tisdag 30 mars 2010

Medlemskap

Äntligen har man börjat diskutera medlemskap. Några artiklar i tidningen Dagen satter igång det, bland annat en artikel där Larsåke W Persson menar att det "Viktigt att alla ställs inför frågan vad det betyder att vara medlem".

Jonas Melin sammanfattar i inlägget "Tankar om medlemskap".

Själv tänker jag att det är ett fritt land, vill man inte vara med i en församling så behöver man inte, det är OK att vara fri som en fågel. Men om man vill vara fri som en fågel kan jag inte se varför man ska kunna ställa krav på att vara medlem i en församling. Det blir nästan fånigt ibland när det finns medlemmar som inte satt sin fot i församlingen på tiotals år och som dessutom inte direkt talar positivt om församling och kristen tro.

Man kommer inte till himlen genom medlemskap i en församling. Vägen till himlen är genom tro på Jesus Kristus, inte genom någon särskild församling, något särskilt samfund eller någon särskild organisation.

Naturligtvis ska arbete med frågor av den här typen ske med kärlek och omtanke.

Nu vill vi väl inte ha 1800-talet tillbaka, men det är intressant att som referens läsa några utdrag ur den bekännelse som F.O. Nilsson använda i Borekulla.

Om Herrans Församling.
Genom döpelsen blifwa wi upptagna uti Christi Församling på jorden, och Herren har förordnat den till ett Nådemedel för oss. Öfwerensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars befallning, likasom med den Apostoliska tidens exempel, och för att kunna bringa alla Nya Testamentets anordningar i utöfning, är det hwarje till Gud omwänd troendes pligt, att icke stå der allena för sig sjelf utan att förena sig med andra herrans Lärjungar, såsom lemmar af en lekamen och såsom ett Gudshusets lefwande stenar för att uppbygga sig inbördes, att trösta och fortbringa på salighetens wäg, för att framhärda i Apostlarnas lära, i gemenskap, i bröds brytande, i bön. En sådan förening af Christi Lärjungar, ordnad efter Guds ord, är en Christlig Församling. Nya Testamentet förblifwer församlingens oföränderliga regel och rättesnöre.


Medlemmarnas Pligter.
Församlingsmedlemmarnes pligter bestå uti en ömsesidig hjertelig kärlek, uti ett lifligt, werksamt deltagande såväl till andeliga wälfärden, såsom ock i allt lekamligt godt och uti ett samwetsgrant begagnande af Nådemedelen och föreskrifternas efterföljd, som Herren, såsom Församlingens hufwud, sjelf gifwit hafwer. I synnerhet är det hwarje medlems pligt att infinna sig wid den Heliga Nattwardens firande regelmässigt och bewista de af församlingen bestämda sammankomster på söndagen såväl som på en veckodag.
Blott genom den högsta nödwändighet eller för påkommande sjukdoms skull får en församlingens medlem afhålla sig från den heliga Nattwardsfästen och gudstjenstens besök.

måndag 29 mars 2010

Behovet av missionärer till Sverige

Synergetics visar i ett blogginlägg "Missionary work in Sweden, 1883" ett klipp från New York Times som handlar om att Theodor Truvé i U.S.A förklarar behovet av mission i Sverige.

Hur är läget idag? Behöver vi fortfarande missionärer till Sverige?

fredag 26 mars 2010

Tvivel

Carl-Henric Jaktlund skriver i Dagen om tvivel "Jesus möter i tvivlet". Han skriver bland annat:

"Tvivel är inte farligt. Det som är farligt är dålig vägledning, att möta någon som höjer varningens finger och försöker mota tillbaka till det som var bara istället för att hjälpa framåt, djupare."

Det är mycket viktigt att inte se tvivel som farligt och att man inte viftar bort ärliga frågor. Vem har inte suttit på kyrkkaffet och tagit upp en ganska oskyldig fråga som viftats bort utan att man inte riktigt förstår varför. Jag kan tänka mig att det måste vara illa att som tonåring har frågor som man inser att man inte får fråga och som ingen tycks ha vettiga svar på, hur attraktiv blir tron då?

Klassisk baptism tar upp samma sak från en annan vinkel i "Att mogna i sin tro". Där tar Thomas Forslin upp frågan om andlig mognad alltid ska bestå i att man blir mer tvivlande på trons grunder. Jag gillar det här inlägget, jag har svårt att fatta att man skulle vara en finare människa och en bättre kristen bara för att man tvivlar på allt. Det är knappast den historiska kristendomen att låta det vara en dygd att tvivla på allt. Att vara resonerande och analyserande är en sak, att göra dygd av tvivel är en annan. För mig är tvivel tillåtet och bra, men det är samtidigt tillåtet att resonera sig fram till bra svar som man känner sig nöjd med. Att vara trygg i sin kristna tro är bra, och inte något tecken på omognad.

Parchament and Pen skriver om vägen till att lämna tron och kyrkan i inlägget "“How People Become Evangelists of Unbelief” or Leaving (Christ)ianity – An Evangelical Epidemic". Patton ser dessa steg i vägen från tvivel till att lämna kyrkan:

"Step one: Doubt
Step two: Discouragement
Step three: Disillusionment
Step four: Apathy
Step five: Departure"

Den lösning som Patton föreslår är att kyrkan ska arbeta med grundläggande frågor och undervisa om dessa, så att tron blir intellektuellt hållbar. Patton skriver:

"Everyone will go through the doubt phase. Everyone should ask questions about the faith. If you have not asked the “How do you know . . .” questions about the message of the Gospel, this is not a good thing. We should be challenged to think through these questions early in the faith. The Church needs to rethink its education program."

Alla tvivlar någon gång, och det är viktigt att dessa frågor får ärliga och genomtänkta svar. Att undervisa om trons grundfrågor, intellektuella invändningar mot tron och deras svar är avgörande för kyrkans framtid.

