömelse delas ”hela skaran av de församlingar i av de församlingar i hela världen som fasthålla Skriften såsom rättesnöret för sin tro, sitt leverne, och sin församlingsordning."

3. Läran eller företeelsen är sådan att den river och sliter i församlingarna och/eller riskerar att trasa sönder någon eller flera församlingar.

Jag provar att tillämpa på två moderna läror:

Apokatastasisläran, eller läran om allting återställelse, fyller till en del de första två kriterierna. Men den fyller som det är nu inte det tredje kriteriet. Att göra en stark aktion på samfundsnivå är därför inte i linje med de tre kriterierna. Det bör heller inte vara någon fara om några enstaka församlingsmedlemmar omfattar läran. Det finns ju trots allt ett visst bibelstöd, och läran är inte helt dödande för det andliga livet. Men det kan vara värt att hålla koll på denna lära och kanske något för distriktsföreståndarna att tala med berörda pastorer om.

Det finns av ekumeniska skäl en vilja att i det föreslagna nya samfundet förbjuda så kallade omdop. Det handlar om de fall när någon som blivit döpt i lutherska tradition som barn, och som utan kristen fostran först i vuxen kommer till tro och omvändelse och vill bekräfta sin tro och omvändelse genom det bibliska dopet. Vi kan se om det är enligt de tre kriterierna att låta samfundet aktivt gå in och förbjuda omdop i församlingarna.

Först kan vi se att så kallat omdop inte strider om evangelii grundsanningar eller att det skulle vara dödande för det andliga livet, snarast är det tvärt om. Många skulle nog mena att det bibliska dopet är just det bibliska dopet och är en naturlig följd av evangelii grundsanningar.

Sedan kan vi se att det inte finns någon enighet bland ”hela skaran av de församlingar i av de församlingar i hela världen som fasthålla Skriften såsom rättesnöret för sin tro, sitt leverne, och sin församlingsordning" om att så kallat omdop borde fördömas. I Sverige har vi till exempel Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen, som inte motsätter sig så kallat omdop. Internationellt har vi till exempel de samfund som är anslutna till baptisternas världsallians. Det finns alltså många bibeltrogna församlingar och samfund som tycket så kallat omdop är rätt och riktigt.

Vad jag kan se i de baptistförsamlingar jag har inblick så är det inte så att så kallade omdop river och sliter i församlingarna och/eller riskerar att trasa sönder någon eller flera församlingar. Kanske är det här en känslig fråga i vissa samarbetsförsamlingar, men jag kan inte se att det förekommit någon direkt splittring på grund av så kallade omdop.

Min slutsats är alltså det inte är riktigt att låta samfundet aktivt gå in och förbjuda så kallade omdop. Det fyller inte de två första kriterierna, och vad jag vet inte heller det tredje. Så kallade omdop är inte jämförbart med syndfrihetsläran, och det bör därför inte hanteras kraftfullt med förbud och sanktioner på samfundsnivå.

Kan det vara någon annan omdiskuterad fråga i samtiden som är passar in på dessa tre kriterier? Testa kriterierna själv och se vad din bedömning är.

Syndfrihetsläran

I minnesboken "Tro Frihet och Gemenskap - Svensk Baptism genom 150 år" berättar man att:

"Baptisternas historia ger lärorika exempel på både framgångsrikt motstånd mot uppenbart skadliga synsätt och mindre lyckat försvar för åskådningar som som i det långa loppet visat sig omöjligt att upprätthålla."

I samma bok kan vi läsa att Anders Wiberg hade vid första årsmötet i missionsföreningen i Örebro 1859 sagt:

"Det är min övertygelse, att alla troende kristna bör samverka för Kristi rike. Var och en, som har Kristi Ande, bör samverka med Kristus. En annan gränslinje kan ej uppdragas. Jag skulle tro, att det ej fanns två som, som som i alla stycken tänka lika, och man icke ur sin kärlek utesluta de olika tänkande."

Det fanns alltså en känsla av ny frihet att följe Bibeln och man ville ge den friheten till individen och församlingarna, även när det skilde i uppfattningar.

Men, man kan också läsa i minnesboken att:

"Den atmosfär av andlig längtan som alltfort vilade över 1800-talets andra hälft medförde stundom en okritisk öppenhet för läror som uppenbart var i konflikt med biblisk tro."

Det man kanske framför allt tänker på är syndfrihetsläran. Ett exempel på hur det kunde gå går att läsa i Stöde baptisförsamlings historieskrivning:

"Från början hade församlingen sina sammankomster i Matts Carlssons hem. Församlingen växte snabbt och man blev tvungna att hyra en lokal. Under de första 10 åren döptes 156 personer. Samtidigt pågick den s k Sundvallska striden om syndfrihetsläran. 1862 blev Sundvall utesluten ur Sundsvalls Baptistförsamling. Han for ändå omkring som om inget hade hänt. När striden kom till Stöde uteslöts 54 medlemmar och 20 flyttade. Det ledde till att medlemsantalet stannade på 89 personer år 1863. På församlingens 10 - årsfest hade antalet medlemmar stigit till 100."

