Året då en av de bästa tonåringarna gick ur församlingen

På ett sätt blev jag lite överraskad när en av församlingens bästa tonåringar lämnade gick ur församlingen. Samtidigt hade jag på ett sätt omedvetet anat att det inte skulle hålla i längden. Det intressanta att orsaken inte var att hon förlorat tron eller tappat glöden, snarast tvärt om.

Som engagerad i det ungdomsarbete hon var en del av har jag funderat en del över det här. Det jag kommit fram till är att vi som församling varit med och fostrat en tonåring som tar ansvar för sin egen tro och som är bered att ta självständiga beslut utifrån sin övertygelse och sin vilja att nå ut med evangelium. Det vi fostrat är inte någon som är med och har skoj i kyrkan, för att sedan låta det sjunka undan som ett lite pinsamt minne. Även om hennes beslut gör ont på ett sätt, så är jag glad att hon låter tro och övertygelse vara viktigt i sitt liv. Kanske är det här ett av en lång rad av viktiga beslut hon kommer att ta, där tron på Jesus får vara i centrum.

Så jag tänker att det kanske ändå inte är ett misslyckande, även om det kanske kändes lite under hösten. Jag kommer fortsätta att be och uppmuntra henne i hennes vilja att följa Jesus. Det blir spännande att följa vad det till slut blir av det hela.

Lite tänker jag att Anders Wiberg nog hade stöttat henne i hennes beslut.

Att älska Equmeniakyrkan

Jag har så mycket att vara tacksam för när det gäller Equmeniakyrkan. Så många goa människor, så mycket evangelium.

Men, under 2013 har jag mer och mer undrat var man är på väg. Här är några tankar:

• Istället för ett samarbetsorgan för fria församlingar, så drar det mer och mer mot en kyrkoorganisation. Ett förkyrkligande helt enkelt. Det finns definitivt fördelar med det, men för dem med ursprung i baptiströrelsen kan det kännas ovant.

• Samtalet om försoningen är intressant på flera sätt. Bland annat för att den klart visar hur det nya samfundet vill hantera frågor av den här arten. Personligen börjar det locka att att ta Thomas Kazen på orden och följa hans råd. Ekumenisk öppenhet och pluralism är inte alltid det främsta draget i samtalet.

• Jag ser mer och mer en tydlig blockbildning bland frikyrkorna där de rörelser som samlas kring ÖTH (Pingst, EFK, Allians) går i en riktning och de som samlas kring THS (Equmeniakyrkan) går i en annan riktning.

• När vägen mot det nya samfundet började för några år sedan ägnade jag en del kraft för att låta den nya kyrkan få plats för mer klassiskt evangelikala församlingar. Idag undrar jag ibland om den platsen i längden kommer att finnas.

Samtidigt älskar jag Equmeniakyrkan. Frågan är om kärleken kommer att fortbli besvarad.

Apokryferna

Har de gammaltestamentliga apokryferna full biblisk auktoritet och är de likvärdiga med andra bibelböcker?

Hos en del pastorer kan det låta så, och många utgåvor av Bibel 2000 har "Tillägg till Gamla Testamentet - Apokryferna eller de deuterokanoniska skrifterna".

I Westminsterbekännelsen 1646 kan vi dock läsa:

 "The books commonly called Apocrypha, not being of divine inspiration, are no part of the canon of the Scripture, and therefore are of no authority in the Church of God, nor to be any otherwise approved, or made use of, than other human writings. (Luke 24:27, 44, Rom. 3:2, 2 Pet. 1:21)"

I den trosbekännelse skriven av Anders Wiberg som antogs av svenska baptister 1861 kan vi läsa:

"Wi tro, att både det Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter (de wanligen så kallade Apokryfiska Böckerna ej infattade) äro af Gud ingifna samt utgöra den enda och fullkomliga regeln för wår christliga tro och wandel."