Kanske ses vi på Apologias konferens i helgen. Om du inte anmält dig så finns några samlingar som är fria och öppna.

Och snälla, när tonåringarna ställer en fråga på kyrkkaffet, ta det på allvar. Vet du inte svaret så säg gärna det, men ta frågan på allvar. Det måste inte vara ett bergsäkert svar, men budskapet måste vara att den kristna tron tål frågor om dess grunder, att det är tillåtet att tvivla, men att det också går att finna intellektuellt hållbara svar. Kanske kan du tipsa om någon bok som du tror tar upp frågan om du inte vet själv. Kanske kan du hänvisa till någon i församlingen som du tror tänkt på frågan. Annars kan du säga att du lovar att kolla upp till nästa söndag, Credoakademin har många bra resurser för detta.

torsdag 25 mars 2010

Apologia och HCSB

Gör mig i ordning för en helg med frågor om tro och vetenskap i regi av Apologia. För mig är det viktigaste i helgen att träffa människor och diskutera olika frågor. Men, självklart ska det bli spännande att höra John Lennox. Dagen har en artikel om John Lennox idag, ”Vetenskapen är ett redskap som Gud har gett oss”. Det råd som John Lennox ger till unga kristna är:

"- Jag skulle absolut uppmuntra den att utveckla intresset utan att vara rädd för vetenskapen. För den är ett redskap som Gud har gett oss. När Gud skapar universum i 1 Moseboken är det först han själv som ger namn åt olika delar i skapelsen. Men sedan överlåter han plötsligt uppdraget att namnge djuren till människan. Det här ser jag som ett tydligt tecken på att Gud är för vetenskap. Han har skapat en fantastisk värld, och han vill att vi ska undersöka och lära oss förstå den!"

Det ska bli riktigt spännande att höra John Lennox och sedan delta i diskussionen om hans undervisning när vi äter och fika tillsammans. Jag tror inte att kristna behöver gömma sig för vetenskapen, samtidigt ska vi heller inte naivt bara acceptera alla de senaste trenderna i vetenskapen.

Jag undrar vilken Bibel jag ska ta med mig till helgen. Det står mellan en Scofield Study Bible i NASB och Thompson Chain Reference Bible i NIV. Båda är i reseanpassat format och har goda hjälpmedel för studier när man inte har referenslitteratur med sig. Till hösten kanske HSCB Study Bible kan segla upp som en bra Bibel för vissa resor.

onsdag 24 mars 2010

Azerbajdzjan, tro och vetenskap

Idag ber jag för baptister i Azerbajdzjan. Det är oroligt för bröder och systrar där. De ämnen som föreslås från samfundet är:

"
- Mod, tro och vishet bland baptister och församlingsledare
- Registreringen - att de ska få ett positivt besked

- Att medierna ska upphöra med sin negativa rapportering

- Att landet ska utvecklas och få mer religionsfrihet"

Jag tänker också en hel del runt tro och vetenskap. Bland annat inför John Lennox besök i Sverige i helgen, men också utifrån artikeln "Whither Warfield?" av Keith Mathison. Mathison sammanfattar artikeln såhär:

"
We may at times be required to humbly admit error in our interpretation of Scripture. The scientist may at times be required to humbly admit error in his interpretation of God’s creation, but when all is said and done, we can rest assured knowing that God is true."

För den som läst en bok som "The Golem: What You Should Know about Science" är det inte svårt att känna att vetenskapen ibland borde vara mer ödmjuk. Samtidigt är en ödmjukhet i de tolkningar man gör av Bibeln viktig.

måndag 22 mars 2010

Framgång för baptister i Sverige

Sverige har två samfund anslutna till Europeiska Baptistfederationen. Det är Svenska Baptistsamfundet och Evangeliska Frikyrkan. Något som är intressant att den ena rörelsen lägger fokus på ekumenik och gå samman med andra församlingar lokalt och gå samman med andra samfund på riksnivå, medan den andra rörelsen har ett fokus på att nå nya människor och skapa nya församlingar (något orättvist och förenklat).

Den ena rörelsen tycker det här med samfund är så viktigt att man ska skapa en ny kyrka för dem som gillar samfund, den ska heta Samfundskyrkan (ironisk). Den andra rörelsen vill bestå av fria församlingar i ömsesidigt beroende, och vara evangelikal, den kallar sig för därför för Evangeliska Frikyrkan.

Nu älskar jag Svenska Baptistsamfundet och vet att det finns mycket liv där, men jag tror samtidigt att man kan lära sig en del av EFK. Att lära sig av andra medlemmar av Europeiska Baptistfederationen kan väl inte vara helt fel. Stefan Swärd anger i tidningen Dagen, "Uppåt för Evangeliska Frikyrkan", de två främsta anledningar till att EFK växer:

"- För det första har det funnits en öppenhet gentemot experimentlusten. Man har fått prova nya grepp och många församlingar jobbar väldigt offensivt med att nå nya människor.

Det andra är, enligt Stefan Swärd, att man strategiskt satsat på att starta och ta emot nya församlingar i samfundet."

Nu tror jag nog att vi vill vara öppna för experimentlusta och vill jobba intensivt för att nå nya människor. Jag tror nog också att vi vill skapa nya församlingar. Men, ibland är risken att det blir mycket snack om ekumenik, och lite evangeliserande verkstad. Jag får nog ta på mig lite av det här, jag är inte oskyldig.

