Equmeniakyrkan ur ekumeniskt perspektiv

För en tid så fikade jag med några vänner från LP-arbetet. Vänner vars liv blivit radikalt förändrade av mötet med Jesus.

Lite skämtsamt började vi prata om vad som skiljer olika samfund från varandra.  Svenska kyrkan är ju fin att gifta sig i berättade de, och den lokala prästen är ju bra. Och pingst känner de väl, så när jag förklarade att baptister är som pingstvänner fast utan fokus på tungotal kunde de leva sig in i det. Det är då en av dem säger om Missionskyrkan, att de är bäst på att vara tråkiga de. Och så spårar samtalet ur med olika beskrivningar av urtråkiga besök i urtråkiga missionsförsamlingar. Jag inser att det inte är någon idé att säga emot. Efter så många målande berättelser inser jag att de verkligen har upplevt det så.

Jag har länge trott att en utmaning för Equmeniakyrkan är att tydligt stå för något. Att vara lite jobbig och störande. Equmeniakyrkan måste arbeta på att än mer beskriva sig i positiva termer och låta det genomsyra församlingar i hela landet. Att inte vara tråkiga.

Låt oss berätta hur vi är som kyrka, vad vi gör som kyrka, vad vi tror som kyrka. Att vi har en bredd, men att vi har ett gemensamt center som vi vill dela med oss av till världen. Att ropa till världen "Lyssna på oss, vi har något att berätta!"