I F.O. Nilssons trosbekännelse från Borekulla, som är en översättning av J.G. Onckens tyska bekännelse från 1847 kan man läsa:

"Wi tro, att de Heliga Skrifter af Gamla Testamentet, nemligen de fem Mose Böckerna Josua bok, Domareboken, Ruths bok, de tvenne Samuels böckerna, de tvenne Chrönike böckerna, Esra bok, de tvenne Konungaböckerna, Nehemia bok, Esters bok, Jobs bok, Psalmerna, Salomins Ordspråk, Salomons Predikare, Salomons Höga Visa, Profeterna, Esaias, Jeremias, Jeremie Klagovisor, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Micha, Nahum, Habakuk, Zephanja, Haggai, Zacharias och Malachia, — likaså de Heliga Skrifter af Nya Testamentet, nemligen Mathei, Marci, Lukas och Johannes Evangelium, Apostlarnas historia af Lukas, Pauli bref till Romarna, Pauli tvenne bref till Chorintherna, Pauli bref till Galaterna, Ephesierna, Philipperna och Colosserna, Pauli tvenne bref till Thessalonikerna, Pauli tvenne bref till Timotheus, Pauli bref till Titum, Pauli bref till Philemon, Petri tvenne bref, Johannes trenne bref, Brefwet till Ebreerna, Jacobs bref, Judas bref, Johannes Uppenbarelse — verkligen äro ingifna af den Heliga Anda, så att dessa böcker alla tillsammans måste utgöra den Gudomliga uppenbarelsen för menniskoslägtet och den enda källan till Guds kännedom såsom den enda regel och rättesnöre för tro och lefnad."

Helt klart ser man i både protestantisk och baptistisk tradition apokryferna som ej inspirerade och ej en del av Bibelns kanon. Det är också intressant att man i äldre tid var väl bekanta med existensen av apokryferna och såg sig ha god anledning att avgränsa mot dem.

Luther menade att apokryferna var god och nyttig läsning, men inte helig Skrift. Visst går det att lära sig historia och etik av apokryferna, men de är ändå inte något att bygga tro och lära på.

Lika oss: församlingen som en avbild av treenigheten

I frikyrkorna märker jag ofta att förståelsen för det egna sammanhangets specifika bidrag till kristenheten ofta inte riktigt är vad den borde. Man ser sig inte alltid som kyrka på riktigt, så som t.ex. Svenska Kyrkan. Man kan se det ibland när man väljer sig att gifta sig i Svenska Kyrkan, eller i den frikyrkliga fascinationen inför Oasrörelsen. Allvarligt vet jag inte vad jag ska säga nästa gång någon från en stabil frikyrkoförsamling berättar hur underbart det är med en luthersk präst som talar i tungor.

Miroslav Volf ger i boken "After Our Likeness: The Church as the Image of the Trinity" en förklaring av en frikyrklig förståelse av läran om kyrkan. Kanske är boken lite tung. Noggrant börjar Volf med att gå igenom hur den grekisk ortodoxe John D. Zizioulas och den romersk katolske Joseph Ratzinger tänker om kyrkan. Andra halvan av boken handlar sedan om hur man i dialog med dem kan utarbeta en teologi om församlingen som tar sin utgångspunkt i treenigheten.

Min slutsats är att den friförsamlingsrörelse som vi är en del av har en god teologisk grund. Att frikyrkan gör gott i att söka sig mer mot de frikyrkliga rötterna och mindre mot att vara en sämre sorts kopia av svenska kyrkan.

En vidare slutsats är kanske också att vi frimodigt kan göra frikyrkoteologi i dialog med grekisk ortodox och romersk katolsk teologi utan att förlora oss själva.

Vi förvaltar ett arv från en del av reformationen som inte alltid får så mycket uppmärksamhet. Låt oss vara stolta över friförsamlingen och dess teologi och låt oss i glädje dela med oss av det till resten av kristenheten.