Jag får rannsaka mig själv, vad kan jag göra den närmaste tiden för att stötta experimentlusta när det gäller att nå nya människor där jag bor. En fråga är också hur jag kan stötta en församlingsplantering. Men, viktigast, hur kan jag berätta om evangelium i mina sammanhang den här veckan. Jag önskar att jag vore lika frimodig som rapparen Shai Linne.

söndag 21 mars 2010

Wiberg och darbyismen

Svenska Baptisters bekännelse 1861 punkt 12:

"12. Wi tro, att denna werd skall hafwa en ända; att wår Herre Jesus Christus på den yttersta dagen skall åter uppenbara Sig på jorden, uppwäcka de döda ifrån deras grafwar och hålla en allmän dom, uti hwilken alla ogudaktiga skola blifwa oåterkalleligen fördömda till ewigt straff, men alla troende och rättfärdiga högtidligen insatta uti besittningen af det rike, som dem tillredt war ifrån werldens begynnelse."

I ett tidigare inlägg, Ja, kom, Herre Jesus!, har jag föreslaget det är amillennisk eskatologi som återges 1861 års bekännelse i punkten 12. Theopedia ger en kort beskrivning av amillenialism:

"Amillennialism (Greek: a- "no" + millennialism) is the view in Christian eschatology which states that Christ is presently reigning through the Church, and that the "1000 years" of Revelation 20:1-6 is a metaphorical reference to the present church age which will culminate in Christ's return. It stands in contrast to premillennialism, which states that Christ will return prior to a literal 1000 year earthly reign; and postmillennialism, which states that Christ's return will follow a 1000 year golden age ushered in by the church."

Under 1900-talet har darbyism i olika former varit populär i i många kristna kretsar. Bland exempel finns många pentekostala rörelser och konservativa evangelikala rörelser. I Sverige har darbyismen ofta varit utgångspunkten när man talat om Jesu andra tilkommelse.

Anders Wiberg levde innan Scofields Studiebibel, CA Chaders "Guds plan" och Levi Pethrus "Jesus Kommer". Det som fanns tillgängligt av Darbyismen var främst Plymouthbröderna. I biografin "Anders Wibergs Lif och Verksamhet" kan man läsa om hur Anders Wiberg 1874 besöker dess bröder i Barnstable på de brittiska öarna. I brev som återges skriver Wiberg:

"Dessa vänner tillhöra plymouth-bröderna, och deras älsklingsämne är Kristi andra tillkommelse och personliga regering på jorden". (sid 199)

"Om dessa bröder misstaga sig, hvilet jag tror att de göra, i vissa punkter, består deras misstag i däruti, att de taga skriftens utsagor alltför bokstavligt och blifva sålunda ensidiga. Sålunda tror jag, att deras åsikter äro inskränkta rörande det politiska och sociala lifvet i samhället, som för dem är blott "träck of afskräde", ej värdt att befatta sig med. Och deras tolkning af profetiorna tyckes mig vara allför grof och köttslig. Likväl tror jag, att de hafva en viktig mission att fylla, nämligen att förehålla de kristna nödvändigheten af att skilja sig från världen". (sid 207)

Utan tvivel såg Anders Wiberg darbyisterna som bröder och varma kristna. Samtidigt så ser han viktiga problem i deras bibeltolkning. En nutida darbyist får svårt att hitta helhjärtat stöd för sin eskatologi hos Anders Wiberg och svenska baptisters bekännelse 1861.

torsdag 18 mars 2010

Jesus lever

Just nu laddar jag ner Crossways nya Bibelapp i ESV-översättningen, den är gratis. Det blir intressant att jämföra med Olive Trees motsvarighet.

Igår eftermiddag var jag inte direkt på bra humör. Ibland kan det bli mycket med olika saker på dagarna och sedan möten i kyrkan på kvällarna, man kan bli lite trött och vissen. I bilen hem lyssnar jag på låten nedan och fylls av tacksamhet över att Jesus lever. Det ska bli bra, det ska ordna sig.

tisdag 16 mars 2010

På väg åt olika håll?

Ibland tror jag att vi missförstår varandra föra att vi är på väg åt olika håll.

Om man gjort upp med en trångsynt fundamentalistisk kristendom från sin barndom så har man ofta ett behov av att tänka och uttrycka sig runt detta. Kanske har man varit i ett starkt karismatiskt sammanhang. Kanske har pastorn eller församlingsmedlemar sagt sig ha tydliga specifika direktiv direkt från Gud som inte får ifrågasättas. Det blir viktigt att ifrågasätta självsäkerhet och stelbent bibeltolkning. Man har ofta en bra och trygg tro och en god relation med Jesus, det är något man tar för självklart, det är något som alltid funnits med en. Något som man tycker är viktigt att berätta för folk att det inte måste vara så trångsynt och instängt som det vara när man växte upp, eller som det är i kyrka X. Man är på väg bort från instängd kvävande kristendom och talar gärna om det. När någon talar om tydlighet och bibeltro kan man då uppleva att det talas om en väg tillbaka till det som en gång kvävde och var osunt. Man tycker det är viktigt att berätta att det är tillåtet att tvivla.

Andra har mött Jesus mer nyligt och har ställt om livet från otro till tro. Kanske kan fortfarande tala engagerat om den dag man kom till tro. Kontrasten mellan det gamla och nya livet kan vara stor. Tacksamheten mot Jesus driver ofta mycket av tänkandet. Här finns ingen kvävande kristendom i barndomen att göra upp med. Istället har man sitt gamla liv och sin gamla världsbild att göra upp med. Kristen tro är inte helt självklar genom uppväxten, istället ser man gärna efter bevis och bibeltrogen undervisning. Man ser också hur en kristen världsbild börjar falla på plats och vara rimlig. Biblen visar sig om och om sann och trovärdig. Man kan inte låta bli att berätta om det man tror på och vad man upplevt. Kanske har man sett hur en ljum kristen tro i något sammanhang varit skadlig. Kanske har man svårt att förstå varför det är viktigt i vissa sammanhang att gå rakt mot vad man tycker Bibeln är så klar i. Det blir viktigt att berätta varför Bibel och kristendom är trovärdiga. När någon ifrågasätter det och talar om vikten av tvivel har man svårt att förstå varför och man undrar vad syftet är.

