2013 - Mitt år med Karl Barth

Så blev 2013 ett år att försöka förstå 1900-talet och dess teologi. I centrum för studierna satte jag Karl Barth, en teolog som djupt påverkade baptisterna, och som blev lite av missionsförbundets hov-teolog. Jag hade hoppats att det kanske skulle göra mig mer förstående inför vissa rörelser inom samtida svensk frikyrklighet. Kanske blev det tvärt om.

1. I ljuset av Karl Barths sätt att göra teologi i dialog med den levande kyrkan genom tiderna, så känns P.P. Waldenströms sätt att göra teologi historielöst och lite obildat. Istället växer reformationens teologi i mina ögon. För mig känns det mer och mer självklart att göra teologi i dialog med heidelbergkatekesen och augsburska trosbekännelsen samtidigt som det framstår som än mer naturligt att relatera till skrifter från pastorer och teologer som gått före, t.ex. Andrew Fuller och Anders Wiberg. Samtida amerikansk inne-teologi (Rob Bell) känns inte spännande alls i ljuset av Barth.

2. Barth visar hur tolkning av Bibeln bäst sker med den kristna trons glasögon, med trosregeln. Kanske är det bästa uttrycket för trosregeln nicenska trosbekännelsen, utan den hamnar man lätt väldigt fel. Det går att göra hur mycket intressanta saker som helst i teologi, men gör man man inte det som en del av kyrkan och i dialog med kyrkan genom tiderna så blir det i längden både dåligt och ointressant. Kanske kommer Barths viktigaste bidrag vara som pionjär för teologisk tolkning av Bibeln.

3. Barths lekfulla sätt att låta sin undervisning sprudla av Bibel och djup teologi med Jesus i centrum får mycket av samtida predikan att framstå som ytlig och väldigt människotillvänd. Var är de som talar tydligt om synd, evangelium och omvändelse idag? Om Barth med all sin bildning kunde undervisa så enkelt och rättframt om evangelium, borde inte en vanlig pastor i Equmeniakyrkan kunna göra detsamma utan att tro att det är intellektuellt självmord? Och varför framstår missionsförbundets version av Barth som så tam i historiens backspegel?

Jag lämnar jag året med Barth i känslan av att medan hans teologiska resultat innebär djupa inbyggda problem, så kan man lära mycket av hans sätt att göra teologi. Jag har vänner som menar att Karl Barth släckte evangelium i Europa och jag tror de har viktiga poänger där. Jag har andra vänner som menar att Karl Barth räddade den konservativa teologin på universiteten och visst ligger det också något i det.

Efter ett år med Karl Barth sjunker Waldenström och blir mindre intressant. Lewi Pethrus blir min nya dialogpartner för svensk förståelse av frikyrkoteologi, det blir spännande att se hur jag kommer att påverkas av det.

Den djupa teologin i Heidelbergkatekesen och Westminster Standards växer för mig. Jag tror att det är där vi bör spegla oss när vi tar ut en väg in i en senmodern västvärld. I dessa bekännelseskrifter kan vi lära känna de goda nyheterna om Jesus i ren och klar form. Kanske är det viktigaste jag fått med mig av ett år med Karl Barth att det finns mycket som är nyttigare att läsa än hans teologi. Jag undrar lite smått om han inte skulle säga det samma själv i ljuset av de år som gått.