Det var en lära som rev och slet i de unga församlingarna och ledde till stora problem. Det som predikades var att "den som tror är helt fri från synd och ingenting han gör kan längre bli synd".

I Evangelisten 1860 nr 22 kan man läsa:

"Syndfrihetsläran är så rakt stridande mot evangelii grundsanningar och så dödande för det andliga livet, att det blir en nödvändighet för en kristlig församling att utesluta varje enskild medlem och upphöva gemenskapen med hela den församling som olyckligtvis må omfatta denna dödande lära. Häri överensstämma hela skaran av de församlingar i av de församlingar i hela världen som fasthålla Skriften såsom rättesnöret för sin tro, sitt leverne, och sin församlingsordning."

På den allmänna tredje konferensen 1861 tog man upp flera frågor som relaterade till detta (från boken Svenska Baptism 1848-1948) bland dessa finns:

"Vad är syndfrihetsläran, vilka följde får den och hurur bör den församlingsmedlem, som hyllar och försvarar den, anses och behandlas?"

"Vad är orsaken till den slapphet och även mottaglighet för villfarelse, som äger rum ibland döpta kristna i vårt land?"

Ett av resultaten från konferensen var att man bildade sju distriktsföreningar. Kanske var ett av syftena att kunna ta i tu med församlingar som företrädde villoläror. På den sjätte konferensen 1872 tog man följande beslut:

"Om en person driver villfarande läror, bör den församling han tillhör föra honom tillrätta, om det ej lyckas, utesluta honom. Göre ej församlingen så, bör den uteslutas ur distriktsföreningen"

Min sammanfattning är att när det gällde skillnader i trosfrågor ville man vara öppen och lämna frihet åt individen och frihet år församlingen. Men, när det kom till läror som uppenbart stred mot Bibeln, som syndfrihetsläran, då reagerade man med kraft. Man hade med egna ögon sett hur villolärare kunde trasa sönder en församling.

Baptisthistoria - beslut på konferenserna

Andreas Möller har gått igenom svensk baptisthistoria i tre inlägg på sin blogg. Del 1, Del 2, Del 3. Det är mycket intressant läsning. Rissnepastorn ger också en läsvärd kommentar.

I inlägg 2 tar återger Andreas en viktig diskussion i den femte allmänna konferensen:

"Den femte allmänna konferensen 1869 hade en lång rad frågor på sitt bord. Bland annat samtalade man om ”en allmän Baptist-Missionsförening” och ”konferensens natur och ändamål”. Samtalen om bildandet av en gemensam missionsförening (ett slags förstadium till vår tids trossamfund) verkar dock inte ha lett fram till något beslut – det skulle dröja ytterligare 20 år innan man kom dit. Man var som synes mycket försiktig med att bilda gemensamma strukturer, antagligen för att man ville värna den frihet från den sortens styrande kyrkostruktur man kämpat så hårt för. Samtalet om ”konferensens natur och ändamål” var därför förmodligen mer centralt och avgörande än det kan verka. Efter lång diskussion enades konferensen om uttalandet att konferensen ”ej avsåge att på något sätt lagstifta för de enskilda församlingarna”."

Andreas kommenterar med att han ser en linje genom baptismen gällande beslut på samfundsnivå:

"Här ser åtminstone jag en tydlig tråd att följa – från konferensen 1858 som lät församlingarna själva avgöra nattvardsfrågan, via detta uttalande 1869 (och flera liknande uttalanden vid senare tillfällen, som vi kommer återkomma till), genom 1960-talets beslut om att låta församlingarna själva hantera frågan om dop och medlemskap – ända fram till den hållning vi finner hos 2009 års baptistledning."

Ibland tror jag att kampen för den fria och oberoende församlingen var en mycket stark drivkraft i den utbrytning från baptistsamfundet som den unga pingströrelsen utgjorde. Kanske hade baptistsamfundet redan i tidigt nittonhundratal stelnat till en del, kanske hade det blivit lite stelt och kanske lite trött.

Min övertygelse är att baptismen i grunden är en rörelse av fria församlingar i samarbete. Hur detta samarbete och inbördes beroende ska se ut är kanske av den viktigaste av de frågor som står inför en ung baptiströrelse. En stel samfundsrörelse riskerar att kväva den enskilda församlingen. Min bön idag är att detta är något baptistledningen tar med sig in i diskussioner om det nya samfundet och kämpar hårt för, att baptistförsamlingarna får stor frihet i det nya samarbetet.

Jag börjar tro att vi på ett sätt är tillbaka till ruta ett i och med planerna för det nya samfundet och vi återigen bör ställa frågor av den typ man ställde på de första konferenserna. Hur bör församlingarna förhålla sig till samarbete och inbördes beroende i det nya samfundet? Hur säkerställer vi att det finns frihet för församlingen och frihet för individen? Jag känner förtroende för Karin Wiborn i den här frågan. Kan jag känna förtroende även för missionsförbundets och metodisternas företrädare?