Så möts man då på internet i bloggar och diskussionsforum. Man älskar Jesus och vill berätta för andra. Men genom olika erfarenheter som ligger bakom är det olika saker man vill lägga tyngd på när man berättar. Det blir lätt att man missförstår och misstänkliggör varandra. Det kan bli smutsigt och anklagelser kommer från båda sidor. Båda vill tjäna Jesus och kristenheten med det de gör, men man har olika bilder av vad som behöver göras.

Å ena sidan tror jag att gnäll och svartmålning sällan leder till något bra. Å andra sidan så tror jag att vaghet, ljumhet och aningslöshet och kan skada kyrkan. Jag tror att vi ska berätta varsamt, men tydligt, om frälsning genom Jesus och om en tro som förnändrar livet. I djup respekt för andra synsätt kan vi ändå berätta om en Bibel som är trovärdig och en kyrka som gör skillnad.

Jag tror att vi måste försöka förstå varandra, respektera varandra och tjäna varandra. Att vara ödmjuka. Allt är inte svart eller vitt, men det är heller inte så att allt är vagt och relativt. Älska varandra och be för varandra. Tjäna i den lokala församlingen. Se människor för dem de är, inte som representanter för det ena eller det andra som man inte tycker om. Ransaka oss själva och se vad som driver oss. Ibland är det att göra upp med tidigare erfarenheter som driver oss allra mest.

måndag 15 mars 2010

Postmodernism

Det är svårt att definiera postmodernism. Frågan är en om det är ett fenomen som går att beskriva enkelt. Man talar ibland om att de stora berättelserna tid är förbi. Ibland talar man om att synen på auktoritet har förändrats. För andra tycks olika former av relativism centralt.

En viktig insikt är att etablissemanget inte alltid vet allt.

Naturvetenskapen gör sitt allra bästa, men den som läst till exempel Thomas Kuhns "The Structure of Scientific Revolutions" har svårt att bortse från att sociala aspekter påverkar vetenskapen. Den som läst något av Karl Popper har svårt att bortse från att naturvetenskapen mest består av kvalificerade gissningar. Francis Bacons dröm om den perfekta vetenskapliga metoden (The New Organon) har inte besannats. Samtidigt är jag övertygad om att det finns en verklighet oberoende av oss och att experimentel vetenskap för oss närmare den verkligheten. Utan tvivel är det så att många av de drömmar om teknik och vetenskap som Francis Bacon hade i "Nya Atlantis" faktiskt har besannats. Det övermod och tro på metoden som en gång fanns krossades nog på många sätt när Newtons mekanik genom Einstein visade sig felaktig. Men, det finns heller ingen anledning att besviket helt ge upp naturvetenskapen och ägna sig åt relativism. Jag är övertygad om att den sociala aspekten av vetenskap finns, men att den bara är en del, att kontakten med den oberoende verkligheten till slut är det som säger sitt. I vetenskapen tar man fram hypoteser och låter dem brytas mot verkligheten genom experiment, sakta så rör man sig närmare förståelse av den oberoende verkligheten, även om det sker i ett socialt sammanhang med maktspel och orätvisor. Jag tror att tror därför att den relativism antyds i Latour och Woolgars "Laboratory Life" är falsk.

Tiden då vi köper allt som kommer från samfundet rakt av är förbi. Det är svårt att tänka att Gud skulle ha utsett just Svenska Baptistsamfundet eller Svenska Missionskyrkan att ha rätt i allt. Jag tror heller inte att Gud skulle välja just Teologiska Högskolan i Stockholm att ha rätt i allt. Förut läste man ofta mest det som kom från samfundet och ofta såg man predikanter från det egna samfundet. Ännu ser många äldre det som viktigt att läsa Sändaren och tro på vad som skrivs där. Idag finns det så många fler röster. Det är lätt att komma åt undervisning från andra traditioner. Umgänge över samfundsgränserna lär oss att många utanför det egna samfundet också är goda kristna.

Det omgivande samhället har en annan samtalston, det är inte längre självklart att lyssna till en pastor som en auktoritet, bara genom att att hon är vigd pastor. Frigörelse från auktoriteter är en viktig drivkraft i samhället. Folk vill finna sin egen väg och ha tänkt igenom själv. Alpha kursen drivs mycket av relationer och diskussioner, man får pröva sig fram tillsammans med andra som man bygger relationer till. Det innebär ett nytt sätt att förhålla sig till auktoriteter och etablissemang. Att vara ordinerad i av etablissemanget efter att ha gått etablissemangets skola avgör inte längre en diskussion. För mig innebär det till exempel att en ung pastor från THS knappast imponerar på mig när han talar om vikten av relativism, jag lyssnar nog hellre på en erfaren pastor från DTS. Samtidigt så är jag övertygad om Bibeln är lika sann som den alltid har varit och att Jesus finns på riktigt oberoende av vad vi tycker och tänker om honom. Läran om helvetet är inte beroende av om vi tycker det är trevligt eller inte. Frågan om det vore trevligt om alla kom till himlen avgör inte frågan om universalism. Dopfrågan är inte beroende av som passar in för tillfället.

Jag tror att det samhälle vi har idag ibland kräver andra sätt att kommunicera evangelium. Till exempel tror jag att relationer och diskussioner är viktigare än någonsin, i och för sig har man väl alltid diskuterat över öppen Bibel i väckelsekristendomen. Det är också dags att göra en ordentlig översyn av vad som är bara är tradition och som verkligen är bibliskt, vi bär på mycket bråte och dumheter. Samfunden måste också anpassa sig till läget att de inte är självklara auktoriter i allt (inklusive frågan om relativism).

Men, samtidigt kan jag inte förstå varför man ska vara relativist. Jag kan inte se att något jag skrivit ovan på ett naturligt sätt leder till relativism. Att vara ödmjuk och se att man inte har facit, att vi inte kan vara säkra på att ha exakt rätt tolkning av ett bibelställe, det innebär inte att vi måste omfatta relativism. Snarare är det så de metoder vi har för att nå kunskap om verkligheten är ofärdiga och ofullkomliga, verkligheten finns där ändå.

Jag vet inte hur det är med Melkisedek, för mig är Bibeln oklar när det gäller hans identitet och funktion. Sakta har jag fått acceptera att jag kanske aldrig kommer att förstå. Men, ändå är jag övertygad om jag en dag kommer att få veta i himlen. Jag tror verkligen att det finns ett svar, även om jag inte kommer åt det.

I det senmoderna samhället som vi lever i idag är en del saker annorlunda. Jag kan inte se annat än att tiden för statskyrkan och enhetssamhället är förbi. Frågan om det någon gång var bra med statskyrka och enhetssamhälle. Vi vet hur enhetssamhället behandlade baptisterna.

Det som tycks vara riktigt anpassat till den här tiden är den fria och oberoende församlingen, där man samlas runt en gemensam tro och över en öppen Bibel diskuterar liv och teologi. I diskussionen över en öppen Bibel är det naturligt att man tar hjälp av dem som gått före, ser på kyrkofäder, reformationens hjältar, väckelsens gestalter, äldre och erfarna samt de som fått tillfälle att studera och avskilts för särskild tjänst. I varma diskussioner, med goda relationer och stor respekt för varandra lär man tillsammans av Bibeln och tillämpar det tillsammans i livet. Det krävs inte någon relativism för det.

Känner mig reaktionär

Idag känner jag mig trött och reaktionär.

Råkade blanda mig in i en webbdiskussion jag inte borde blandat mig i. Inser att jag inte förstår den senaste teologin och ännu mindre varför det är så viktigt att vara relativist. Det är lite intressant att postmodernistisk relativism är så inne bland nyexaminerade. Fortfarande förstår jag inte riktigt varför.

Det tycks som att man tror att en analyserande och resonerande inställning förutsätter relativism. Jag uppfattar det som ganska instängt att resonera så, som om man fanns i en slags bubbla med diskussioner för unga teologistuderande där vanliga regler inte gäller. Varför inte ta en grundkurs i vetenskapsteori, riktig vetenskapsteori i analytisk tradition.

Inser att jag är betydligt mer påverkad av Anders Wedberg än vad jag trott. Wedbergs Filosofihistoria, del 1, del 2 och del 3 har betytt mycket för mig. Inser att jag verkligen gillar Hedenius också. Jag dras till logisk analys och klassisk intellektuell redbarhet. Relativism är inte riktigt logisk, speciellt relativism som man väljer lite när det passar bra. Plötsligt känns det ändå lite bra att vara reaktionär.

Men det kanske bara är jag som har en reaktionär dag.

lördag 13 mars 2010

Att församlas till allmän gudsdyrkan

Svenska Baptisters bekännelse 1861 punkt 10.

"10. Wi tro, att den första dagen i weckan af de apostoliska församlingarna hölls helig såsom Herrans dag, i stället för den Judiska Sabbathen, samt att wi på denna dag isynnerhet böra församlas till allmän gudsdyrkan och öfwa oss i gudaktigheten."

I morgon förmiddag ska jag och vännerna i församlingen träffas för allmän gudsdyrkan och för att öva oss i gudaktigheten. Jag är förväntansfull. Det är underbart att leva på i ett sammanhang där vi kan samlas varje söndag för att tillbe Gud och höra evangelium predikas.

Jag gillar R.C. Sproul och jag gillar gudstjänster. I morgon söndag har jag inga som helst uppgifter i gudstjänsten och har chansen att vara en aktiv deltagare i kyrkbänken. Därför reflekterar jag över R.C. Sprouls tankar om att delta i gudstjänsten som han ger i inlägget "Becoming a Worshiper of God". Om gudstjänsten är tråkig så är det kanske inte i första hand gudstjänsten det är fel på, kanske är det din förväntan och hunger efter Gud som inte är vad den borde. Sproul skriver:

"Is church boring to you? What do you think might be the reason? Spend some time in prayer asking God to show you how to become a true worshiper"

Gud är värd att tillbe. Det är inte tråkigt att tillbe en levande Gud. Hur kan jag förbereda mig redan i kväll och i morgon för att vara redo att tillbe Gud i gudstjänsten? Ikväll så kommer jag att läsa ett kapitel 2 i Sprouls bok "The holiness of God" och reflektera över den undervisning som ges där. På morgonen innan gudstjänsten vill jag ha en lugn stund i bön och förberedelse.

Jag tror att om man kommer till gudstjänsten hungrig för att få andlig mat så kommer man också att få andlig mat. Även om psalmerna inte skulle vara exakt de jag önskar och även om predikanten har en dålig dag, så kommer det att finnas föda. I morgon ska bli en bra dag för att "församlas till allmän gudsdyrkan och öfwa oss i gudaktigheten".

Burstadiet

På webben går det att hitta en hel del bloggar om teologi och diskussionforum om teologi. Några av dem som finns på dessa bloggar argumenterar för kalvinism på ett sätt som antyder att de är i det så kallade burstadiet. De har nyss funnit en övertygelse som påverkar dem så starkt så att de känner ett enormt behov av att argumentera argsint med dem som inte har exakt samma övertygelse. Michael Spencer skriver:

"A lot of new and ignorant Calvinists need to...well, shut up. I know that isn't the politest phrase in the book, but it is the truth. Most of the damage done in these matters is done by people who are in what Calvinists call the "cage phase," those inaugural few months when you know very little except some version of TULIP and you won't be quiet about that. These are people who need to get a very large stack of books and get some roots going, but instead they go and pick a fight with whoever is least likely to understand what they are talking about. These converts- often impressionable students or very unread laity- can be obnoxious, immature and thoughtless in their assaults. They've done a lot of damage and there is no apologizing for them. I would say they should be recognized for what they are- untaught, ignorant, and often, young. Most them will grow out of it. A few remain that way until their next phase."

Vad gör man då om man är ung och har upptäckt en teologi som man verkligen brinner för och se bekräftad i Bibeln? I inlägget "Quick-and-Dirty Calvinism" ger Phil Johnson följande råd.

"my advice to young Calvinists is to learn your theology from the historic mainstream Calvinist authors, not from blogs and discussion forums on the Internet. Some of the forums may be helpful in pointing you to more important resources. But if you think of them as a surrogate for seminary, you're probably going to become an ugly Calvinist—and if you get hit in the face with a rotten egg, you probably deserve it."

Phil Johnson säger även att:

"The best Calvinism has always been fervently evangelistic, large-hearted, benevolent, merciful, and forgiving. After all, that's what the doctrines of grace are supposed to be all about."

Vad gäller då om man upptäcker 1861 års baptistbekännelse och ser att det finns mycket att lära av den även idag? Jag tror inte att lösningen är att vara argsint och börja anklaga andra kristna hit och dit för ditt och datt. Snarast är det att ge en positiv beskrivning av det man är övertygad om. Att inse att tiden har förändrats och att man kan ha fel ibland. Se att Gud verkar också i dem som har en annan övertygelse. Vara ödmjuk men samtidigt stå upp för det man tror är sant. Utforska de historiska omständigheterna för bekännelsen och sätta den i sitt historiska sammanhang. Inse att en bekännelse aldrig är mer än en sammanfattning av vad Bibeln lär. Tiden tog inte slut 1861. Vara med i en gemenskap där man lär av varandra. Se hur man kan tjäna där man står. Vad kan jag göra för andra kristna idag? Vad kan jag göra för de små i min stad idag? Vad kan jag göra för att nå ut med evangelium idag? Lära av trygga erfarna kristna.

onsdag 10 mars 2010

I ljuset av återkomsten

Igår fick jag hem den nya trosläran "I ljuset av återkomsten". På en kväll hinner man inte läsa allt, men det jag läst känns riktigt bra. Bland annat skriver man sansat och nyanserat om Darbyismen och Jesu återkomst. Bokens genomgående eskatologiska perspektiv är utmanande och givande.

Jonas Melin ger en beskrivning av boken här.

Kontrasten mot Lars Lindbergs troslära "Ny Skapelse" från 1986 är för mig påtaglig. Det här är ett gott avstamp för pingströrelsen in i framtiden och många av de framtida ledarna i svensk kristenhet kommer troligen att ha haft "I ljuset av återkomsten" som kurslitteratur.

Jag tror också att "I ljuset av återkomsten" med fördel kan läsas av baptister. Det känns som en troslära som på ett sätt är i den tradition som startade med F.O. Nilsson och Anders Wiberg. Om man vill balansera med ett lutherskt perspektiv så är "Jeg vet på hvem jeg tror" av Carl Fr. Wisløff en kortfattad troslära jag uppskattar mycket. Som referens och för att fördjupa mig i ämnen i systematisk teologi använder jag ofta Millard Ericksons "Christian Theology". Vill man ha en introduktion till verkligt konservativ nordamerikansk baptistisk teologi så kan jag rekommendera Charles Ryries "Basic Theology", det är en bok som verkligen utmanat mig.

måndag 8 mars 2010

Evangelism och trötthet

Igår var det smågrupp och kvällens ämne var evangelism. Tillsammans blev vi nog mer övertygade av vikten av den kristna gemenskapen som grund att hämta kraft ur när man vittnar för bekanta och främlingar. Att själv vara rotad i en kristen gemenskap där man kan hämta kraft och trygghet är viktigt. Umgänget i bön och gudstjänst är viktigt, men också den sociala gemenskapen runt arbete, fika och mat. Vi talade också om hur vi har olika uppgifter i församlingen som delar av en kropp med många lemmar. Det gäller även evangelism, där vi har olika typer av gåvor att sprida budskapet om frälsning genom Jesus Kristus.

Just nu är jag lite verksamhetstrött. Det var många uppgifter i helgen, och en uppgift gjorde mig frustrerad och bitter. Ibland kommer man till punkten där man måste välja bort något och det har jag gjort idag.

Sedan undrar jag ibland varför vi inte läser en predikan av Spurgeon när vi träffas på smågrupp. Nu har jag själv valt Emmanuel Bäckryd "Tillsammans" som text för den här perioden, så jag har ingen att skylla på. Många gånger tror jag att vår tradition i mångt av mycket byggdes av män och kvinnor som samlades i stugorna och sjöng, bad och läste en predikan och t.ex. Luther, Rosenius eller Spurgeon. Men, samtidigt kanske det vi läser bör spegla vår tids frågor och vår tids sätt att utrycka sig och då är nog Emmanuel Bäckryd ett bra val.

Thabiti Anyabwiles studiekammare

Thabiti Anyabwiles studiekammare. Han är en förebild för mig.

Thabiti Anyabwile - Study Tour from Together for the Gospel (T4G) on Vimeo.

söndag 7 mars 2010

Namn i svensk baptisthistoria

Bläddrar i A dictionary of Europan Baptist Life and Thought. Här är några namn som tas upp i artikeln om Sverige:

G.W. Schröder

F.O. Nilsson

Anders Wiberg

P.F. Hejdenberg (pionjär och medarbetare till Anders Wiberg)

John Howard Hinton och Edwards Seane (Engelsmän som besökte Sverige på andra generalkonferensen och skrev Notes on a Tour in Sweden)

Carl Fredrik Wingård( Luthersk ärkebiskop som var positiv till Evangeliska Alliansens arbete)

K.O. Broady

Jacob Byström (Viktig ledare efter Broady)

Lewi Pethrus (uteslöts med sin församling)

John Ongman (Ytterligare en splittring)

Hjalmar Danielsson (den försa missionsföreståndaren)

Erik Ruden

Simon Öberg

David Lagergren

Birgit Karlsson

Sven Lindström

Karin Wiborn

lördag 6 mars 2010

Konservativa evangelikaler

I det senaste editionen av nyhetsbrevet "In the Nick of Time" skriver Kevin Bauder inlägget "Let's get clear on this" om relationen mellan separatistiska konservativa och konservativa evangelikaler. Det är en diskussion som kanske mest är relevant för den tradition som Kevin Bauder tillhör. Andy Naselli gör bra analys i inlägget "Conservative Evangelicals Are Not New Evangelicals".

Det som är mer intressant för svenska läsare är den uppräkning Bauder gör av konservativa evangelikala ledare och konservativa evangelikala rörelser. Bauder skriver:

"Conservative evangelicalism encompasses a diverse spectrum of Christian leaders. Representatives include John Piper, Mark Dever, John MacArthur, Charles Ryrie, Bruce Ware, Bryan Chapell, Wayne Grudem, D. A. Carson, Al Mohler, Tim Keller, John D. Hannah, Ed Welch, Ligon Duncan, Tom Nettles, C. J. Mahaney, Norman Geisler, and R. C. Sproul. Conservative evangelical organizations include Together for the Gospel (T4G), the Gospel Coalition, the Master’s Seminary, the Council on Biblical Manhood and Womanhood, the National Association of Nouthetic Counselors, the Alliance of Confessing Evangelicals (at least in its better moments), and Ligonier Ministries. These individuals and organizations exhibit a remarkable range of differences, but they can be classed together because of their vigorous commitment to and defense of the gospel."

Här finns mycket inspiration att hämta för den som vill följa den senaste utvecklingen av konservativ evangelikal teologi i Nordamerika.

Resurser som jag direkt kan rekommendera är:

The Gospel Coalition

Ligonier Ministries

Desiring God

9 Marks

Alla böcker av D.A. Carson

torsdag 4 mars 2010

Den Heliga Ande

1861 års baptistbekännelse är skriven långt före Azusa Street och allt som det förde med sig. Men det betydde inte att den Helige Ande ansågs som död eller obetydlig (något som man kan få för sig om man följer vissa typer av undervisning). 1861 skriver man:

"2. Wi tro, att det är blott en lefwande och, sann Gud som är en Ande, oändelig i alla fullkomligheter —; som har skapat, uppehåller och regerar all ting —; och som har uppenbarat Sig uti tre jemnlika personer, Fadren, Sonen och den Heliga Anda."

Burk Parsons på Ligonier Ministries berättar att den Helige Ande i vissa fall svalnat i en del reformerta sammanhang, men att en klassisk reformert teologi lägger stor vikt den Helige Andes och den kraft som finns i den Helige Ande. I artikeln "The Acts of the Spirit and the Apostles" skriver han:

"We know that God is sovereign over all and that He has ordained the ends, but we too often forget that He has also ordained the means to those ends (Acts 2:23). While it’s true that God knows the end from the beginning, He is also wisely and providentially orchestrating all things from beginning to end, both in the church and in the world, both in the natural realm and in the supernatural realm. The Holy Spirit empowers, equips, and emboldens those He indwells to pray, preach, evangelize, disciple, and even to die."

John Calvin lade också stor vikt vid den Heliga Ande. Calvin har ibland kallats "the theologian of the Holy Spirit". B.B. Warfield skriver i artikeln "John Calvin The Theologian" om John Calvins syn på den Helige Andes roll i frälsningen:

"Here then is probably Calvin's greatest contribution to theological development. In his hands, for the first time in the history of the Church, the doctrine of the Holy Spirit comes to its rights. Into the heart of none more than into his did the vision of the glory of God shine, and no one has been more determined than he not to give the glory of God to another. Who has been more devoted than he to the Saviour, by whose blood he has been bought? But, above everything else, it is the sense of the sovereign working of salvation by the almighty power of the Holy Spirit which characterizes all Calvin's thought of God. And above everything else he deserves, therefore, the great name of the theologian of the Holy Spirit."

Min slutsats av ovanstående är helt enkelt att den Heliga Ande inte är något som karismatikerna har ensamrätt på. I klassisk reformert teologi lägger man stor vikt vid den Helige Ande.

onsdag 3 mars 2010

Med rötter i anabaptismen

Några korta skäl för att jag att vi bör studera anabaptism

1. I Europeiska Baptistfederationen firade att baptisterna funnits i 400 år 2009. Det var brittiska separatister på flykt i Amsterdam som skapade den första baptistförsamlingen. Samtidigt så är det uppenbart att man gjorde detta i dialog och kontakt med anabaptistiska mennoniter. Den första baptistförsamlingen uppstod inte är intet, utan det vara i nära kontakt med anabaptister. Sedan tillbaka i på de brittiska öarna fanns förstås en medvetenhet om mennoniterna, och för mig är det rimligt att tro att det fanns någon slags kontakt, eller åtminstone medvetenhet om varandra.

2. När baptismen kom till Sverige var det genom nordamerikansk baptism, luthersk folkväckelse och genom J.G. Oncken. Oncken hade nära kontakter med mennoniterna, så när F.O. Nilsson samtalade och korresponderade med Oncken bör det inte ha varit omöjligt att man tog upp anabaptisterna som en inspirationskälla. För de första svenska baptisterna fanns det naturliga kanaler rakt in till anabaptistiskt tänkande. Det var aldrig längre bort än ett brev till Oncken som kunde svara på frågor. Det är därför inte orimligt att anabaptistiska idéer funnits i den tidiga svenska baptismen.

3. Det faktum att vederdöparna så tydligt fördöms i den Augsburska bekännelsen och att så många blev martyrer är bara det en anledning att studera anabaptisterna. I en tid då vi gärna anpassar oss till världen för att få dess uppskattning är det nyttigt att studera dem som följt sin övertygelse även när det kostar.

4. Anabaptismen har blivit lite av ett populärt tillhåll för de som är trötta på klassisk teologi. Studiet av ämnet behöver människor som vill lära av anabaptisterna utan att släppa den sunda läran. Jag är till exempel övertygad om att doktrinen om treenigheten är djupt förankrad i Bibeln.

Detta är några av orsakerna till åt att jag gläds åt det nya svenska anabaptistiska nätverket. Snart är det en träff för nätverket och Jonas Melin skriver:

"Lördagen den 27 mars är det dags för en ny träff med det anabaptistiska nätverket i Skandinavien. Den här gången träffas vi i Johanneskyrkan i Linköping. Alla intresserade är välkomna för att prata vidare om hur vi kan forma ett nätverk omkring den historiska anabaptismen och dess betydelse för vår tid."

The Naked Anabaptist

Jag ser fram mot boken "The Naked Anabaptist" av Stuart Murray som kommer snart. Ett utdrag ur boken finns här.

Min övertygelse är att baptismen i allmänhet har djupa rötter i anabaptismen, och att svensk baptism genom J.G. Onckens kontakter med mennoniterna har ett särskilt anabaptistiskt arv.

Jag tror också att studier av anabaptisternas historia kan lära oss mycket om hur man lever tillsammans i en kristen gemenskap. Jag tror också att många anabaptister var teologiskt sunda och att det inte är genom att montera ned gamla doktriner som vi möter framtiden. Det vi kan lära oss är nog mycket om hur sund teologi tillämpas i en kristen gemenskap där tron får praktiska konsekvenser.

I vilket fall är jag mycket nyfiken på att läsa boken när den kommer. Jag har den på bevakning på adlibris.

Logos vs OliveTree BibleReader

Mark Barnes gör en parallell recension av två bibelprogram för iPhone. En av hans slutsats är att både Olive Tree BibleReader och Logos är långt före andra bibelmjukvaror för mobiltelefoner:

"Both apps are genuinely excellent, and streets ahead of the competition. If you want a full-featured, resource-laden, powerful Bible app for your iPhone, look no further than Logos or BibleReader. I own both, and use both regularly, turning to BibleReader for its speed, and Logos for the extra resources and particularly the interlinears."

måndag 1 mars 2010

Inget nytt under solen

Ibland undrar jag om inte Harry Emerson Fosdick och hans predikan “Shall the Fundamentalists Win?” inte skulle uppfattas som revolutionerande och framåtblickande om den gavs nu. Mer konsekvent och mer tolerant än Brian McLaren. Modigt och med hjärta för de svaga ifrågasätter Fosdick allt det gamla teologiska som vi inte riktigt orkar med, nu är vi fria att följa både vetenskap och Jesus utan en massa bråte.

Det intressanta är att det här gjordes redan 1922. Mer och mer undrar jag om inte "emergent church" mer och mer blir en upprepning av sådan som funnits tidigare. Lite nya formuleringar, men slutsatsen blir nog till slut ungefär den samma.

Förlaget Moody Publishers skriver om en ny bok om Heidelbergkatekesen följande:

"If there is "nothing new under the sun" then perhaps the main task now facing the Western church is not to reinvent or be relevant, but to remember. The truth of the gospel is still contained within vintage faith statements. Within creeds and catechisms we can have our faith strengthened, our knowledge broadened, and our love for Jesus deepened."

Jag tror mer och mer att vårt uppdrag inte är att uppfinna ny teologi. Viljan att relevant är på många sätt bra, men kan ta underliga utryck när det tillämpas. Kanske är det så att det viktigaste uppdrag vi har är att gå tillbaka i historien och minnas det kyrkan lärt genom åren. De goda bekännelserna. Att vår fråga blir hur vi bär vidare det arv som evanglium är in i vår tid.

In i det nya samfundet bör vi gå till Martin Luther, John Wesley, George Spurgeon, J.G. Oncken, George Scott, Anders Wiberg och andra som gått före. Se vad de lärde och hur de tillämpade evangelium i sin tid. Utifrån dessa lärdomar och ett gemensamt studie av Bibeln bör vi kunna hitta ett sätt att vara bibliska, att förvalta det bästa ur våra traditioner och tillämpa detta utifrån våra förhållanden.

Först när vi slutar uppfinna och istället blickar tillbaka till det som varit sunt och bibliskt tror jag att vi hittar nyckeln för att vara relevanta för vår tid. Att återuppfinna någon variant av liberalteologi är inte vägen fram om vi ska nå Sveriga med budskapet om frälsning genom tro på Jesus Kristus.

Nu tror jag inte att vi ska gå tillbaka och strikt tillämpa till exempel 1861 års baptistbekännelse. Men, vi bör studera historien och i samma anda som författarna till de gamla bekännelserna gemensamt studera Bibeln och se hur vi kan skriva ned en sammanfattning av det vi tror Bibeln lär. I det studiet är de gamla bekännelserna nyttiga, de som gått före var också de flitiga i att läsa Bibeln och det bör gå att lära sig mycket av hur de sammanfattade Bibelns undervisning i ett antal punkter.